En naturlig fortsättning - tack, hejdå så ses vi på annan plats!

På fredag börjar officiellt mitt nya lärår - och min nya tjänst. Läråret 13/14 (visst är det ett bra ord, lärår?) är jag förstelärare i svenska med fokus på IT-utveckling på Östra Real.

Officiellt på fredag, men jag har faktiskt smygstartat lite. En ny blogg, min förstelärarblogg, har sjösatts, och från och med nu kommer mina reflektioner om undervisning och utveckling att finnas där:
www.lejonetochraven.wordpress.com

Tänk vad kul det var att starta Mrs Tigerteach! Kul och pirrigt. Det kändes som ett stort kliv att ta, detta att börja använda filmkameran och testa nya vägar framåt. Det var skönt att ha ett lite knasigt alias att luta sig mot, både när det gick bra och när det gick åt skogen. När jag tittar tillbaka bland inläggen påminns jag om heurekamoment och modlösa stunder, men framförallt om att det finns så mycket roligt kvar att upptäcka och utveckla. Men Mrs Tigerteach är kanske inte så relevant längre, som alias betraktat. Det är inget konstigt att vara lärare i en utvidgad kontext. Det känns inte konstigt.  Det gjorde det först, och då var Tigerteach bra att ta till. Nu behövs hon inte längre. Så hejdå, och tack!

(Fast det är lite komiskt ändå, detta med naturlig utveckling. Från Tigerteach till lejon och rävar; naturen spökar i min egen bloggvärld, helt klart. Och om du undrar varför min förstelärare fått ett djuriskt namn är det bara att titta på den nya bloggens "OM"sida...)

Efter 1,5 år: sammanfattning och avslutning

Tiden går fort när man har roligt. Och ibland går den bara fort. Att det är drygt ett och ett halvt år sedan jag började först fundera på, bekanta mig med och sedan treva mig fram i konceptet "det flippade klassrummet" känns obegripligt på flera sätt. Har jag inte hållit på längre än så? Och samtidigt: hur fort gick inte det här?

Sättet att arbeta med filmade genomgångar och elevrespons via film känns för mig som ett nu irreversibelt steg i min utveckling som lärare. Precis som alla andra har jag fortfarande minst lika mycket kvar att lära som det jag redan kan, men det senaste läsårets erfarenheter kommer jag att fortsätta att bygga på - därom är jag viss. En kort sammanfattning av vad och varför:

1. Filmade lärargenomgångar skapar utrymme för eleverna att ta till sig stoff och utgångspunkter på ett mer individualiserat sätt
Mina elever återkommer ofta till att de filmade genomgångarna är bra för att man kan återkomma till dem, för att de gör det lättare att både repetera sådant man tycker är svårt eller få med sådant man missat. Vad eleverna tycker är svårt är alldeles olika. Likaså vad de missar. Därför använder de filmerna delvis på olika sätt - olika mycket, i olika skeden av sin kunskapsutveckling.

2. Filmade lärargenomgångar skapar större utrymme för "verkstad i klassrummet"
Mina klassrum har präglats av betydligt mer aktivt diskuterande, problemlösande och utforskande detta läsår än tidigare. Grundförutsättningen är TID. Mer tid att arbeta med tillämpningar och utmaningar. Mer tid till peer-instructing, till utmanande frågor och respons. Att jobba med socrative har gjort fler elever aktiva i klassrummet.

3. Förståelsen - eller bristen på den -  har gjorts synlig bland annat genom interaktiva responssystem
Arbetet med socrative har gjort fler "svar" och "frågor" synliga i arbetet, och har givit mig bättre koll på var vi är i det gemensamma kunskapandet. Framförallt vad gäller läsförståelse har jag upptäckt att jag vetat alldeles för lite om vad elever inte förstår tidigare. Jag har upptäckt, många gånger, att det jag trodde var glasklart inte alls är det. Jag har "tvingats" ändra mina upplägg, mina planeringar och mitt genomförande snabbare och mer genomgripande än någonsin förut. Och jag tror att det är en i grunden välgörande och för kunskapsutvecklingens kvalité avgörande faktor.

4. Individuell elevrespons med film (av såväl muntliga som skriftliga prestationer) har för de allra flesta elever lett till fokus på förbättringsområden - och bättre resultat
Jag har kunnat konstatera att många - inte alla - elever uttryckt sin uppskattning över de responsformer jag använt med filmens hjälp, och att många ANVÄNT den respons de fått när de givit sig i kast med nya uppgifter. Jag har sett tydlig höjning av måluppfyllelsen . En del av den hade med all säkerhet kommit ändå, därför att övning ger färdighet - men jag kan också se att elever har övat just på de färdigheter de brustit i, och fått feed back och feed forward kring. Den tid jag lägger ner på bedömnings- och responsarbete förefaller få betydligt bättre utväxling genom nya former. Att jag sedan, som de flesta av oss, behöver fortsätta att utveckla den respons jag ger är delvis en annan sak.

5. Genom att arbeta med nya sätt att föreläsa, ge respons, ge uppgifter - hittar jag nya sätt att göra detsamma
Jag hade ingen tanke på filmad elevrespons när jag började filma genomgångar. Jag hade ingen aning om vad jag skulle upptäcka av frågeformuleringsutveckling och kolloborativt lärande när jag började använda socrative. Olika delar i mitt lärararbete har utvecklats, förändrats, förbättrats - och ibland förkastats. Inte därför att jag på förhand visste hur det skulle bli utan för att jag lär mig nytt och ser nya möjligheter på vägen.

6. Didaktiska utmaningar är ALLTID det intressanta - teknik är underordnad. Men tekniken kan ge nya möjligheter att utveckla didaktiken. 
Alltid, alltid, alltid. IT är ingenting i sig självt. Ingenting. Men kopplad till didaktisk tanke och utveckling kan IT betyda mycket. I alla fall för mig - och för mina elever.

Och med dessa ord går Mrs Tigerteach på ett evigt sommarlov. Min "pseudonym på nätet", som föddes i en trevande start behövs inte längre. Jag avslutar den här bloggen, som har varit min följeslagare under ett och ett halvt år av tankar, utveckling, motgångar och framsteg. Nu är det dags för ett nytt kliv vidare, och den som vill får gärna följa med på resan. Jag startar en ny blogg när läsåret 13/14 börjar, just nu med arbetsnamnet Lejonet och räven, och bjuder dig som vill att följa den. Länk kommer vad det lider.

Men först - SOMMAR!

Sist på bollen?

Ja kanske. Men nu har jag i alla fall, via @svenjargen - som lär mig så mycket - hittat appen gFlash+ där man kan träna själv.

Och appen är ju bra. Men samarbetet med kollegor - det är det BÄSTA! För Sven visade inte bara på appen, utan också på de card sets (frågor/svar) som han redan gjort, med viktiga litterära begrepp för steg 1 och idiomatiska uttryck... Och de bara finns! Så mina elever kan använda dem rakt av nu och genast.

