Alastair Creelman skriver i sin blogg The corridor of uncertainty (ligger i bloggrullen) om "multitasking", föreläsningar och studenter som facebookar istället för att följa lärarens framställning. Läsvärt som alltid, och bäring för ett tydligt fokus på klassrumssituationen. Vad är det vi vill ska hända där - och hur orkesterar man för att det då ska ske?
Och den uppmärksamme noterar: Mrs Tigerteach ägnade måndagsmorgonen åt att läsa bloggar. Så sant. Starta veckan med fortbildning, det är en god princip. Nu elevtexter och Jing.
Visar inlägg med etikett IT-strategier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett IT-strategier. Visa alla inlägg
måndag 1 oktober 2012
måndag 24 september 2012
Jing - lite lycka på kvällskvisten
Efter att ha sett en uppmuntrande video om hur man kan kommentera texter med hjälp av Jing (den ligger längst ner i denna bloggpost) bestämde jag mig för att testa detta sätt att ge feedback på texter. En hög med uppsatser om Doktor Glas låg och skämdes i en inlämningsmapp på Fronter, och jag insåg att det var dags att ta itu med dem. Sagt och gjort: jag tittade på youtubeklippet en gång till, och satte sedan igång.
Hantering av programmet är enkelt: Jing funkar ungefär som (precis som?) Sreenr, som jag ju använt tidigare. Samma företag som gör Jing står också för Camtasia, som min skola inte vill köpa in för att det är för dyrt för oss, men Jing är gratis. Lättanvänt och med en lagringsplats i molnet.
Jag har tidigare använt words redigeringsmöjligheter när jag jobbat med elevtexter. Många kommentarer blir det, och kanske inte alltid helt lättöverskådligt för eleven. Eftersom jag är en skrivande människa tycker jag sällan att det är besvärligt att lägga tid på skrivandet - jag tänkte i dag när jag gjorde mina screencasts att det nästan är enklare för mig att skriva än att tala. Men jag HAR en känsla av att eleverna tar till sig kombinationen av texten, markeringar med färg (se videoklippet nedan) och berättarrösten på ett annat sätt. Jag kände också att jag kunde ge en mer sammanhållen framåtsyftande bedömning, med fokus på ett par saker för varje text: "viktigast att tänka på nästa gång".
Efter en eftermiddags kommenterande kände jag mig ganska mör. Lätt less på elevtexter och kommenterande, som man gör med jämna mellanrum som svensklärare. Det ÄR ett attans jobb att ge konstruktiv respons på skrivuppgifter. Jag la ut ett inlägg på vår klassblogg för den berörda klassen om att jag nu lagt ut länkar till kommentarer till enskilda elever - och lämnade det hela. Som sagt, lite less och rätt trött.
Gissa om energin kom tillbaka när ett meddelande dyker upp i en fbgrupp (en kommunikationsgrupp mellan elever och lärare i sagda klass - vi är INTE vänner på fb, men vi ÄR med i samma grupp och kan alltså skicka snabba meddelanden där. Ett hittills i snabbhet oöverträffat kommunikationsmedium, det står helt klart):
Hantering av programmet är enkelt: Jing funkar ungefär som (precis som?) Sreenr, som jag ju använt tidigare. Samma företag som gör Jing står också för Camtasia, som min skola inte vill köpa in för att det är för dyrt för oss, men Jing är gratis. Lättanvänt och med en lagringsplats i molnet.
Jag har tidigare använt words redigeringsmöjligheter när jag jobbat med elevtexter. Många kommentarer blir det, och kanske inte alltid helt lättöverskådligt för eleven. Eftersom jag är en skrivande människa tycker jag sällan att det är besvärligt att lägga tid på skrivandet - jag tänkte i dag när jag gjorde mina screencasts att det nästan är enklare för mig att skriva än att tala. Men jag HAR en känsla av att eleverna tar till sig kombinationen av texten, markeringar med färg (se videoklippet nedan) och berättarrösten på ett annat sätt. Jag kände också att jag kunde ge en mer sammanhållen framåtsyftande bedömning, med fokus på ett par saker för varje text: "viktigast att tänka på nästa gång".
Efter en eftermiddags kommenterande kände jag mig ganska mör. Lätt less på elevtexter och kommenterande, som man gör med jämna mellanrum som svensklärare. Det ÄR ett attans jobb att ge konstruktiv respons på skrivuppgifter. Jag la ut ett inlägg på vår klassblogg för den berörda klassen om att jag nu lagt ut länkar till kommentarer till enskilda elever - och lämnade det hela. Som sagt, lite less och rätt trött.
Gissa om energin kom tillbaka när ett meddelande dyker upp i en fbgrupp (en kommunikationsgrupp mellan elever och lärare i sagda klass - vi är INTE vänner på fb, men vi ÄR med i samma grupp och kan alltså skicka snabba meddelanden där. Ett hittills i snabbhet oöverträffat kommunikationsmedium, det står helt klart):
onsdag 19 september 2012
Strukturomvandling
En sak jag blivit mer och mer övertygad om är att en god struktur är nödvändig för att skapa trygghet och frihet i arbetet tillsammans med eleverna på nätet. Att tänka igenom vilka kanaler som används, till vad de används och hur information delas effektivast och tydligast är a och o för att inte drunkna i flödet. Åtminstone för mig.
I år har jag "gått tillbaka" från hemsidan som infobas till eleverna till klassbloggar i blogger som samlingspunkt, en för varje klass. Jag tycker att jag har hittat bättre sätt att med hjälp av etiketter och widgets av olika slag skapa den tydlighet som eleverna och jag behöver, än vad jag lyckades med på min hemsida (som är en Google Site). Efter att ha börjat arbeta med Wordpress i mitt Webbstjärnebidrag inser jag att wp nog är både snyggare och kraftfullare än blogger - men å andra sidan är blogger lätt att använda för eleverna (och de bloggar ju också som en del av skolarbetet), och det är en viktig faktor när jag överväger olika alternativ. När jag nu också prövar Google Drive för gemensamma dokument, formativ bedömning osv känns också blogger bra; eleverna har ju allt" i Google (ja, och sedan kan man fundera över om DET är bra eller dåligt. Och bli krullhårig.)
