Bra om "multitasking"

Alastair Creelman skriver i sin blogg The corridor of uncertainty (ligger i bloggrullen) om "multitasking", föreläsningar och studenter som facebookar istället för att följa lärarens framställning. Läsvärt som alltid, och bäring för ett tydligt fokus på klassrumssituationen. Vad är det vi vill ska hända där - och hur orkesterar man för att det då ska ske?

Och den uppmärksamme noterar: Mrs Tigerteach ägnade måndagsmorgonen åt att läsa bloggar. Så sant. Starta veckan med fortbildning, det är en god princip. Nu elevtexter och Jing.

Att tro sig om att inte kunna

Många elever kommer till mig och säger, liksom i förtroende, "Du vet, Katarina, jag kan liksom inte skriva". Eller "Du vet, Katarina, jag kan liksom inte skriva en saklig text. Jag kan bara berätta.". Eller "Du vet, Katarina, jag kan inte läsa böcker och prata om dem. Det går bara inte".

Ibland har de lite rätt. De saknar ett "än" i sitt uttalande. Och de kan bli bättre. Men oftast har de alldeles fel. De kan mycket mer än de tror, och ofta minst lika bra som de andra i gruppen - som tror att de kan. Hur kommer man åt det där?

Ed Yong skriver i sin blogg "Not exactly rocket science" om en undersökning som gjorts på universitetet i Colorado, där 15 minuters skrivande bidragit på ett helt förvånansvärt sätt till att förändra könsskillnader i studieprestationer vad gäller en grundläggande kurs i fysik. Det låter - märkligt. Mumbo jumbo. Men, OM skrivandet har den betydelse Akira Miyake och hans kollegor hävdar, då finns inget att vänta på.

Miyake och hans kollegor på kursen lät studenterna vid två inledande tillfällen ägna 15 minuter åt att skriva om två av de saker som betyder mest för dem; karriär, kreativitet, humor, familj, natur...  Det är det hele. Det vill säga, det är det naturligtvis inte alls; det finns en massa saker som handlar om studiemotiverade unga människor med ambitioner och engagemang och (antar jag) god undervisning etc etc därtill. Men det som FÖRÄNDRADE utfallet vad gäller kvinnors och mäns studieresultat handlade, enligt Yongs beskrivning av Miyake, om ett affirmerande skrivande. "The exercise is designed to affirm a person’s values, boosting their sense of self-worth and integrity, and reinforcing their belief in themselves. For people who suffer from negative stereotypes, this can make all the difference between success and failure." I blogginlägget finns länk till artikeln i Science.

Metoden hade tidigare använts, med framgång, för att förändra obalansen i resultat för svarta studenter jämfört med vita studenter på amerikanska studenter på -60talet. Inget nytt under solen.

Kanske är metoden bara användbar när det gäller kvinnor och män i fysik, eller när det gäller svarta och vita på amerikanska universitet. Men bara tanken på att den skulle kunna ha betydelse för de elever som bär med sig en känsla av att de är förutbestämda att inte kunna, oavsett ämne, kön eller hudfärg...


Varför skriver jag om detta som svensklärare på en blogg som främst handlar om IKT? Därför att ingenting handlar främst om IKT. ALLT handlar om hur lärande och kunskapsutveckling: hinder, möjligheter, utmaningar, hjälpare och stjälpare. 

Virtuella boksamtal

När jag nu börjar göra bokslut över årets erfarenheter ser jag att jag inte i denna blogg skrivit något om de virtuella bokchattar jag började experimentera med under hösten - en erfarenhet som jag verkligen kan rekommendera för svensklärare. Därför tar jag fram ur skåpet några av de reflektioner jag gjorde på www.bokcirklar.se, en nätplats för just boksamtal som startades av Nina Frid (som i år får Svenska Akademiens pris för bibliotekarier bland annat för just bokcirklar.se).