Med kollegialt samarbete kan man få mer arbetsmaterial till eleverna för mindre egen arbetsinsats. Det behöver jag. Och för att dra mitt strå till stacken gjorde jag en introfilm till eleverna om hur man kan använda appen (särskilt användbar för svensklärare då, eftersom jag letar upp Svens svenskämnesfrågor). Använd om du vill! Och låt oss göra bra frågor/svar att dela med varandra och våra elever!

Ämnesläraren, utvecklingssamtalen... och Jing!

Lärande bedömning handlar om att ständigt använda bedömningsmöjligheterna för att se framåt och lära av det man gjort senast. Jag tycker ofta att mina elever borde veta rätt så bra "hur de ligger till" i svenska. Och det gör de också - men de behöver ändå ibland en sammanfattning av helheten. Inför utvecklingssamtalen till exempel. Och då står man där igen, med den omöjliga ekvationen 32 elever i klassrummet och tid att tala med var och en och göra något vettigt med de andra under tiden, tiden som bara flyr och den möjliga tvåvägskommunikationen som blir min envägsmässa över hur jag ser det. För sen har våra möjliga minuter farit iväg. Och eleverna VILL höra - och behöver nog ofta höra - mig beskriva vad jag ser. Det är något de kan ta spjärn mot. Men jag vill höra dem också. Samtidigt som jag vill vara tydlig i min beskrivning av var de står. Och...

...och... då kom jag på - igen - att jag kan ju använda Jing! Den här gången gör jag så här: jag tar min helhetsmatris (det centrala innehållet i svenskan kopplat till kunskapskraven, kan se ut så här), där jag under gång markerat med grönt sådant som jag anser att eleven visat att den behärskar/uppnått. Sedan gör jag helt enkelt en kort muntlig kommentar via Jing till matrisen, där jag går igenom på vilka grunder jag gör mina bedömningar ("du har visat i bloggen att... på lektionerna att... i Strindbergsuppsatsen att...) och vad som är viktigt för den här eleven att jobba med ("du behöver arbeta med att få meningsbyggnaden att fungera: läs högt för dig själv och försök höra när det trasslar till sig eller borde bli punkt, försök tänka på att variera mellan kortare och längre meningar...").

Hittills, efter en och en halv klass, har ingen inspelning blivit kortare än två minuter, och ingen längre än precis över fyra. Varje elev har tagit mellan fem och tio minuter totalt för att fylla i matris och att ge feedback, beroende på hur mycket jag fyllt i i matrisen tidigare. De flesta ungefär 5 minuter. Mycket tid? Ja, kanske. Men inte mer än många andra sätt jag försökt mig på för att få till info inför utvecklingssamtalen.

Jag har inte utvärderat det här än. Återkommer när jag gjort det!

Om bloggar - vad gjorde jag utan dem?

Efter att ha, tillsammans med en kollega, startat läsårets fjärde webbstjärneblogg slog det mig plötsligt att det är alldeles fascinerande så användbart bloggverktyget är. Det finns så många olika sätt att använda bloggen, och så många fördelar med bloggen som verktyg. I min undervisning detta läsår har jag använt bloggen för att

• hålla ihop planering, förberedelser och efterarbete kurs för kurs för eleverna.
  I mina kursbloggar finns löpande inlägg med vad som ska göras inför lektioner (titta på flipfilm t.ex., eller något annat), vad som ska göras efter lektionen (kanske blogga om den på elevbloggen?), länksamlingar med kursplanering, viktiga dokument, bra extramaterial. Jag har en blogg för vare kurs, som är rättuppochnerutanglitterochglamour, det tar näst intill ingen tid att hålla den uppdaterad och eleverna säger själva i utvärderingar att de har vad de behöver för kursen på bloggen. Bra betyg.
• stötta ett elevprojekt, Elevlyftet.
  I Elevlyftet är bloggen är ett redskap, av många, för att coacha klasskompisar och elever i årskurserna under. Elevlyftet har kanske inte riktigt lyft på webben, än, men är en samlingsplats för elevcoacherna som gör ett otroligt bra jobb afk. Och som lär sig massor om vad lärande är genom att stötta andras. De har flippfilmer på gång och funderar över chattfrågerum...
• dokumentera en studieresa.
  Representanter för två skolor reste till Bangalore i höstas, och en blogg blev vår resedokumentation där alla bidrog med innehåll och där vi kunde formulera oss om och under vår resa. Tydligt och praktiskt.
• presentera ett klassprojekt.
  Vår julkalender på tema Strindberg var ett vansinnesprojekt i december, men det gav möjlighet för många att visa nya kvaliteer i sin presentationsteknik, att pröva nya former och lära sig ett och annat om upphovsrätt - ibland the hard way... Ett jättelikt grupparbete där det gällde att ta ansvar för det som just i nuet behövde göras blev en färdig produkt, för andra att upptäcka.
• samarbeta med elever och lärare på en helt annan skola i ett månadslångt läsprojekt.
  Vi skulle aldrig kunna träffas regelbundet och läsa tillsammans i rummet, men bloggen ger oss möjlighet att dela tankar, frågor och erfarenheter utan att de rumsliga avstånden stör. Osynkat i tid kanske, men också som ett pågående samtal där man får vänta på svar ibland - men också kan få vara nyfiken på vad som händer.  

Och utöver min undervisning har jag ju denna blogg, som alltför sällan uppdateras - jag gör väl inte så mycket nytt. Men jag är en av alla dem som använder bloggen som reflektionsrum och samlingsplats erfarenheter, och som ser att det är bra att tänka och försöka formulera sig kring vad man/jag faktiskt GÖR. 

Just nu bloggar jag en del på ankomsten.se , så reflektionerna kring arbetssätt och möjligheter hamnar där och inte här. En period. Och det handlar mest om läsande och läsare. Men det FINNS en del att annat blogga om, som handlar om samarbetsprojekt kring läsförståelsetest genom GoogleForms till exempel.. Det återkommer jag om. Nu var det bloggens alla möjligheter. Hurra för dem!

Mer socrative - i diktanalysens tjänst

Jag måste säga att jag blir mer och mer förundrad över hur bra det är att ha ett responssystem som socrative att tillgå i svenskundervisningen. I dag använde jag det när vi arbetade med lyrik, vilket jag aldrig gjort förr. Men jag kommer att göra igen!