Men hemsidan har legat och sett ledsen ut - jag har inte hunnit göra något åt den (och skämts över att den ligger där i cyberrymden och skräpar). Och tur är väl det, att jag inte kastat ut den - för nu ska jag göra om den. Istället för att vara sambandscentral med eleverna får den bli mitt flipp-bibliotek.
Jag inser att jag själv börjar få så pass många olika filmer att jag inte håller rätt på dem. Och så hittar jag ju fler och fler skickliga kollegors filmer som jag vill samla på och ha tillgängliga. Ett flipp-bibliotek behövs. Jag har på twitter förstått att vissa skolor och skolbibliotekarier skapar just sådana resurser, och tänker att det är alldeles lysande. Men också att det är bra att det finns olika. Vissa guldkorn kommer säkert att återfinnas i de flesta bibliotek, men sedan finns det alltid personliga favoriter och specialare som man själv tycker är omistliga och som man är helt ensam om att tycka just det om...
Just nu känns dock TIDEN som en obegriplig storhet, mest i sin besynnerliga tendens att inte räcka till. Så kanske blir det inte ordning bland filerna förrän... tja, vem vet. Men nu vet jag i alla fall vad jag vill göra. Det är en start.
I år har jag "gått tillbaka" från hemsidan som infobas till eleverna till klassbloggar i blogger som samlingspunkt, en för varje klass. Jag tycker att jag har hittat bättre sätt att med hjälp av etiketter och widgets av olika slag skapa den tydlighet som eleverna och jag behöver, än vad jag lyckades med på min hemsida (som är en Google Site). Efter att ha börjat arbeta med Wordpress i mitt Webbstjärnebidrag inser jag att wp nog är både snyggare och kraftfullare än blogger - men å andra sidan är blogger lätt att använda för eleverna (och de bloggar ju också som en del av skolarbetet), och det är en viktig faktor när jag överväger olika alternativ. När jag nu också prövar Google Drive för gemensamma dokument, formativ bedömning osv känns också blogger bra; eleverna har ju allt" i Google (ja, och sedan kan man fundera över om DET är bra eller dåligt. Och bli krullhårig.)
Men hemsidan har legat och sett ledsen ut - jag har inte hunnit göra något åt den (och skämts över att den ligger där i cyberrymden och skräpar). Och tur är väl det, att jag inte kastat ut den - för nu ska jag göra om den. Istället för att vara sambandscentral med eleverna får den bli mitt flipp-bibliotek.
Jag inser att jag själv börjar få så pass många olika filmer att jag inte håller rätt på dem. Och så hittar jag ju fler och fler skickliga kollegors filmer som jag vill samla på och ha tillgängliga. Ett flipp-bibliotek behövs. Jag har på twitter förstått att vissa skolor och skolbibliotekarier skapar just sådana resurser, och tänker att det är alldeles lysande. Men också att det är bra att det finns olika. Vissa guldkorn kommer säkert att återfinnas i de flesta bibliotek, men sedan finns det alltid personliga favoriter och specialare som man själv tycker är omistliga och som man är helt ensam om att tycka just det om...
Just nu känns dock TIDEN som en obegriplig storhet, mest i sin besynnerliga tendens att inte räcka till. Så kanske blir det inte ordning bland filerna förrän... tja, vem vet. Men nu vet jag i alla fall vad jag vill göra. Det är en start.
onsdag 12 september 2012
Utanför komfortzonen
Jag har fattat ett beslut - jag ska försöka använda Google Drive som plattform för arbetet med mina elever. De juridiska omständigheterna som tidigare hindrat mig är så vitt jag förstått nu ordnade på nytt sätt, och jag kan alltså sätta igång.
Och då känner jag mig plötsligt väldigt obekväm och skraj. Det är så mycket jag inte kan ju! Det är nya verktyg, nya vägar - och jag frågar mig om jag verkligen kan sätta igång med något tillsammans med elever utan att kunna hela paketet själv först: Det känns skakigt och svajjigt och obekvämt.
För en som gärna vill dela med sig till andra av sina goda IT-erfarenheter och visa att man kan använda nya ("nya") verktyg är detta en MYCKET nyttig påminnelse om hur jobbigt det faktiskt är att ge sig ut på okänd mark. Det ÄR jättejobbigt. Och alla mina kollegor som ser vad mina elever och jag gör, som säger att "Jo, det verkar ju himla bra, men jag känner ändå att det är så... svårt...": Å vad rätt ni har! Det är svårt när man börjar. Och de IT-entusiaster som glömmer det har tappat något viktigt. Jag gör det själv alltför ofta.
Så nu peppar jag mig själv och alla andra och säger:
1. Det måste finnas något som verkar väldigt mycket värt att vinna för att osäkerheten ska övervinnas. Därför är kollegor som på ett tydligt sätt beskriver vad som är vinsterna, och hur man ska gå till väga avgörande för att andra (t.ex. jag) ska våga följa efter.
2. De som kan måste vilja dela med sig på ett vänligt och prestigelöst sätt till dem som inte kan. Jag är så glad att jag har många twitter-vänner som både bidrar med "så här kan man göra" och "det här är vinsten" när det gäller Google Doc. Utan att jag känner mig korkad (för det är jag inte, även om jag är total nybörjare. Men jag KÄNNER mig korkad. Det gör man lätt som nybörjare.), utan att det blir en kapplöpning eller tävling om att vara "bäst".
3. Det är OK att misslyckas. Också för en lärare. Också i undervisningen. Särskilt när man prövar något nytt.
4. Att lära sig nya saker och utvecklas tar tid, kräver ansträngning - och är i grunden roligt.
Under min förskräckelse (och ja, jag överdriver inte när jag säger att jag mår lite illa av nervositet - över att inte känna mig lika säker och ruttad som jag "annars" gör i min lärarroll) finns en förväntan om att saker ska bli bättre. För mig, och för mina elever. På darriga ben går jag vidare. Och jag känner mig JÄTTEMODIG och tycker att ALLA som prövar något nytt har rätt att göra det. Det är OK att inte kunna, men att vilja lära sig. Det gäller för mina elever. Det gäller för mig. Låt oss vara bra på att stötta varann, allihop, i det.