Först något om nätplatsen i sig: just bokcirklar.se är kanske inte det bästa forumet för skolklasser, av flera skäl. Främst för att det inte är meningen att det ska invaderas av en massa elever som läser samma bok om än i flera grupper - det knorrades en del av andra på nätplatsen om de många cirklar som dök upp. Och det kan jag förstå (även om jag gärna hade sett att mina elever fått också andra än klasskamrater att diskutera med). Men också för att verktyget av mina elever klassades som lite för långsamt och segt; de hade egna chattforum som fungerade bättre, och som vi valde att använda när vi återupptog bokcirklarna till vårens arbete.

Själva det virtuella chattande är något som HAR fantastiska fördelar. Och för att ge bilder av det ska jag här i bloggen lägga in några av de inlägg jag skrev i den "läsdagbok" som jag förde på bokcirklar.se, eftersom de inläggen visar något av vad jag ser som de stora möjligheterna. Håll till godo med lite skåpmat alltså...

2011-10-13 · 08:42

Det är alltid likadant när jag ger mig in i något jag inte känner till och ska försöka använda det i skolan... Jag tror att det ska bli på ett sätt - och ofta blir det ungefär så, men det är också något annat som blir mer intressant eller utmanande än det jag tänkte på.

Första bokcirkeln (för mina elever) gick av stapeln häromkvällen. Jag kunde inte vara med själv (en av grejerna var ju att eleverna själva skulle få välja tid), utan studsade bara in för en treminuters ögonblicksbild när jag tillfälligtvis kom åt en dator. Jag blev lite förskräckt. Det stod (just då) mest "Aaaaaa" och "Mmmmm" i chatten - och jag tänkte "milde tid, de har övergått till att skriva enstaviga läten istället för att formulera sig. Hoppas ingen av mina kolleger ser detta, jag blir svedd och rökt för mitt tilltag...". Men det var ju liksom inget att göra något åt, utan jag lämnade cirkeln åt sitt öde och fortsatte med kvällen där jag var.

Igår träffade jag två av cirkelmedlemmarna i korridoren. "Hur var det?" frågade jag, och bävade lite inför svaren. Och här är vad mina elever sa, i sammandrag: fyra punkter om cirkelchatten:

1. Det var lite ovant att chatta om böcker. Fast när man väl vant sig vid att använda ett välkänt verktyg i ett ovant sammanhang var det ju ganska bra. "Chattar gör vi ju hela tiden, typ". Ja, och så hade jag ju tänkt ungefär.

2. Tekniken ställde till lite trassel, alla kommentarer kom inte med i sin helhet, och då blev det hackigt och svårt att se sammanhang. Och en råkade kanske komma åt nån knapp eller nåt och loggades ut, men kom in igen i alla fall. Jaja, det hade jag väl också varit lite förberedd på - ibland kan det tjafsa lite med det tekniska, men det här var ju inga stora problem och det verkade som om det inte varit så bekymmersamt ändå.

3. "Det var ju stor skillnad att vara bara fyra som pratade om en bok, mot 32 som vanligt - man fick mycket mer utrymme och chans att säga saker och så" - ja, DET var ju det jag hade tänkt mest på när jag sjösatte försöket. En av medlemmarna fnissade lite och sa att det i förväg hade känts som jättelång tid att veta att man skulle sitta en hel timme och chatta om boken (det var den stränga frökens åläggande), men att tiden bara rasade iväg.

OCH SEN KOM DET, det där som jag överhuvudtaget inte reflekterat över och som kanske är viktigare än mycket annat EGENTLIGEN?
4. Båda eleverna talade om hur bra det var med en chatt eftersom man får så mycket stöd och uppmuntran av varann, i form av inpass som "jaa..." "visst" "mmm". Alla de enstaviga uttrycken?! "Man får liksom bättre självförtroende när man lyfter fram något man har sett eller tänkt på i boken, och genast får respons av de andra. Det får man ju nästan aldrig i klassrummet - men nu fick man det."

Självkänslan, insikten att mina tankar duger - är inte det bland det viktigaste att stärka för att skapa aktiva och intresserade läsare och fruktbara boksamtal? Och där hade jag haft lärarnoja för bristen på adekvat vokabulär just den minut jag tittade in...