Utgångspunkten var följande: vi läser antikens litteratur, och jag ville visa hur antika myter återkommer i modern (nåja, nu talar vi 1900tal  men Johannes Anyuru hade vi uppe i samband med Iliaden. För den som tycker att det inte är så modernt med förra seklet...) lyrik. Alltså utgick vi från Ikarosmyten. Jag återberättade den, och eleverna fick sedan två och två formulera viktiga frågor som myten lyfter fram. Efter ett par minuter fram med kortsvarsfrågn på socrative: och vips hade vi en rikedom av livsfrågor på vita duken. Det gav möjlighet att diskutera myten utifrån olika perspektiv, med en härligt kalejdoskopisk känsla - det ÄR något visst att se alla svaren samtidigt. Några liknar varandra, några har tydligt olika perspektiv (föräldraroll/barnroll tex), några betonar friheten andra betonar ordningen.

Jag hade valt ut fyra dikter, två lite mindre kända tror jag (Bundgaard Poulsen och Ebba Lindquist) och två superkända (Aspenströms och Lindegrens). Denna lektion ägnade vi åt Poulsen och Lindegren. Poulsen är lite svår för att den är på dansk bevars, och Lindegren... är ju Lindegren. Kan få vilken 16åring som helst att tappa tråden. Men samtidigt är den ju så hisnande härlig!! Och just här visade socrative vilken styrka det anonyma men gemensamma är. Jag bad eleverna skriva ner tre ord var som de tyckte hörde ihop med Poulsens dikt. Sen fick de kompa ihop sig (jag jobbar med smartphones i par, dels för att inte alla har en smartphone men dels - och mest - för att jag vill skapa samtalsmåsten) om två ord var, som de la in i en kortsvarsfråga. Vilken häftig sammanfattning av diktens innehåll som genast kom upp på duken! Och eleverna kände sig uppenbart bekräftade av att de kände igen egna tankar i andras ord. Plötsligt gick det att utifrån den gemensamma listan av ord formulera insikter om både innehåll och form, hur författaren genom ordval, stroflängd skapar tyngd, stillhet, allvar i dikten.

Men ahaupplevelsen kom efter läsningen av Lindegrens dikt. Jag bad dem sätta ord på upplevelsen av den dikten - och att se den nya listan på duken var magiskt! En samstämmig och ändå mångfacetterad beskrivning av frihet, energi, fara, mod, hastighet och svindel uppenbaras i ett nu på duken - och sedan är klassrumssamtalet ivrigt. Varför ser den här listan så helt annorlunda ut än den förra? Vad är det den här diktaren gör? Återigen uppfattade jag en styrka i att man både såg sina egna ord på duken och att de samvarierade med de andras; det gav både självförtroende och en vilja att förtydliga sig.

Socrative (eller något annat responssystem - men nu är det socrative jag testar) ger möjlighet för många att synas samtidigt, skapar med små medel större delaktighet och - förefaller det mig - stärker många "tysta tänkares" självförtroende. Det finns nog hundra sätt att arbeta ännu smartare med socrative i svenskundervisningen än jag kommit på, men redan det lilla jag prövat tycker jag har öppnat alldeles nya och väldigt värdefulla vägar. To be continued!

Välsignade smartphones del 3 - Socrative och frågornas svar...

Återigen: välsignade smartphones! Och välsignade twitter som fungerar som utropsbasun för bra idéer.

Äras den som äras bör, det var ett inlägg av @SvenJargen som fick mig att titta närmare på Socrative. Ett gratisprogram (än så länge i alla fall, betaversionen) där du som lärare kan ge dina elever möjlighet att svara på frågor, och omedelbart få svaren på vita duken som staplar. Flera olika alternativ: sant/falskt, flervalsalternatv, kortsvarsalternativ. Frågor som du skapar i förväg, eller som du ställer i klassrummet - och eleverna svarar via mobiler, surfplattor eller datorer. Ett snabbanvänt och enkelt responssystem helt enkelt!

Jag ser MÅNGA framtida möjligheter till snabbavstämning med eleverna - har de pejl eller inte? Kan jag lämna det här och gå vidare, eller måste vi hitta nya sätt att ta oss an det hela för att kunskaper och förmågor ska befästas? Jag ser möjligheter att sätta igång diskussioner med utmanade frågor att ta ställning till, och enkla övningar till exempel kring grammatik som skapar förutsättningar för att elever ska vara aktiva och bekräftas samtidigt som jag får viktiga signaler om vad som fungerar och inte fungerar.

Så här gjorde jag i dag och fick en BRA lektion (eller del av, vi gjorde annat också) om de och dem:

Lärarförberedelse före lektion
Först skaffade jag ett konto på Socrative   Det är gratis och busenkelt. Som lärare tilldelas du ett "rumsnummer", som är det enda dina elever behöver veta, förutom inloggningsadressen då. Och mer behöver man inte förbereda själva responseriet, om man inte vill. Sedan bestämde jag mig för att använda SvDs quiz om de/dem som basupplägg - det är 10 exempel långt, innehåller både lätta och svårare varianter (jag slapp alltså göra något själv. Uppskattas).

Med eleverna på lektionen
Jag placerade eleverna så att de satt två och två, med en smartphone i varje par. Det fanns betydligt fler smartphones i klassen, men ingen fick jobba ensam. Eleverna uppmanades att gå till elevsidan och logga in där - det enda de behöver göra är att ange mitt "rumsnummer".

Sedan gjorde vi några testfrågor för att kolla att de och jag förstod hur det funkade. De flesta tyckte att det var kul att det snöade igen, och att sommarlovet är bättre än jullovet. Viktiga grejer... Det var bra att pröva/leka lite, så att alla förstod hur man röstade, hur det ser ut på vita duken när man har röstat - och så att jag kunde få grepp om de enkla handgreppen.

Sedan gick vi in i grammatikens underbara värld. Jag skrev på tavlan hur svarsalternativen genom hela quizen skulle se ut (A=de, B=dem, C=båda är rätt D=vi är oense i gruppen), och så körde vi fråga för fråga. Jag hade två fönster uppe i webbläsaren, quizet och min lärarinloggning på Socrative. Och så växlade jag däremellan: frågan från quizet på duken, eleverna diskuterar med varandra och knappar in sitt svarsalternativ, efter en liten stund byte från SvD-quizet till Socrative, där nu elevernas svar syns som staplar. Och så samtal om vad vi kan och vad som är svårt. BRA samtal! Och så till nästa fråga.

Vilka är vinsterna?
Jag ser flera!
1. Eleverna får resonera med varandra om vad som är rätt svar. När det var enkelt blev det förstås inte så mycket diskussion, men ganska många gånger blev det en del resonerande. Vad är rätt, och i så fall varför? Hur ska vi svara? Eleverna talade grammatik med varandra!
2. Alla syns. Visserligen som anonyma delar i stapeln, men alla svar finns där. Bekräftelse. Och snabb sådan.
3. Jag ser vad som är lätt och vad som är svårare. Jag ser vad jag måste jobba vidare med, förklara tydligare eller på andra sätt.
4. Det som är svårt blir utgångspunkt för intressanta samtal. Svårigheter syntes i våra snabba staplar - när det blev svårt blev det svarsspridning! Vi fick tillfällen att diskutera specialare: dels de tillfällen där båda formerna är rätt (även om min språkkänsla faktiskt föredrar det ena framför det andra...), dels satser när de är bestämd artikel i objektet.
5. Vi hade KUL! Det är - hur fånigt det än låter - ett lite roligt spänningsmoment att se hur staplarna ska bli, hur har vi tillsammans svarat?