Och sen att utvärdera förstås. Men först måste man skaffa sig något att utvärdera...
Och då känner jag mig plötsligt väldigt obekväm och skraj. Det är så mycket jag inte kan ju! Det är nya verktyg, nya vägar - och jag frågar mig om jag verkligen kan sätta igång med något tillsammans med elever utan att kunna hela paketet själv först: Det känns skakigt och svajjigt och obekvämt.
För en som gärna vill dela med sig till andra av sina goda IT-erfarenheter och visa att man kan använda nya ("nya") verktyg är detta en MYCKET nyttig påminnelse om hur jobbigt det faktiskt är att ge sig ut på okänd mark. Det ÄR jättejobbigt. Och alla mina kollegor som ser vad mina elever och jag gör, som säger att "Jo, det verkar ju himla bra, men jag känner ändå att det är så... svårt...": Å vad rätt ni har! Det är svårt när man börjar. Och de IT-entusiaster som glömmer det har tappat något viktigt. Jag gör det själv alltför ofta.
Så nu peppar jag mig själv och alla andra och säger:
1. Det måste finnas något som verkar väldigt mycket värt att vinna för att osäkerheten ska övervinnas. Därför är kollegor som på ett tydligt sätt beskriver vad som är vinsterna, och hur man ska gå till väga avgörande för att andra (t.ex. jag) ska våga följa efter.
2. De som kan måste vilja dela med sig på ett vänligt och prestigelöst sätt till dem som inte kan. Jag är så glad att jag har många twitter-vänner som både bidrar med "så här kan man göra" och "det här är vinsten" när det gäller Google Doc. Utan att jag känner mig korkad (för det är jag inte, även om jag är total nybörjare. Men jag KÄNNER mig korkad. Det gör man lätt som nybörjare.), utan att det blir en kapplöpning eller tävling om att vara "bäst".
3. Det är OK att misslyckas. Också för en lärare. Också i undervisningen. Särskilt när man prövar något nytt.
4. Att lära sig nya saker och utvecklas tar tid, kräver ansträngning - och är i grunden roligt.
Under min förskräckelse (och ja, jag överdriver inte när jag säger att jag mår lite illa av nervositet - över att inte känna mig lika säker och ruttad som jag "annars" gör i min lärarroll) finns en förväntan om att saker ska bli bättre. För mig, och för mina elever. På darriga ben går jag vidare. Och jag känner mig JÄTTEMODIG och tycker att ALLA som prövar något nytt har rätt att göra det. Det är OK att inte kunna, men att vilja lära sig. Det gäller för mina elever. Det gäller för mig. Låt oss vara bra på att stötta varann, allihop, i det.
Och sen att utvärdera förstås. Men först måste man skaffa sig något att utvärdera...
tisdag 11 september 2012
Svar på mail från den 3:e april?
I förra veckan skickade jag ut en påminnelse om att lämna synpunkter på stadens IT-situation med VolvoIT-avtalet till alla som jobbar i Utbildningsförvaltningen. Anmodan om att göra detta hade tidigare publicerats på de två skolplattformarna Fronter och Skolwebben, men det verkade som om många av mina kollegor hade missat det. Och vi tänkte, vi som stretar med att försöka bidra till att det sker någon konstruktiv FÖRÄNDRING av IT-situationen i staden, att det kunde vara bra med en påminnelse. Jag skrev lite om detta i en bloggpost som hette Underlag ett massmail bort, Andra har skrivit med om detta med utvärderingen, allra tydligast och sorgligast (som jag sett) Björn Kindenberg i bloggposten En världskass IT-huvudstad .
I dag fick jag ett mail från en IT-samordnare i staden. Han undrar vem jag är, vilka som driver IT-frågor tillsammans med mig, hur vi går till väga, vad som är viktigt för oss och om vi är intresserade av att komma till förvaltningen och diskutera IT-frågor med dem som jobbar med IT och pedagogiska frågor där.
Det är ju jättebra. Jag är väldigt glad för det mailet, och har förstås svarat och berättat om mig, och om hur vi på skolan arbetat för att lyfta och driva IT-frågor sedan i mars, och att vi gärna vill träffa förvaltningens IT-samordnare för att prata IT. Men jag blir också lite ledsen.
Jag blir lite ledsen över att den verkligen mycket vänliga telefonist som jag ringde till i början av april inte i sina listor kunde hitta någon IT-pedagogisk grupp på förvaltningen. Hon slog och slog och letade, och det kan ju ha varit så att hon var väldigt ny och oerfaren och inte visste alls hur eller var hon skulle leta; hur det än var hittade hon inga namn. Hon gav mig ett antal som kanske skulle kunna vara i rätt riktning i alla fall. Och jag skickade ett mail till dem. Daterat den tredje april. Det finns också i den här bloggen, IT-frågan i Stockholms stad. Den som nu skickat mail till mig fanns inte med bland de namn hon föreslog.
Jag blir lite ledsen över att ingen av dem jag skickade mail till svarade mig. Inget om att de var fel personer, inget om att jag var fel person, inget alls. Och att ingen av dem skickade vidare mitt mail till någon annan, som kanske hade varit rätt person. Eller, om de kanske gjorde det, att ingen av dem som fick det där mailet vidarebefordrat svarade mig.
Men på något sätt har jag väl fått ett svar på mitt mail från den 3:e april i dag då. Ett halvår och ett massmail senare. It´s not the end. It´s not even the beginning of the end. Men jag hoppas på att det kan vara en början - och räknar med fortsatt utgjutelse av blod, svett och tårar. Hm.