Fler bokcirklar på g. Jag tycker att det här är spännande. Och det händer alltid något annat...

2011-10-18 · 14:52

So far: tre (tror jag?) cirklar genomförda, ytterligare tre annonserade. I min klass är det sju cirklar på gång, och där diskuteras fyra olika böcker. För den ordningsamme är det lite besvärande med det gytter av möjliga tider och diskussioner som släppts ut i cyberrymden när eleverna kört igång sitt cirklande. Inte för att jag är så förfärligt ordningsam, men ett visst ansvar för att ha koll - det känner jag trots allt. Nå, jag försöker.

När jag pratat med elever som genomfört sin cirkel har de varit rätt nöjda. Det var kul att chatta, men tekniken var inte helt hundra. Men någon funderade över om de verkligen "kommit fram till något"?

I det samtal om Ormens väg som jag läst fanns det många olika trådar som eleverna nystade i: språket som både lust och motstånd, osäkerheter i hur man skulle förstå relationerna mellan olika karaktärer, det obegripliga i bristen på starka känsloyttringar över alla de sorger och vidrigheter som människor drabbas av, musikens betydelse... Många trådar - men inget nystan. Sådär prydligt sammanrullat som det kan bli när man metodiskt reder ut och samlar ihop och ordnar upp.

Det finns en poäng i att nysta och reda och komma fram till saker i ett boksamtal. Kanske har min mycket lösliga instruktion till mina elever inte givit tillräcklig stadga för att de ska känna att de verkligen "kommer fram till något". Samtidigt får jag en slags kvirrande känsla av att detta med att "komma fram till något" ibland är en återvändsgränd. Det blir som om boken och läsningen av den vore ett pussel som ska lösas. För att, som man gör med ett pussel, sen läggas undan och glömmas bort. Klart var det. Ända tills man glömt bort hur man lade det och kan ta fram det igen och sitta i vinterkvällen (det är då jag lägger pussel, under jullovet i lampans sken) och ge sig sjutton på att det är en mörkgrön bit som ska ligga just där, om jag bara hittade den...

I mitt privata läsande betraktar jag inte böcker som pussel. Inte i meningen att de blir färdiglagda. Snarare är de som kaleidoskopiska mönster där en ny läsning i en ny situation kan locka fram alldeles andra färger och upplevelser än den första (eller andra eller tredje) gjorde.

Försöker mitt lärarjag ge eleverna pusselläsning? Där man ska hitta mönster och lägga bitarna och få det att "stämma" eller "säga något", slutgiltigt? Korsa fingrarna, Gud förbjude! Så varför blir jag så störd av att eleverna inte tydligt "kommer fram till något" i sina bokcirklar?

Det ska jag fundera över medan jag läser vidare. 

2011-10-19 · 15:53

Oj.
Nu har jag läst en cirkel till. Den var HELT annorlunda än den första. Andra frågor, andra sätt att uttrycka sig. Men samma bok.

Kaleidoskopet rör sig. Olika läsare ser olika mönster, drabbas av olika upplevelser. Och jag får ståpäls av att det just nu finns möjlighet att uttrycka, fundera över, diskutera så många olika läsningar. Den virtuella bokcirkeln skapar svängrum. Heureka!

Jag läser vidare.

2011-10-19 · 16:07

De tre cirklarna som läst Ormens väg på hälleberget lästa. Nu måste jag vila en stund, av ren upplevelseutmattning. Vilka samtal!

Kanske någon som INTE brukar föra boksamtal med 32 elever på en gång inte skulle bli lika glad till sinnes - så kan det kanske vara. Men för mig är skillnaden enorm. Det är betydligt fler tanketrådar som gås igenom - förstås, eftersom olika cirklar väljer olika infallsvinklar. Eleverna kommer i mycket större utsträckning till tals, visar att de kan både bidra med nytt och bygga på andras börjor. Jag HOPPAS så att de själva tycker att detta varit givande. Jag vill bra gärna fortsätta med virtuellt bokcirklande i undervisningen.
Också, ska kanske tilläggas, samtalet IRL, klassrumslivet, det vill jag aldrig vara utan. Men - tror jag - från och med nu vill jag inte vara utan nätbokcirklandet heller!