Många möjligheter framåt!
Det finns många olika sätt att använda Socrative: olika slags frågor, förberedda frågor, hela quiz... t.o.m. en underbar "tävlingsvariant" med olika fiskar som representerar olika elevlag. Det är mellanstadiebarn på den här filmen, men nog kommer mina gymnasister och jag att leka så här nån gång också... 3 minuters tutorial, svar på de flesta frågor och ett juste race på slutet!!

Nytt år, ny termin, nya tag...

också med bloggandet. Jag erkänner - musten gick lite ur mig i slutet av 2012. December är en överlevnadsstrategi. Men nu, faktiskt redan första dagen, nya användbara och roliga verktyg i undervisningen. Faktiskt!

Välsignade smartphones, del 2: Med Dante i helvetet

Läste alla svensklärares favortscen ur Dantes Inferno med elever: den andra kretsen där arma kärlekspar som på olika sätt drabbats av passionen och hängivit sig åt den nu slungas runt i kastbyar och stormvindar. Eleverna dras med i beskrivningarna av vinden, sjön, de hårda klipporna. Och alla bilder av fåglar som far i skyn, starflockarnas svarta skuggor i tusental och tranornas kvidande läten...

Fast ingen av mina elever hade hört en trana. Man får ju säga att Dantes bild faller lite platt där. Ända till... någons smartphone vidarebefordrar den säregna sången... Plötsligt biter bilden igen, när orden får ljud.

Nästa gång jag läser Dante ska ALLA elever ha smartphones redo, och så möter vi helvetets plågor i ord och ljud.

(varför det är svensklärares favoritkrets, just den andra? Naturligtvis för att Dante visar hur farlig litteraturen är... vad är det som får det Paolo och Francesca att kasta in handduken för kärlekens sötma? EN BOK, såklart!! "Sedan läste vi ej mer den dagen..." Böcker är livsfarligt. I alla fall om man ska tro literaturen...)

Välsignade smartphones!

Mina elever har fantastiska tillgångar i fickan - många i alla fall. Smartphones. Jag har ingen själv, men inser att det finns massor av sätt att berika undervisningen med hjälp av smartphones (SÄRSKILT för oss som lever utan datorer i undervisningen generellt). Här ett exempel på hur en lektion i religionskunskap blev ruskigt bra (om man nu får säga så om en egen lektion? Jag tar risken) med hjälp av just smartphones.

Utgångspunkt: religionskunskap A, judendomen, en lektion om historiens betydelse för judiskt liv och kopplingen till judiska högtider.

Upplägg: eleverna får en lista (från länsstyrelsen, material som gjorts så att man ska låta bli att lägga möten/sammankomster när det är judisk helg. Leder till liten diskussion inledningsvis om det mångkulturella samhället och vad som syns och inte syns i vardagen där. Röda dagar tex. Vem färglägger?) med judiska högtider år 2012. Indelning av eleverna i grupper om ca två/tre - koll att det finns en smartphone i varje grupp, och en fotocollageapp på sagda smartphone (finns många gratisvarianter). Varje grupp får i uppgift att på 20 min läsa in sig om en högtid, samla ihop fyra bilder som uttrycker innehåll och "känsla" i högtiden, och lägga upp i gemensam fb-grupp. På tavlan i klassrummet en "tom" tidsaxel, där högtider som kopplas till historisk händelse ska läggas in på ungefärligt rätt ställe (och en ruta för högtider som inte kan kopplas till historisk händelse).

Direkt: stort engagemang i klassen. Fullt ös på infosök och bildletande. 20 minuter går fort.

Sedan: intressant på tavlan - hur ser där ut? Vilka av de judiska helgdagarna är religiösa? Nästan alla. Koppling till historisk händelse? Nästan alla? Vad betyder det? Samtal om hur Gud uppenbarar sig enl judendomen.

Därefter: titta på bildcollage. Varje grupp redovisar kort. Roligt! Vackert! Oväntat! Väcker mer nyfikenhet.

Dilemma jag inte löst: att fbgruppen är öppen, och att eleverna INTE har letat bara bland upphovsrättsligt fria bilder. I klassrummet går det bra, vi kan visa bilder där för varandra - men inte när vi lägger ut. Därför måste collagen bort från fbgruppen efter lektionen. Det vill inte eleverna. Jag ska klura på det där...

Men kontentan är: vi fick en MYCKET roligare, mer intensiv och mer diskuterande lektion (gruppernas diskussioner om vilka bilder som skulle väljas och varför - guld!) med smartphones än utan.Man ska inte förbjuda mobiler i skolan. Man ska använda dem smart. Smartphones.

Bra om "multitasking"

Alastair Creelman skriver i sin blogg The corridor of uncertainty (ligger i bloggrullen) om "multitasking", föreläsningar och studenter som facebookar istället för att följa lärarens framställning. Läsvärt som alltid, och bäring för ett tydligt fokus på klassrumssituationen. Vad är det vi vill ska hända där - och hur orkesterar man för att det då ska ske?

Och den uppmärksamme noterar: Mrs Tigerteach ägnade måndagsmorgonen åt att läsa bloggar. Så sant. Starta veckan med fortbildning, det är en god princip. Nu elevtexter och Jing.

Att tro sig om att inte kunna

Många elever kommer till mig och säger, liksom i förtroende, "Du vet, Katarina, jag kan liksom inte skriva". Eller "Du vet, Katarina, jag kan liksom inte skriva en saklig text. Jag kan bara berätta.". Eller "Du vet, Katarina, jag kan inte läsa böcker och prata om dem. Det går bara inte".

Ibland har de lite rätt. De saknar ett "än" i sitt uttalande. Och de kan bli bättre. Men oftast har de alldeles fel. De kan mycket mer än de tror, och ofta minst lika bra som de andra i gruppen - som tror att de kan. Hur kommer man åt det där?

Ed Yong skriver i sin blogg "Not exactly rocket science" om en undersökning som gjorts på universitetet i Colorado, där 15 minuters skrivande bidragit på ett helt förvånansvärt sätt till att förändra könsskillnader i studieprestationer vad gäller en grundläggande kurs i fysik. Det låter - märkligt. Mumbo jumbo. Men, OM skrivandet har den betydelse Akira Miyake och hans kollegor hävdar, då finns inget att vänta på.