I dag fick jag ett mail från en IT-samordnare i staden. Han undrar vem jag är, vilka som driver IT-frågor tillsammans med mig, hur vi går till väga, vad som är viktigt för oss och om vi är intresserade av att komma till förvaltningen och diskutera IT-frågor med dem som jobbar med IT och pedagogiska frågor där.
Det är ju jättebra. Jag är väldigt glad för det mailet, och har förstås svarat och berättat om mig, och om hur vi på skolan arbetat för att lyfta och driva IT-frågor sedan i mars, och att vi gärna vill träffa förvaltningens IT-samordnare för att prata IT. Men jag blir också lite ledsen.
Jag blir lite ledsen över att den verkligen mycket vänliga telefonist som jag ringde till i början av april inte i sina listor kunde hitta någon IT-pedagogisk grupp på förvaltningen. Hon slog och slog och letade, och det kan ju ha varit så att hon var väldigt ny och oerfaren och inte visste alls hur eller var hon skulle leta; hur det än var hittade hon inga namn. Hon gav mig ett antal som kanske skulle kunna vara i rätt riktning i alla fall. Och jag skickade ett mail till dem. Daterat den tredje april. Det finns också i den här bloggen, IT-frågan i Stockholms stad. Den som nu skickat mail till mig fanns inte med bland de namn hon föreslog.
Jag blir lite ledsen över att ingen av dem jag skickade mail till svarade mig. Inget om att de var fel personer, inget om att jag var fel person, inget alls. Och att ingen av dem skickade vidare mitt mail till någon annan, som kanske hade varit rätt person. Eller, om de kanske gjorde det, att ingen av dem som fick det där mailet vidarebefordrat svarade mig.
Men på något sätt har jag väl fått ett svar på mitt mail från den 3:e april i dag då. Ett halvår och ett massmail senare. It´s not the end. It´s not even the beginning of the end. Men jag hoppas på att det kan vara en början - och räknar med fortsatt utgjutelse av blod, svett och tårar. Hm.
måndag 3 september 2012
Varför de sociala medierna är en del av mitt läraruppdrag
Jag tror att sociala medier är otroligt viktiga för oss som arbetar i skolan.
I en tankeväckande - och inte så lite sorglig - artikel i DN den 2 september om Jan Stenbeck fastnade jag för ett begrepp som ekonomihistoriker lär ha myntat i samband med det stora teknologiska systemskifte som präglade slutet av -90talet: "heterogeneous ingeneering", översatt till brokig eller mångskiftande ingenjörskonst. Begreppet försöker fånga in vad som krävs för att lyckas i affärer när ett stort teknologiskt systemskifte äger rum.
Sådana systemskiften är inte vardagsmat. Nyheter, och nytänkande - det behövs hela tiden. Men de här STORA systemskiftena infaller bara sällan. De skapar grunden för nya maktförhållanden och ekonomiska förutsättningar; i artikel talas om järnvägen, elektrifieringen, bilismen, datoriseringen, mobiltelefonen, internet...
Artikelförfattaren Per Andersson sammanfattar systemskiftenas karaktär:
"När helt nya möjligheter uppstår gäller inga gamla lagar. När ny teknik möjliggör attraktiva, värdefulla saker som tidigare inte varit möjliga uppstår en mycket speciell situation. Man vet inte riktigt vem det är som bestämmer. Man vet inte riktigt vart det hela är på väg. Det är osäkert på alla sidor samtidigt.
Sådana situationer uppstår bara sällan.
För att färdas lyckosamt i sådan labil terräng måste man förstå sig på politik, teknik, pengar och människor och deras drömmar."
Artikeln handlar om finansmannen Stenbeck och hans imperium. Men jag läste den om skolan och vår situation i dag. Jag blev påmind om att mycket av det som diskuteras kring IT- och IT-resurser inte bara är lätt förvirrade och osäkra bedömningar från alla möjliga aktörer, utan också en förvirring och osäkerhet om makt. När mobiltelefonin bryter in i klassrummet med en våg av samband, möjligheter, distraktioner, utmaningar - vem är det då som bestämmer? När IT-kostnaderna skenar - vem håller i betslet? Och när utbildningspolitiker försöker rama in unga människors val och livsvägar - var forsar drömmarnas och förväntningarnas stormfloder igenom?
Jag känner mig högst osäker på vilka som är de bästa färdkamraterna i den labila terräng där jag som lärare dagligen vistas. Utbildningspolitiken tycks mig okunnig, IT-aktörerna saknar - förstås, för det är inte deras roll! - fokus på det som går utöver den egna vinsten, skolbyråkrater ser maktbalansen förskjutas på ett för dem olyckligt sätt...
Maktförhållandena i skolan är förändrade. Man kan tycka olika saker om det, men man kan inte låtsas som om förändringen inte finns. Själv är jag mest nyfiken på hur det nya landskapet ser ut, och var vägarna går. Att man färdas bäst tillsammans tror jag är en erfarenhet att ta vara på. Jag är helt övertygad om att vi tillsammans måste diskutera både politik, pengar, teknik och människors drömmar för att hitta rätt. Och inte en sak i taget, utan allt i samspel och motljus. Kanske är det just nu i de sociala medierna, med samband och sammanhang som inte nödvändigtvis följer de traditionella skolstrukturerna, som den diskussionen växer fram? Kanske är det på twitter, fb, i bloggosfären, via wikisar eller knytkonferenser eller genom andra "nya" typer av som den brokiga undervisningskonsten tar gestalt?
Det brokiga kan nog te sig rätt bråkigt ibland. Mitt twitterflöde är ibland en ilsken sammanstötning mellan oförenliga skolbilder, stundom en ström av självupphöjande egoboosts, oftast ett flöde långt större än jag orkar ta in - men ständigt en källa till synvändor och omförhandlanden av tidigare insikter.
Vi rör oss i labil terräng, men många tillsammans. Sociala medier är ett (av många) sätt att hålla koll på verkligheten. Och kartan. Och sambanden...
