Välsignade smartphones, del 2: Med Dante i helvetet

Läste alla svensklärares favortscen ur Dantes Inferno med elever: den andra kretsen där arma kärlekspar som på olika sätt drabbats av passionen och hängivit sig åt den nu slungas runt i kastbyar och stormvindar. Eleverna dras med i beskrivningarna av vinden, sjön, de hårda klipporna. Och alla bilder av fåglar som far i skyn, starflockarnas svarta skuggor i tusental och tranornas kvidande läten...

Fast ingen av mina elever hade hört en trana. Man får ju säga att Dantes bild faller lite platt där. Ända till... någons smartphone vidarebefordrar den säregna sången... Plötsligt biter bilden igen, när orden får ljud.

Nästa gång jag läser Dante ska ALLA elever ha smartphones redo, och så möter vi helvetets plågor i ord och ljud.

(varför det är svensklärares favoritkrets, just den andra? Naturligtvis för att Dante visar hur farlig litteraturen är... vad är det som får det Paolo och Francesca att kasta in handduken för kärlekens sötma? EN BOK, såklart!! "Sedan läste vi ej mer den dagen..." Böcker är livsfarligt. I alla fall om man ska tro literaturen...)

Att läsa elevbloggar

I min etta har bloggandet ännu inte blivit rotfäst, men det kommer så sakta igång trots allt. Bloggrullen växer, och fler och fler har börjat skriva sina inlägg. Och återigen är jag väldigt glad över den möjlighet som bloggverktyget är för att se språk och tanke hos eleverna.
 
Denna veckas bloggpost ska handla om ett boksamtal vi hade i klassen i tisdags. Det är kanske en fjärdedel av klassen som redan har skrivit (deadline är på måndag), och jag funderar över hur mycket de friserar sina beskrivningar. För det de skriver är ju precis sådant jag skulle hoppas att de skulle skriva? Ta det här inlägget till exempel:

"Vi kom överrens om att personen som skrev den måste ha varit hög eller nåt. För det första hängde ingenting ihop, största delen av boken tycktes bara bestå av lösryckta händelser, händelser som inte utgjorde det minsta uns av logik. T.ex. så sprang det runt formskiftande hundar överallt och helt plötsligt strömmade en massa "mörkt" och vatten in i huset, ehm, VA?. För det andra, om det fanns nån slags undangömd logik, hur skulle då ett barn kunna fatta den om inte ens vi, förstaårselever på gymnasiet med ovanligt höga betyg, förstod innebörden i sagan.
   Vi analyserade sedan berättelsen tillsammans i klassen och då fick vi otroligt nog fram riktigt många olika budskap, mönster och skildringar. En teori var t.ex. att det handlade om uppväxten från barn till ung vuxen. Då när man väl började förstå handlingen, blev berättelsen mycket bättre, roligare att läsa och framför allt relaterbar. Tänk vad lite innebörd kan göra för en tom text. ;p"

Det är flera som skriver liknande saker. Nästan alla lyfter fram detta med att det är tråkigt att känna sig dum. "Första gången jag hade läst boken uppfattade jag den som svåruppfattad, udda, konstig och nästan lite obehaglig. känslan av obehag kom just från att jag inte riktigt förstod, varken bokens handling eller mening." Och flera beskriver lättnaden när man börjar förstå: "När vi började prata om boken förtstod jag mer, vad dom korta meningarna ville säga och hur mycket bilderna och texten hörde ihop. Det kändes roligt att förstå, eftersom jag var som ett frågetecken innan."