Miyake och hans kollegor på kursen lät studenterna vid två inledande tillfällen ägna 15 minuter åt att skriva om två av de saker som betyder mest för dem; karriär, kreativitet, humor, familj, natur...  Det är det hele. Det vill säga, det är det naturligtvis inte alls; det finns en massa saker som handlar om studiemotiverade unga människor med ambitioner och engagemang och (antar jag) god undervisning etc etc därtill. Men det som FÖRÄNDRADE utfallet vad gäller kvinnors och mäns studieresultat handlade, enligt Yongs beskrivning av Miyake, om ett affirmerande skrivande. "The exercise is designed to affirm a person’s values, boosting their sense of self-worth and integrity, and reinforcing their belief in themselves. For people who suffer from negative stereotypes, this can make all the difference between success and failure." I blogginlägget finns länk till artikeln i Science.

Metoden hade tidigare använts, med framgång, för att förändra obalansen i resultat för svarta studenter jämfört med vita studenter på amerikanska studenter på -60talet. Inget nytt under solen.

Kanske är metoden bara användbar när det gäller kvinnor och män i fysik, eller när det gäller svarta och vita på amerikanska universitet. Men bara tanken på att den skulle kunna ha betydelse för de elever som bär med sig en känsla av att de är förutbestämda att inte kunna, oavsett ämne, kön eller hudfärg...


Varför skriver jag om detta som svensklärare på en blogg som främst handlar om IKT? Därför att ingenting handlar främst om IKT. ALLT handlar om hur lärande och kunskapsutveckling: hinder, möjligheter, utmaningar, hjälpare och stjälpare. 

Jing - lite lycka på kvällskvisten

Efter att ha sett en uppmuntrande video om hur man kan kommentera texter med hjälp av Jing (den ligger längst ner i denna bloggpost) bestämde jag mig för att testa detta sätt att ge feedback på texter. En hög med uppsatser om Doktor Glas låg och skämdes i en inlämningsmapp på Fronter, och jag insåg att det var dags att ta itu med dem. Sagt och gjort: jag tittade på youtubeklippet en gång till, och satte sedan igång.

Hantering av programmet är enkelt: Jing funkar ungefär som (precis som?) Sreenr, som jag ju använt tidigare. Samma företag som gör Jing står också för Camtasia, som min skola inte vill köpa in för att det är för dyrt för oss, men Jing är gratis. Lättanvänt och med en lagringsplats i molnet.

Jag har tidigare använt words redigeringsmöjligheter när jag jobbat med elevtexter. Många kommentarer blir det, och kanske inte alltid helt lättöverskådligt för eleven. Eftersom jag är en skrivande människa tycker jag sällan att det är besvärligt att lägga tid på skrivandet - jag tänkte i dag när jag gjorde mina screencasts att det nästan är enklare för mig att skriva än att tala. Men jag HAR en känsla av att eleverna tar till sig kombinationen av texten, markeringar med färg (se videoklippet nedan) och berättarrösten på ett annat sätt. Jag kände också att jag kunde ge en mer sammanhållen framåtsyftande bedömning, med fokus på ett par saker för varje text: "viktigast att tänka på nästa gång".

Efter en eftermiddags kommenterande kände jag mig ganska mör. Lätt less på elevtexter och kommenterande, som man gör med jämna mellanrum som svensklärare. Det ÄR ett attans jobb att ge konstruktiv respons på skrivuppgifter. Jag la ut ett inlägg på vår klassblogg för den berörda klassen om att jag nu lagt ut länkar till kommentarer till enskilda elever - och lämnade det hela. Som sagt, lite less och rätt trött.

Gissa om energin kom tillbaka när ett meddelande dyker upp i en fbgrupp (en kommunikationsgrupp mellan elever och lärare i sagda klass - vi är INTE vänner på fb, men vi ÄR med i samma grupp och kan alltså skicka snabba meddelanden där. Ett hittills i snabbhet oöverträffat kommunikationsmedium, det står helt klart): "Nya sättet att få sina texter rättade är FANTASTISKT! varför använder vi inte alltid det programmet?"

Opåkallad entusiasm av elev över nedlagd möda av hans lärare. Ja - då somnar man gott. Och tänker att Jing funkar bra. 

Strukturomvandling

En sak jag blivit mer och mer övertygad om är att en god struktur är nödvändig för att skapa trygghet och frihet i arbetet tillsammans med eleverna på nätet. Att tänka igenom vilka kanaler som används, till vad de används och hur information delas effektivast och tydligast är a och o för att inte drunkna i flödet. Åtminstone för mig.

I år har jag "gått tillbaka" från hemsidan som infobas till eleverna till klassbloggar i blogger som samlingspunkt, en för varje klass. Jag tycker att jag har hittat bättre sätt att med hjälp av etiketter och widgets av olika slag skapa den tydlighet som eleverna och jag behöver, än vad jag lyckades med på min hemsida (som är en Google Site). Efter att ha börjat arbeta med Wordpress i mitt Webbstjärnebidrag inser jag att wp nog är både snyggare och kraftfullare än blogger - men å andra sidan är blogger lätt att använda för eleverna (och de bloggar ju också som en del av skolarbetet), och det är en viktig faktor när jag överväger olika alternativ. När jag nu också prövar Google Drive för gemensamma dokument, formativ bedömning osv känns också blogger bra; eleverna har ju allt" i Google (ja, och sedan kan man fundera över om DET är bra eller dåligt. Och bli krullhårig.)

Men hemsidan har legat och sett ledsen ut - jag har inte hunnit göra något åt den (och skämts över att den ligger där i cyberrymden och skräpar). Och tur är väl det, att jag inte kastat ut den - för nu ska jag göra om den. Istället för att vara sambandscentral med eleverna får den bli mitt flipp-bibliotek.

Jag inser att jag själv börjar få så pass många olika filmer att jag inte håller rätt på dem. Och så hittar jag ju fler och fler skickliga kollegors filmer som jag vill samla på och ha tillgängliga. Ett flipp-bibliotek behövs. Jag har på twitter förstått att vissa skolor och skolbibliotekarier skapar just sådana resurser, och tänker att det är alldeles lysande. Men också att det är bra att det finns olika. Vissa guldkorn kommer säkert att återfinnas i de flesta bibliotek, men sedan finns det alltid personliga favoriter och specialare som man själv tycker är omistliga och som man är helt ensam om att tycka just det om...

Just nu känns dock TIDEN som en obegriplig storhet, mest i sin besynnerliga tendens att inte räcka till. Så kanske blir det inte ordning bland filerna förrän... tja, vem vet. Men nu vet jag i alla fall vad jag vill göra. Det är en start.

Utanför komfortzonen

Jag har fattat ett beslut - jag ska försöka använda Google Drive som plattform för arbetet med mina elever. De juridiska omständigheterna som tidigare hindrat mig är så vitt jag förstått nu ordnade på nytt sätt, och jag kan alltså sätta igång.