I en tankeväckande - och inte så lite sorglig - artikel i DN den 2 september om Jan Stenbeck fastnade jag för ett begrepp som ekonomihistoriker lär ha myntat i samband med det stora teknologiska systemskifte som präglade slutet av -90talet: "heterogeneous ingeneering", översatt till brokig eller mångskiftande ingenjörskonst. Begreppet försöker fånga in vad som krävs för att lyckas i affärer när ett stort teknologiskt systemskifte äger rum.
Sådana systemskiften är inte vardagsmat. Nyheter, och nytänkande - det behövs hela tiden. Men de här STORA systemskiftena infaller bara sällan. De skapar grunden för nya maktförhållanden och ekonomiska förutsättningar; i artikel talas om järnvägen, elektrifieringen, bilismen, datoriseringen, mobiltelefonen, internet...
Artikelförfattaren Per Andersson sammanfattar systemskiftenas karaktär:
"När helt nya möjligheter uppstår gäller inga gamla lagar. När ny teknik möjliggör attraktiva, värdefulla saker som tidigare inte varit möjliga uppstår en mycket speciell situation. Man vet inte riktigt vem det är som bestämmer. Man vet inte riktigt vart det hela är på väg. Det är osäkert på alla sidor samtidigt.
Sådana situationer uppstår bara sällan.
För att färdas lyckosamt i sådan labil terräng måste man förstå sig på politik, teknik, pengar och människor och deras drömmar."
Artikeln handlar om finansmannen Stenbeck och hans imperium. Men jag läste den om skolan och vår situation i dag. Jag blev påmind om att mycket av det som diskuteras kring IT- och IT-resurser inte bara är lätt förvirrade och osäkra bedömningar från alla möjliga aktörer, utan också en förvirring och osäkerhet om makt. När mobiltelefonin bryter in i klassrummet med en våg av samband, möjligheter, distraktioner, utmaningar - vem är det då som bestämmer? När IT-kostnaderna skenar - vem håller i betslet? Och när utbildningspolitiker försöker rama in unga människors val och livsvägar - var forsar drömmarnas och förväntningarnas stormfloder igenom?
Jag känner mig högst osäker på vilka som är de bästa färdkamraterna i den labila terräng där jag som lärare dagligen vistas. Utbildningspolitiken tycks mig okunnig, IT-aktörerna saknar - förstås, för det är inte deras roll! - fokus på det som går utöver den egna vinsten, skolbyråkrater ser maktbalansen förskjutas på ett för dem olyckligt sätt...
Maktförhållandena i skolan är förändrade. Man kan tycka olika saker om det, men man kan inte låtsas som om förändringen inte finns. Själv är jag mest nyfiken på hur det nya landskapet ser ut, och var vägarna går. Att man färdas bäst tillsammans tror jag är en erfarenhet att ta vara på. Jag är helt övertygad om att vi tillsammans måste diskutera både politik, pengar, teknik och människors drömmar för att hitta rätt. Och inte en sak i taget, utan allt i samspel och motljus. Kanske är det just nu i de sociala medierna, med samband och sammanhang som inte nödvändigtvis följer de traditionella skolstrukturerna, som den diskussionen växer fram? Kanske är det på twitter, fb, i bloggosfären, via wikisar eller knytkonferenser eller genom andra "nya" typer av som den brokiga undervisningskonsten tar gestalt?
Det brokiga kan nog te sig rätt bråkigt ibland. Mitt twitterflöde är ibland en ilsken sammanstötning mellan oförenliga skolbilder, stundom en ström av självupphöjande egoboosts, oftast ett flöde långt större än jag orkar ta in - men ständigt en källa till synvändor och omförhandlanden av tidigare insikter.
Vi rör oss i labil terräng, men många tillsammans. Sociala medier är ett (av många) sätt att hålla koll på verkligheten. Och kartan. Och sambanden...
måndag 27 augusti 2012
UR - allt är nytt, och inget förändrat!
Det är en märklig men tydlig paradox i mitt lärarliv att allt är nytt men inget förändrat. Samtidigt som det mesta är förändrat men inget är nytt. Beroende på vad man tänker på i första och andra ledet: mitt pedagogiska arbete och ansvar, inget nytt eller förändrat, mina verktyg och möjligheter och metoder - allt nytt och förändrat. I dag känns det särskilt tydligt.
Vaknade till Erik Fichtelius debattartikel om skolan och digitaliseringen och studsade till av förtjusning. Äntligen! Äntligen kommer alla åt UR:s program. Och äntligen en helsida på DN debatt som med fokus och esprit hävdar skolans digitala efterblivenhet i allmänhet. Inte alla skolor. Men många. Bland annat min.
Som jag har LÄNGTAT efter att få möjlighet att ge elever möjligheter se hela eller delar av program som UR gjort - det finns bra många som är mer än sevärda. Förra läsåret, efter att vi sett på delar av ett program om språk, kom en elev fram och frågade hur hon kunde få se resten av programmet, och gärna resten av serien, för det var ju så himla spännande det här med språk och programmet verkade så bra och hon ville jättegärna... Hur trist på en skala var det inte att behöva säga, nej tyvärr - vi kan bara se programmen via lösenord som är kopplade till mig som lärare. Hur riktigt och rätt är det inte att jag från och med i dag kan just tipsa henne om att hon kan fortsätta botanisera på egen hand i ett rikt programutbud!
Som jag har LÄNGTAT efter att kunna ge elever som hemuppgift att se hela eller delar av program som UR gjort. Jag vill ju kunna jobba med att DISKUTERA, ANALYSERA, VÄRDERA och gemensamt REFLEKTERA över det vi sett - något som det varit svårt att få tid för när eleverna först måste se programmet (den "lätta biten") tillsammans i klassrummet. Diskussionen har ofta fått bli enskild reflektion som läxa - och så har eleven lämnats att lösa den "svåra biten" på egen hand. Hur riktigt och rätt är det inte att jag kan flippa tidsanvändandet från och med nu, så att eleven tittar på egen hand och processar tillsammans med mig och andra!