.

"Får jag kolla med telefonen?"

Suck. Är inte det världens tråkigaste fråga att få - att det ska behövas att be om tillstånd för att kolla något på webben som vi undrar över i klassrummet? Och även om jag säger "Såklart, kan du göra det - å vad bra!", och vi sedan får tag på att den bok som en kille i klassen refererat till (när vi talat om slang och nya ord och Birgitta Stenberg som "hittade på" knark om narkotika) heter Apelsinmannen och inget annat, bär jag med mig frågan med ett litet gnag i magen efter lektionen.

1.  Vi för en ständig kamp, eleverna och jag, tillsammans, mot mobiliseringen. Mot mobilen som distraktion och fokusflirtare, mot mobilen som riskerar att vrida intresset från det som händer i klassrummet - människor som tänker, jobbar, växer - till helt andra saker. Och vi är (oftast) överens om att mobilen faktiskt ska BORT från handen, bänken, tanken, under de 75 minuter vi har tillsammans. "Det är bra att du säger till, för jag kan liksom inte låta bli om jag inte lägger bort den" är en rätt vanlig elevkommentar. Jag antar att jag skulle ha samma "problem" med en 1till1-lösning, till exempel med de där iPaddorna som flög mig och mina elever förbi: det är svårt att konkurrera med nätets alla möjligheter på en lektion om -lekter. Det är verkligen inte så lätt att hålla balans mellan fokus och vidvinkel i klassrumsvardagen.

2. Men SJÄLVKLART vill jag att vi snabbt ska få koll på grejer vi undrar över och inte kan lösa genast i rummet, till exempel genom att googla Stenbergs författarskap (håll med om att det är rätt oväntat att en 16årig kille har läst Apelsinmannen? Och recenserat den och skickat recensionen till Stenberg?). Och då är ju telefonen (när vi nu inte har några datorer eller så) guld värd. Och det gör mig ledsen att mina elever frågar "Får jag ta reda på...?" - att klassrummet inte för dem är en självklar plats där man just tar reda på, på alla sätt. Också med mobilen. När man kan.

3. Och så är jag ledsen över att det bara är ungefär en tredjedel av eleverna i den där klassen som kan söka via telefonen. Alla har inte smartphones (inte jag heller. Men jag har ju alltid min dator med mig på lektionen å andra sidan).

"Tänk OM vi hade haft resurser för att göra film här..."

sa min kollega nyss i arbetsrummet med ett leende på läpparna och viss uppgivenhet i tonfallet. Lustig kombination, leende och uppgivenhet - men det hade sin förklaring. Hans klass har jobbat med Strindberg och ALLA i klassen ville redovisa med film som form. Halva klassen hade dygnat för att klara redigeringsjobbet (jag var inne hos dem som hastigast på morgonen och konstaterade att bleklila var dagens färg, i ansiktena), och inget hade någon lärare kunnat hjälpa dem med eftersom... Har man inga datorer så har man inga.

Det är inte så kul med bleklila elever en torsdagsmorgon. De brukar vrida åt grönt framåt lunch. Men kollegan log alltså. De framåt lunchen gröngrå eleverna satt nämligen med intresse och tittade på varandras filmer - som var redovisningarna. De tyckte inte bara att det var kul att JOBBA med filmerna, de tyckte att det var intressant att TA DEL AV VARANDRAS också.

Ja. Om jag hade haft datorer i klassrummet, då hade jag jobbat mer med film som presentationsmöjlighet för eleverna.

Gamla elever rostar aldrig

... och svensklärarens hjärta bubblar av förtjusning över språkvårdssiten som en av de f.d. eleverna just lanserat. Den ska bli en självklar favoritlänk för min nuvarande elever tänker jag - och en uppmuntrande påminnelse till både dem och mig om att det finns så mycket kul att göra och utveckla. Överallt, hela tiden.
dinsvenska.se