Och då känner jag mig plötsligt väldigt obekväm och skraj. Det är så mycket jag inte kan ju! Det är nya verktyg, nya vägar - och jag frågar mig om jag verkligen kan sätta igång med något tillsammans med elever utan att kunna hela paketet själv först: Det känns skakigt och svajjigt och obekvämt.

För en som gärna vill dela med sig till andra av sina goda IT-erfarenheter och visa att man kan använda nya ("nya") verktyg är detta en MYCKET nyttig påminnelse om hur jobbigt det faktiskt är att ge sig ut på okänd mark. Det ÄR jättejobbigt. Och alla mina kollegor som ser vad mina elever och jag gör, som säger att "Jo, det verkar ju himla bra, men jag känner ändå att det är så... svårt...": Å vad rätt ni har! Det är svårt när man börjar. Och de IT-entusiaster som glömmer det har tappat något viktigt. Jag gör det själv alltför ofta.

Så nu peppar jag mig själv och alla andra och säger:

1. Det måste finnas något som verkar väldigt mycket värt att vinna för att osäkerheten ska övervinnas. Därför är kollegor som på ett tydligt sätt beskriver vad som är vinsterna, och hur man ska gå till väga avgörande för att andra (t.ex. jag) ska våga följa efter.

2. De som kan måste vilja dela med sig på ett vänligt och prestigelöst sätt till dem som inte kan. Jag är så glad att jag har många twitter-vänner som både bidrar med "så här kan man göra" och "det här är vinsten" när det gäller Google Doc. Utan att jag känner mig korkad (för det är jag inte, även om jag är total nybörjare. Men jag KÄNNER mig korkad. Det gör man lätt som nybörjare.), utan att det blir en kapplöpning eller tävling om att vara "bäst".

3. Det är OK att misslyckas. Också för en lärare. Också i undervisningen. Särskilt när man prövar något nytt.

4. Att lära sig nya saker och utvecklas tar tid, kräver ansträngning - och är i grunden roligt.

Under min förskräckelse (och ja, jag överdriver inte när jag säger att jag mår lite illa av nervositet - över att inte känna mig lika säker och ruttad som jag "annars" gör i min lärarroll) finns en förväntan om att saker ska bli bättre. För mig, och för mina elever. På darriga ben går jag vidare. Och jag känner mig JÄTTEMODIG och tycker att ALLA som prövar något nytt har rätt att göra det. Det är OK att inte kunna, men att vilja lära sig. Det gäller för mina elever. Det gäller för mig. Låt oss vara bra på att stötta varann, allihop, i det.

Och sen att utvärdera förstås. Men först måste man skaffa sig något att utvärdera...

Svar på mail från den 3:e april?

I förra veckan skickade jag ut en påminnelse om att lämna synpunkter på stadens IT-situation med VolvoIT-avtalet till alla som jobbar i Utbildningsförvaltningen. Anmodan om att göra detta hade tidigare publicerats på de två skolplattformarna Fronter och Skolwebben, men det verkade som om många av mina kollegor hade missat det. Och vi tänkte, vi som stretar med att försöka bidra till att det sker någon konstruktiv FÖRÄNDRING av IT-situationen i staden, att det kunde vara bra med en påminnelse. Jag skrev lite om detta i en bloggpost som hette Underlag ett massmail bort, Andra har skrivit med om detta med utvärderingen, allra tydligast och sorgligast (som jag sett) Björn Kindenberg i bloggposten En världskass IT-huvudstad .

I dag fick jag ett mail från en IT-samordnare i staden. Han undrar vem jag är, vilka som driver IT-frågor tillsammans med mig, hur vi går till väga, vad som är viktigt för oss och om vi är intresserade av att komma till förvaltningen och diskutera IT-frågor med dem som jobbar med IT och pedagogiska frågor där.

Det är ju jättebra. Jag är väldigt glad för det mailet, och har förstås svarat och berättat om mig, och om hur vi på skolan arbetat för att lyfta och driva IT-frågor sedan i mars, och att vi gärna vill träffa förvaltningens IT-samordnare för att prata IT. Men jag blir också lite ledsen.

Jag blir lite ledsen över att den verkligen mycket vänliga telefonist som jag ringde till i början av april inte i sina listor kunde hitta någon IT-pedagogisk grupp på förvaltningen. Hon slog och slog och letade, och det kan ju ha varit så att hon var väldigt ny och oerfaren och inte visste alls hur eller var hon skulle leta; hur det än var hittade hon inga namn. Hon gav mig ett antal som kanske skulle kunna vara i rätt riktning i alla fall. Och jag skickade ett mail till dem. Daterat den tredje april. Det finns också i den här bloggen, IT-frågan i Stockholms stad. Den som nu skickat mail till mig fanns inte med bland de namn hon föreslog.

Jag blir lite ledsen över att ingen av dem jag skickade mail till svarade mig. Inget om att de var fel personer, inget om att jag var fel person, inget alls. Och att ingen av dem skickade vidare mitt mail till någon annan, som kanske hade varit rätt person. Eller, om de kanske gjorde det, att ingen av dem som fick det där mailet vidarebefordrat svarade mig.

Men på något sätt har jag väl fått ett svar på mitt mail från den 3:e april i dag då. Ett halvår och ett massmail senare. It´s not the end. It´s not even the beginning of the end. Men jag hoppas på att det kan vara en början - och räknar med fortsatt utgjutelse av blod, svett och tårar. Hm.

Och förutsättningarna är så OLIKA...

I går hade jag förmånen att komma till en högstadieskola i Halmstad och hålla i hälften av en inspirationsdag för kollegiet med fokus på det flippade klassrummet. Det är roligt att få komma utanför sina vanliga kretsar och se och lära tillsammans med andra, och det är roligt att se hur skola och skolutveckling tänks och bedrivs i andra delar av Sverige än den jag själv befinner mig i. Men det väcker förstås en del funderingar, det gör det. Främst om olikheter. Det är ju så stora skillnader.

Skolan jag besökte är en kommunal 6-9-skola. Där har alla elever i årskurserna 7 till 9 nu kvitterat ut varsin iPad, och 6:orna var på gång efter jul om jag förstod saken rätt. Lärarna har egna Mac:ar, och hade just fått egna iPads allihop. Att jag bjöds in att tala handlade just om det; att visa på olika sätt att använda iPad för att utveckla undervisningen och skapa nya förutsättningar för elevernas kunskapande - för vidare utveckling framåt.

Varenda unge med en egen iPad. Det måste ha kostat, det. Men skolledningen är övertygad; det är det värt. Och kommunen måste på något sätt vara inblandad i att pengarna räcker till detta. Och därför har alltså alla elever nu en iPad som de arbetar med på lektionerna för att samla information, för att bearbeta kunskaper och för att utveckla och presentera dem för andra.