Som jag har LÄNGTAT efter att kunna ge elever individuella eller gruppvis riktade UR-program att jobba med. Det egna intresset, det individuella behovet, möjligheten till fördjupning i grupp... plötsligt är det inte bara text utan också UR-program som kan riktas och användas på ett mycket mer ändamålsenligt sätt!
Och för att kunna allt detta behövs två saker: att UR:s material ligger fritt och att mina elever har tillgång till dator och uppkoppling. Det ena har UR nu stått för. Det andra har 95% av mina elever fixat på egen hand (eller snarare deras föräldrar). 95% räcker inte. ALLA elever måste ha tillgång till en dator, på samma sätt som före datorns tid jag som lärare krävde att ALLA elever hade tillgång till böcker (det gör jag nu med förresten. Självklart! Böcker! Och pennor och papper och bilder. Men ingen har nånsin sagt att det är ett för högt ställt eller tveksamt mål). Och sedan måste jag som lärare göra precis med de digitala redskapen som med de analoga: VÄLJA VAD vi använder tillsammans i klassrummet, med en tydlig idé om VARFÖR. På samma sätt som jag för skolarbetets del VÄLJER VAD eleverna gör på egen hand (eller tillsammans med varandra) utanför klassrummet, med en tydlig idé om VARFÖR.
Mitt jobb som pedagog har egentligen inte förändrats så mycket av den digitala revolutionen. Jag jobbar precis som förut med att välja hur vi ska driva kunskapsutveckling i klassrummet - och utanför. Det är bara alla mina verktyg som är HELT nya. Med nya verktyg skapas nya möjligheter och nya metoder. Men det är inget nytt för en lärare -eller hur?
Vaknade till Erik Fichtelius debattartikel om skolan och digitaliseringen och studsade till av förtjusning. Äntligen! Äntligen kommer alla åt UR:s program. Och äntligen en helsida på DN debatt som med fokus och esprit hävdar skolans digitala efterblivenhet i allmänhet. Inte alla skolor. Men många. Bland annat min.
Som jag har LÄNGTAT efter att få möjlighet att ge elever möjligheter se hela eller delar av program som UR gjort - det finns bra många som är mer än sevärda. Förra läsåret, efter att vi sett på delar av ett program om språk, kom en elev fram och frågade hur hon kunde få se resten av programmet, och gärna resten av serien, för det var ju så himla spännande det här med språk och programmet verkade så bra och hon ville jättegärna... Hur trist på en skala var det inte att behöva säga, nej tyvärr - vi kan bara se programmen via lösenord som är kopplade till mig som lärare. Hur riktigt och rätt är det inte att jag från och med i dag kan just tipsa henne om att hon kan fortsätta botanisera på egen hand i ett rikt programutbud!
Som jag har LÄNGTAT efter att kunna ge elever som hemuppgift att se hela eller delar av program som UR gjort. Jag vill ju kunna jobba med att DISKUTERA, ANALYSERA, VÄRDERA och gemensamt REFLEKTERA över det vi sett - något som det varit svårt att få tid för när eleverna först måste se programmet (den "lätta biten") tillsammans i klassrummet. Diskussionen har ofta fått bli enskild reflektion som läxa - och så har eleven lämnats att lösa den "svåra biten" på egen hand. Hur riktigt och rätt är det inte att jag kan flippa tidsanvändandet från och med nu, så att eleven tittar på egen hand och processar tillsammans med mig och andra!
Som jag har LÄNGTAT efter att kunna ge elever individuella eller gruppvis riktade UR-program att jobba med. Det egna intresset, det individuella behovet, möjligheten till fördjupning i grupp... plötsligt är det inte bara text utan också UR-program som kan riktas och användas på ett mycket mer ändamålsenligt sätt!
Och för att kunna allt detta behövs två saker: att UR:s material ligger fritt och att mina elever har tillgång till dator och uppkoppling. Det ena har UR nu stått för. Det andra har 95% av mina elever fixat på egen hand (eller snarare deras föräldrar). 95% räcker inte. ALLA elever måste ha tillgång till en dator, på samma sätt som före datorns tid jag som lärare krävde att ALLA elever hade tillgång till böcker (det gör jag nu med förresten. Självklart! Böcker! Och pennor och papper och bilder. Men ingen har nånsin sagt att det är ett för högt ställt eller tveksamt mål). Och sedan måste jag som lärare göra precis med de digitala redskapen som med de analoga: VÄLJA VAD vi använder tillsammans i klassrummet, med en tydlig idé om VARFÖR. På samma sätt som jag för skolarbetets del VÄLJER VAD eleverna gör på egen hand (eller tillsammans med varandra) utanför klassrummet, med en tydlig idé om VARFÖR.
Mitt jobb som pedagog har egentligen inte förändrats så mycket av den digitala revolutionen. Jag jobbar precis som förut med att välja hur vi ska driva kunskapsutveckling i klassrummet - och utanför. Det är bara alla mina verktyg som är HELT nya. Med nya verktyg skapas nya möjligheter och nya metoder. Men det är inget nytt för en lärare -eller hur?
tisdag 21 augusti 2012
Femte året med elevbloggar...
Dags att starta en ny omgång elevbloggar. Jag räknade just ut att det är femte läsåret jag jobbar med bloggen som redskap - eller snarare låter eleverna jobba med bloggen som redskap. Och jag har lärt mig en del på resan, även om jag tror att jag har mycket kvar att lära och utveckla. Och bloggandet som idé och företeelse har utvecklats.
Jag minns så väl när jag i hastigt mod bestämde mig för att mina elever skulle bokblogga hösten -08. Och ännu bättre minns jag min totala panik när jag läste de första inläggen. Alla svordomarna? Och de slarviga uttrycken? Hela språksituationen som kändes så plötsligt obekväm att jag inte visste vart jag skulle vända mig... och tanken på att en kollega skulle se något av det som skrevs och hur jag skulle rullas i tjära och fjäder... Svår hjärtklappning och ångest. Fast det visade sig ju att mina elever hade samma slags ångest, fast från andra hållet. Skriva skolsaker i bloggmiljö? Två oförenliga världar som skulle mötas? Vi enades om och i det nya och utmanande i att försöka låta de bästa av de två världarna mötas: innehållet och reflektionen från "skolinnehållet" och det personliga och uttrycksfulla från blogghållet (en svordom KAN vara uttrycksfull. Men inte ett slapphänt osande. Det var vi faktiskt helt överens om, mina elever och jag). Och det blev helt OK.
Sedan har jag fortsatt. Och gjort på olika sätt, olika år. Det här är vad jag tror att jag lärt mig hittills:
1. Bloggskrivandet utvecklar mina elevers förmåga att skriva. De elever som bloggar uthålligt, det vill säga skriver ett inlägg i veckan ungefär, FÅR ett lödigare språk. De märker det själva - och för mig är det hur tydligt som helst. Det är inte alltid de som bäst behöver det som orkar hålla geisten uppe, men varje år är det några av de där inte fullt så framgångsrika skribenterna som tar några tydliga utvecklingssteg i samband med just bloggandet. Och de riktigt säkra kan bli hur bra som helst.
2. Bloggskrivandet utvecklar mina elevers sätt att tänka. "Jag tänker bäst när jag tänker på annat" var det någon som sa, och bloggandet har en plats där. Att sno lite runt i tankar och funderingar och plötsligt få syn på något - det händer inte så sällan för mina bloggare. Inte så sällan upptäcker de det själva efter en periods skrivande. "Jag har börjat upptäcka att jag tänker" var det nån som skrev.
3. Bloggskrivandet sporrar skribenter att läsa och lära av varandra. Inte alla läser andras bloggar - men de som gör det brukar upptäcka saker. Och fundera över det egna sättet att skriva. Imitera lyckade lösningar - för att utveckla vidare själv. Eller i alla fall försöka.
4. Det är inte nödvändigtvis att skriva om det jag ber dem skriva om (jag har oftast en bloggfråga knuten till veckans lektioner, någon text vi läst eller diskussion vi fört som de kan/ska utgå ifrån) som skapar utveckling. Några av dem som utvecklats mest har mest ägnat sig åt att skriva om hur puckat det är att blogga. Men de har gjort det med allt större finess och språklig stuns, och plötsligt är de fast i skrivträsket. De upptäcker att det är roligt att tänka språk, att tänka ord, att tänka textvändningar.
5. Bloggandet kan övervinna skrivkrampen. Det är möjligt att skriva en kort text. Korta texter kan bli längre. Bloggen kan bli en start.
6. Man kan komma igen efter en dålig period. Den som struntat i/inte mäktat med det regelbundna skrivandet kan ta upp det igen. Det är ett tåg som ständigt har nya avgångar, bloggtåget.
MEN
7. Jag har lärt mig att jag måste vara en aktiv läsare, och ge kommentarer så att eleverna ser att jag läser. Och det blir mycket när man har många elever.Men det finns ingen genväg. Smarta lösningar för att se när någon skrivit finns i Blogger (som jag använder). Jag använder dem.
8. Jag har lärt mig att hushålla med bloggandet, så att det blir nya utmaningar genom åren. Numera bloggar jag inte i ettan (fast det är då det talas om att skriva för att tänka - men det kan man gott ha nytta av att arbeta med senare också, Bloggandet är ett medel för att nå andra mål i formuleringskonst och textstrukturerande. Och insikter förstås.) utan börjar med det i tvåan.
9. Och ibland tappar också jag orken och suget och entusiasmen. Men då gäller samma för mig som för eleverna: bloggtåget har nya avgångar. Man kan börja om med en klass - och det kan bli kanonbra.
Så nu börjar jag igen. Nya tag - mot nya lärdomar.
Jag minns så väl när jag i hastigt mod bestämde mig för att mina elever skulle bokblogga hösten -08. Och ännu bättre minns jag min totala panik när jag läste de första inläggen. Alla svordomarna? Och de slarviga uttrycken? Hela språksituationen som kändes så plötsligt obekväm att jag inte visste vart jag skulle vända mig... och tanken på att en kollega skulle se något av det som skrevs och hur jag skulle rullas i tjära och fjäder... Svår hjärtklappning och ångest. Fast det visade sig ju att mina elever hade samma slags ångest, fast från andra hållet. Skriva skolsaker i bloggmiljö? Två oförenliga världar som skulle mötas? Vi enades om och i det nya och utmanande i att försöka låta de bästa av de två världarna mötas: innehållet och reflektionen från "skolinnehållet" och det personliga och uttrycksfulla från blogghållet (en svordom KAN vara uttrycksfull. Men inte ett slapphänt osande. Det var vi faktiskt helt överens om, mina elever och jag). Och det blev helt OK.
Sedan har jag fortsatt. Och gjort på olika sätt, olika år. Det här är vad jag tror att jag lärt mig hittills:
1. Bloggskrivandet utvecklar mina elevers förmåga att skriva. De elever som bloggar uthålligt, det vill säga skriver ett inlägg i veckan ungefär, FÅR ett lödigare språk. De märker det själva - och för mig är det hur tydligt som helst. Det är inte alltid de som bäst behöver det som orkar hålla geisten uppe, men varje år är det några av de där inte fullt så framgångsrika skribenterna som tar några tydliga utvecklingssteg i samband med just bloggandet. Och de riktigt säkra kan bli hur bra som helst.
2. Bloggskrivandet utvecklar mina elevers sätt att tänka. "Jag tänker bäst när jag tänker på annat" var det någon som sa, och bloggandet har en plats där. Att sno lite runt i tankar och funderingar och plötsligt få syn på något - det händer inte så sällan för mina bloggare. Inte så sällan upptäcker de det själva efter en periods skrivande. "Jag har börjat upptäcka att jag tänker" var det nån som skrev.
3. Bloggskrivandet sporrar skribenter att läsa och lära av varandra. Inte alla läser andras bloggar - men de som gör det brukar upptäcka saker. Och fundera över det egna sättet att skriva. Imitera lyckade lösningar - för att utveckla vidare själv. Eller i alla fall försöka.