Jag vet inte hur det är på grannskolorna där. Kanske har alla elever i Halmstads kommun samma förutsättningar? Eller så har det de inte. Jag vet att de flesta eleverna i min egen kommun är väldigt långt från detta, och att eleverna på min skola inte har tillstymmelsen till liknande verktygsuppsättning i sin skolvardag. Inte i skolan. Ofta har de hemma  (de MÅSTE ju?!) men inte i det viktiga och för utvecklingen (tror jag) så betydelsefulla lektionsarbetet. Och det gör mig förundrad - och ganska förtvivlad - att det här är något som verkar betraktas som en slags nödvändighet. Att det är olika beroende på vilken kommun man bor i, eller vilken skola i en kommun man går på. Att det inte bara handlar om "små" skillnader, som om man har en dator eller en surfplatta, en egen eller en lånad, en sprillans eller en med några år på nacken. Det handlar om totalt olika förutsättningar: om att ha eller inte ha.

Det är djupt orättvist. Men det är värre än så, det är något som förstärker och fördjupar de orättvisor som redan finns. I dag var jag tillbaka i min skolvardag och släpade två av de fyra datorvagnar som gives till en av de trettiofyra klasser som gives. Två av mina klasser kunde jobba med datorer idag - det gjorde att trettiotvå  andra blev utan. Hade mina elever bott i Halmstad, och gått på rätt skola, hade de haft tillgång till IT-verktyg allihop. Hur tänker vi när vi låter det vara så?

Att läsa elevbloggar

I min etta har bloggandet ännu inte blivit rotfäst, men det kommer så sakta igång trots allt. Bloggrullen växer, och fler och fler har börjat skriva sina inlägg. Och återigen är jag väldigt glad över den möjlighet som bloggverktyget är för att se språk och tanke hos eleverna.
 
Denna veckas bloggpost ska handla om ett boksamtal vi hade i klassen i tisdags. Det är kanske en fjärdedel av klassen som redan har skrivit (deadline är på måndag), och jag funderar över hur mycket de friserar sina beskrivningar. För det de skriver är ju precis sådant jag skulle hoppas att de skulle skriva? Ta det här inlägget till exempel:

"Vi kom överrens om att personen som skrev den måste ha varit hög eller nåt. För det första hängde ingenting ihop, största delen av boken tycktes bara bestå av lösryckta händelser, händelser som inte utgjorde det minsta uns av logik. T.ex. så sprang det runt formskiftande hundar överallt och helt plötsligt strömmade en massa "mörkt" och vatten in i huset, ehm, VA?. För det andra, om det fanns nån slags undangömd logik, hur skulle då ett barn kunna fatta den om inte ens vi, förstaårselever på gymnasiet med ovanligt höga betyg, förstod innebörden i sagan.
   Vi analyserade sedan berättelsen tillsammans i klassen och då fick vi otroligt nog fram riktigt många olika budskap, mönster och skildringar. En teori var t.ex. att det handlade om uppväxten från barn till ung vuxen. Då när man väl började förstå handlingen, blev berättelsen mycket bättre, roligare att läsa och framför allt relaterbar. Tänk vad lite innebörd kan göra för en tom text. ;p"

Det är flera som skriver liknande saker. Nästan alla lyfter fram detta med att det är tråkigt att känna sig dum. "Första gången jag hade läst boken uppfattade jag den som svåruppfattad, udda, konstig och nästan lite obehaglig. känslan av obehag kom just från att jag inte riktigt förstod, varken bokens handling eller mening." Och flera beskriver lättnaden när man börjar förstå: "När vi började prata om boken förtstod jag mer, vad dom korta meningarna ville säga och hur mycket bilderna och texten hörde ihop. Det kändes roligt att förstå, eftersom jag var som ett frågetecken innan."

Det är möjligt att eleverna friserar sina beskrivningar, för det är klart att de fattar att jag vill att man ska ha förstått mer av boken när man pratat om den än man gjorde innan, annars är ju bokpratet meningslöst. De känner mig inte tillräckligt väl än för att veta att man gott och väl kan ha avvikande åsikter och tycka helt på tvärs utan att det i sig är en fara för dåligt betyg (att det kanske ibland tvärtom ger grund för ett högre...). Men alldeles oavsett detta är det en stor tillgång för mig som svensklärare att höra mer av deras egna röster i korta texter som är lätta att komma åt och lätta att läsa. Jag ser vilka som redan har ett eget språk och en egen ton som de vågar lita på när de skriver. Jag ser vilka som ännu inte känner sig säkra nog att försöka vidga sin språkliga fatabur. Jag lär känna mina elever lite bättre - med mycket mindre tidsinsats än många andra sätt jag försökt.

Och NÅGOT mått av verklighet ligger det nog ändå i deras beskrivningar av att boksamtalet gav en insikt både i att boken hade mer att ge än många först trodde, och att det var samtalet med andra som öppnade till den insikten.

Glad fröken tar helg och vila.

Underlag ett massmail bort

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta i Stockholms IT-hantering. Eller bara stå som en rumpnisse vid sidan och lite småtoffligt utbrista i det klassiska "voffor gör di på dette viset?". De senaste två dagarna har jag så fort jag öppnat min mailbox drabbats av förtvivlan, förundran och hysteriska skrattkramper, de där som är en slags desperationens sista utväg.

Det viktiga i frågan, det som handlar om att ge uttryck för allt det som avtalet med Volvo IT har inneburit för lärare och elever i Stockholms stad, det har Björn Kindenberg uttryckt så otroligt väl (både till innehåll, språk och tonläge) att det inte finns någon som helst anledning att försöka skriva om det. Och Rektor Edward har bistått med ytterligare artilleri - och uppmuntran.

Det jag har haft i min mailbox har varit en slags förirrade efterdyningar av ett massmail som aldrig skickades, ett mail om att vi som arbetar inom Utbildningsförvaltningen nu har möjlighet att lämna in våra synpunkter på hur IT-situationen är "på golvet". Ja, eller hade, för de dryga två (tror jag det var?) veckor vi fick på oss att svara gick ut i går.

Men massmailet skickades alltså aldrig. Inte det från förvaltningen om att utvärderingen var på gång, och att man kunde lämna synpunkter. Informationen förmedlades i andra kanaler, nämligen Skolwebben och Fronter, som nyheter. Jag såg nyheten under några korta timmar (sen försvinner den från min sida), tänkte att "attans, det här är lätt att missa", och skickade en påminnelse på sändlistan inom skolan med texten från förvaltningen i ett mail. Två och en halv dag före utsatt deadline skickade jag (i egenskap av medlem i en fokusgrupp som på "eget bevåg", dvs utan att vara förvaltningsinitierad, försöker driva IT-frågor och utveckling i staden) också ett massmail till alla som arbetar i Utbildningsförvaltningen. Bara med texten från Fronter - som inte längre gick att hitta. Jag letade och letade och letade, och kom till slut på att jag ju hade den i det mail jag skickat till mina kollegor. Så jag hämtade texten där.