4. Det är inte nödvändigtvis att skriva om det jag ber dem skriva om (jag har oftast en bloggfråga knuten till veckans lektioner, någon text vi läst eller diskussion vi fört som de kan/ska utgå ifrån) som skapar utveckling. Några av dem som utvecklats mest har mest ägnat sig åt att skriva om hur puckat det är att blogga. Men de har gjort det med allt större finess och språklig stuns, och plötsligt är de fast i skrivträsket. De upptäcker att det är roligt att tänka språk, att tänka ord, att tänka textvändningar.
5. Bloggandet kan övervinna skrivkrampen. Det är möjligt att skriva en kort text. Korta texter kan bli längre. Bloggen kan bli en start.
6. Man kan komma igen efter en dålig period. Den som struntat i/inte mäktat med det regelbundna skrivandet kan ta upp det igen. Det är ett tåg som ständigt har nya avgångar, bloggtåget.
MEN
7. Jag har lärt mig att jag måste vara en aktiv läsare, och ge kommentarer så att eleverna ser att jag läser. Och det blir mycket när man har många elever.Men det finns ingen genväg. Smarta lösningar för att se när någon skrivit finns i Blogger (som jag använder). Jag använder dem.
8. Jag har lärt mig att hushålla med bloggandet, så att det blir nya utmaningar genom åren. Numera bloggar jag inte i ettan (fast det är då det talas om att skriva för att tänka - men det kan man gott ha nytta av att arbeta med senare också, Bloggandet är ett medel för att nå andra mål i formuleringskonst och textstrukturerande. Och insikter förstås.) utan börjar med det i tvåan.
9. Och ibland tappar också jag orken och suget och entusiasmen. Men då gäller samma för mig som för eleverna: bloggtåget har nya avgångar. Man kan börja om med en klass - och det kan bli kanonbra.
Så nu börjar jag igen. Nya tag - mot nya lärdomar.
lördag 18 augusti 2012
Blocka eller inte blocka?
Nu är jag inte blockad längre!
Vår hemsida www.elevlyftet.se har visserligen inget innehåll än, men nu kan man komma åt den från skolan så att det kan bli något av den. Min tanke är att det i mångt och mycket är ett elevstyrt och -stött arbete som ska pågå där, och även om vi är en 1:11-skola så att det mesta datorjobb sker från annan plats, BÖR man komma åt sidan från skolan. Och det gör man nu.
Det gick (jämförelsevis) riktigt fort för staden att åtgärda. Först hörde jag ingenting, sen ingenting, och sen hade det hänt. Vet inte om det bara är en händelse att jag twittrade ut frågan till @webbstjarnan en halvtimme innan genombrottet skedde, och att de lovade hjälpa till snarast? De hann inte kontakta Stockholms stad, det vet jag - men kanske att nån i staden läste twitter och tyckte det hela var genant? Eller så var det bara ett fullständigt sammanträffande i tid.
Det viktiga är att vi nu inte är blockade. Men som min dotter sa när jag refererade historien för henne: "Vadå, lever vi i Kina eller?" Det FINNS en diskussion kring blockandet av olämpliga siter som jag tycker saknas i min förvaltning. Att gravt antisemitiska sidor är blockade är begripligt på många sätt - men det gör det desto märkligare att inte gravt islamofobiska är det? Att eleverna inte ska komma åt olämpligt material riskerar att skapa en fullständigt illusorisk trygghet i tanken att "är det inte blockat (av någon annan) så är det OK." Och jag som lärare behöver definitivt kunna komma åt gravt olämpliga sidor för att diskutera dem med mina elever - eftersom jag vet att de kommer åt sidorna från sin hemdator i alla fall. Förut kunde jag komma förbi blockningen, men det kan jag inte nu. Inte utan att tala med helpdesk varje gång (tydligen). Och det är inte ett särskilt vettigt sätt att jobba, tror jag. Om man ska använda administrativ tid på ett vettigt sätt i alla fall.
Nåja. Vi är inte blockade. Det är steg ett. Då går vi vidare.
Vår hemsida www.elevlyftet.se har visserligen inget innehåll än, men nu kan man komma åt den från skolan så att det kan bli något av den. Min tanke är att det i mångt och mycket är ett elevstyrt och -stött arbete som ska pågå där, och även om vi är en 1:11-skola så att det mesta datorjobb sker från annan plats, BÖR man komma åt sidan från skolan. Och det gör man nu.
Det gick (jämförelsevis) riktigt fort för staden att åtgärda. Först hörde jag ingenting, sen ingenting, och sen hade det hänt. Vet inte om det bara är en händelse att jag twittrade ut frågan till @webbstjarnan en halvtimme innan genombrottet skedde, och att de lovade hjälpa till snarast? De hann inte kontakta Stockholms stad, det vet jag - men kanske att nån i staden läste twitter och tyckte det hela var genant? Eller så var det bara ett fullständigt sammanträffande i tid.
Det viktiga är att vi nu inte är blockade. Men som min dotter sa när jag refererade historien för henne: "Vadå, lever vi i Kina eller?" Det FINNS en diskussion kring blockandet av olämpliga siter som jag tycker saknas i min förvaltning. Att gravt antisemitiska sidor är blockade är begripligt på många sätt - men det gör det desto märkligare att inte gravt islamofobiska är det? Att eleverna inte ska komma åt olämpligt material riskerar att skapa en fullständigt illusorisk trygghet i tanken att "är det inte blockat (av någon annan) så är det OK." Och jag som lärare behöver definitivt kunna komma åt gravt olämpliga sidor för att diskutera dem med mina elever - eftersom jag vet att de kommer åt sidorna från sin hemdator i alla fall. Förut kunde jag komma förbi blockningen, men det kan jag inte nu. Inte utan att tala med helpdesk varje gång (tydligen). Och det är inte ett särskilt vettigt sätt att jobba, tror jag. Om man ska använda administrativ tid på ett vettigt sätt i alla fall.
Nåja. Vi är inte blockade. Det är steg ett. Då går vi vidare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)