Man SKA INTE skicka massmail i onödan. Men när staden tycker att något är riktigt viktigt, som när vi ska se på filmer om att vi är en stad i världsklass, då använder staden massmailsfunktionen. Det är uppenbarligen en kanal man tillmäter viss genomslagskraft då. Och nog måste staden tycka att det ÄR otroligt viktigt att få in ett så brett underlag som möjligt om vad Utbildningsförvaltningens medarbetare har att säga om IT-situationen när man gör en undersökning om just det, och uppmanar alla som har en synpunkt att lämna den? Så då kanske man ska använda den kanalen i detta fall också? Om den har bra genomslagskraft?

Och jag kan säga att kanalen HAR genomslagskraft. Och att den genomslagskraften verkar skilja sig betydligt från informationskanalerna Skolwebben och Fronter. I min mailbox har legat förfrågningar från alla möjliga håll som alla låtit ungefär så här "Det här är ju jätteviktigt? Hur har jag kunnat missa det här mailet? (som ju alltså inte var något mail) Tack för att ni påminde, jag har en hel del att säga". De mailen har bara varit vänliga, och jag har tänkt att "jaja, mail ÄR en bättre kanal. Tänk om de som utvärderar IT tänkte på det?". Den mer illasinnade tanken "De tänkte nog just på det" har jag hållit ifrån mig.

Men här har också legat svar som inte skulle till mig egentligen, utan som skulle till utvärderaren. Det är lätt att läsa fel, och att rutinmässigt svara avsändaren etc, så det är inte konstigt. Jag har vidarebefordrat till rätt adress. Men jag har också sett innehållet. Och det har gjort mig sant förtvivlad. Förtvivlad över så många olika yrkeskategorier inom skolans värld som inte får vardagen att fungera på grund av otympliga och illa fungerande ITsituationer, förtvivlad över den uppgivenhet och ilska som lyser igenom texterna, förtvivlad över alla elever som inte får vad de skulle behöva - och särskilt de som har extra stora behov.

De desperata skratten har brutit ut över de svavelosande riktigt otrevliga utskällningar jag har fått över att ha mage att skicka ut en så viktig fråga på mail bara två dagar innan svaren ska in; skolledningar ska minsann få tag tag i detta missdåd och jag ska bli hudflådd och evigt olycklig på goda grunder. Jag förstår så väl de riktigt urartat förbannade mailen. Men det är ju inte mig de är arga på, inte egentligen. Inte som jag ser det i alla fall. Jag har ju visat på information som de "skulle ha sett" på annat håll, och som de inte har sett. För att utredarna valde en annan kanal.

"Voffor gör di på dette viset?" undrar jag, när underlaget för vad medarbetarna tycker kanske bara låg ett massmail bort. Några av de möjliga svaren är så obehagliga att jag sedan genast drar ner luvan för öronen och hoppas att jag inte kan läsa läpprörelser som säger "vi ville inte veta". För så KAN det väl ändå inte vara?

Varför de sociala medierna är en del av mitt läraruppdrag

Jag tror att sociala medier är otroligt viktiga för oss som arbetar i skolan.

I en tankeväckande - och inte så lite sorglig - artikel i DN den 2 september om Jan Stenbeck fastnade jag för ett begrepp som ekonomihistoriker lär ha myntat i samband med det stora teknologiska systemskifte som präglade slutet av -90talet: "heterogeneous ingeneering", översatt till brokig eller mångskiftande ingenjörskonst. Begreppet försöker fånga in vad som krävs för att lyckas i affärer när ett stort teknologiskt systemskifte äger rum.

Sådana systemskiften är inte vardagsmat. Nyheter, och nytänkande - det behövs hela tiden. Men de här STORA systemskiftena infaller bara sällan. De skapar grunden för nya maktförhållanden och ekonomiska förutsättningar; i artikel talas om järnvägen, elektrifieringen, bilismen, datoriseringen, mobiltelefonen, internet...

Artikelförfattaren Per Andersson sammanfattar systemskiftenas karaktär:
"När helt nya möjligheter uppstår gäller inga gamla lagar. När ny teknik möjliggör attraktiva, värdefulla saker som tidigare inte varit möjliga uppstår en mycket speciell situation. Man vet inte riktigt vem det är som bestämmer. Man vet inte riktigt vart det hela är på väg. Det är osäkert på alla sidor samtidigt.
     Sådana situationer uppstår bara sällan.
     För att färdas lyckosamt i sådan labil terräng måste man förstå sig på politik, teknik, pengar och människor och deras drömmar."

Artikeln handlar om finansmannen Stenbeck och hans imperium. Men jag läste den om skolan och vår situation i dag. Jag blev påmind om att mycket av det som diskuteras kring IT- och IT-resurser inte bara är lätt förvirrade och osäkra bedömningar från alla möjliga aktörer, utan också en förvirring och osäkerhet om makt. När mobiltelefonin bryter in i klassrummet med en våg av samband, möjligheter, distraktioner, utmaningar - vem är det då som bestämmer? När IT-kostnaderna skenar - vem håller i betslet? Och när utbildningspolitiker försöker rama in unga människors val och livsvägar - var forsar drömmarnas och förväntningarnas stormfloder igenom?


Jag känner mig högst osäker på vilka som är de bästa färdkamraterna i den labila terräng där jag som lärare dagligen vistas. Utbildningspolitiken tycks mig okunnig, IT-aktörerna saknar - förstås, för det är inte deras roll! - fokus på det som går utöver den egna vinsten, skolbyråkrater ser maktbalansen förskjutas på ett för dem olyckligt sätt...

Maktförhållandena i skolan är förändrade. Man kan tycka olika saker om det, men man kan inte låtsas som om förändringen inte finns. Själv är jag mest nyfiken på hur det nya landskapet ser ut, och var vägarna går. Att man färdas bäst tillsammans tror jag är en erfarenhet att ta vara på. Jag är helt övertygad om att vi tillsammans måste diskutera både politik, pengar, teknik och människors drömmar för att hitta rätt. Och inte en sak i taget, utan allt i samspel och motljus. Kanske är det just nu i de sociala medierna, med samband och sammanhang som inte nödvändigtvis följer de traditionella skolstrukturerna, som den diskussionen växer fram? Kanske är det på twitter, fb, i bloggosfären, via wikisar eller knytkonferenser eller genom andra "nya" typer av som den brokiga undervisningskonsten tar gestalt?

Det brokiga kan nog te sig rätt bråkigt ibland. Mitt twitterflöde är ibland en ilsken sammanstötning mellan oförenliga skolbilder, stundom en ström av självupphöjande egoboosts, oftast ett flöde långt större än jag orkar ta in - men ständigt en källa till synvändor och omförhandlanden av tidigare insikter.

Vi rör oss i labil terräng, men många tillsammans. Sociala medier är ett (av många) sätt att hålla koll på verkligheten. Och kartan. Och sambanden...