Det är möjligt att eleverna friserar sina beskrivningar, för det är klart att de fattar att jag vill att man ska ha förstått mer av boken när man pratat om den än man gjorde innan, annars är ju bokpratet meningslöst. De känner mig inte tillräckligt väl än för att veta att man gott och väl kan ha avvikande åsikter och tycka helt på tvärs utan att det i sig är en fara för dåligt betyg (att det kanske ibland tvärtom ger grund för ett högre...). Men alldeles oavsett detta är det en stor tillgång för mig som svensklärare att höra mer av deras egna röster i korta texter som är lätta att komma åt och lätta att läsa. Jag ser vilka som redan har ett eget språk och en egen ton som de vågar lita på när de skriver. Jag ser vilka som ännu inte känner sig säkra nog att försöka vidga sin språkliga fatabur. Jag lär känna mina elever lite bättre - med mycket mindre tidsinsats än många andra sätt jag försökt.

Och NÅGOT mått av verklighet ligger det nog ändå i deras beskrivningar av att boksamtalet gav en insikt både i att boken hade mer att ge än många först trodde, och att det var samtalet med andra som öppnade till den insikten.

Glad fröken tar helg och vila.

Virtuella boksamtal

När jag nu börjar göra bokslut över årets erfarenheter ser jag att jag inte i denna blogg skrivit något om de virtuella bokchattar jag började experimentera med under hösten - en erfarenhet som jag verkligen kan rekommendera för svensklärare. Därför tar jag fram ur skåpet några av de reflektioner jag gjorde på www.bokcirklar.se, en nätplats för just boksamtal som startades av Nina Frid (som i år får Svenska Akademiens pris för bibliotekarier bland annat för just bokcirklar.se).

Först något om nätplatsen i sig: just bokcirklar.se är kanske inte det bästa forumet för skolklasser, av flera skäl. Främst för att det inte är meningen att det ska invaderas av en massa elever som läser samma bok om än i flera grupper - det knorrades en del av andra på nätplatsen om de många cirklar som dök upp. Och det kan jag förstå (även om jag gärna hade sett att mina elever fått också andra än klasskamrater att diskutera med). Men också för att verktyget av mina elever klassades som lite för långsamt och segt; de hade egna chattforum som fungerade bättre, och som vi valde att använda när vi återupptog bokcirklarna till vårens arbete.

Själva det virtuella chattande är något som HAR fantastiska fördelar. Och för att ge bilder av det ska jag här i bloggen lägga in några av de inlägg jag skrev i den "läsdagbok" som jag förde på bokcirklar.se, eftersom de inläggen visar något av vad jag ser som de stora möjligheterna. Håll till godo med lite skåpmat alltså...

2011-10-13 · 08:42

Det är alltid likadant när jag ger mig in i något jag inte känner till och ska försöka använda det i skolan... Jag tror att det ska bli på ett sätt - och ofta blir det ungefär så, men det är också något annat som blir mer intressant eller utmanande än det jag tänkte på.

Första bokcirkeln (för mina elever) gick av stapeln häromkvällen. Jag kunde inte vara med själv (en av grejerna var ju att eleverna själva skulle få välja tid), utan studsade bara in för en treminuters ögonblicksbild när jag tillfälligtvis kom åt en dator. Jag blev lite förskräckt. Det stod (just då) mest "Aaaaaa" och "Mmmmm" i chatten - och jag tänkte "milde tid, de har övergått till att skriva enstaviga läten istället för att formulera sig. Hoppas ingen av mina kolleger ser detta, jag blir svedd och rökt för mitt tilltag...". Men det var ju liksom inget att göra något åt, utan jag lämnade cirkeln åt sitt öde och fortsatte med kvällen där jag var.

Igår träffade jag två av cirkelmedlemmarna i korridoren. "Hur var det?" frågade jag, och bävade lite inför svaren. Och här är vad mina elever sa, i sammandrag: fyra punkter om cirkelchatten:

1. Det var lite ovant att chatta om böcker. Fast när man väl vant sig vid att använda ett välkänt verktyg i ett ovant sammanhang var det ju ganska bra. "Chattar gör vi ju hela tiden, typ". Ja, och så hade jag ju tänkt ungefär.

2. Tekniken ställde till lite trassel, alla kommentarer kom inte med i sin helhet, och då blev det hackigt och svårt att se sammanhang. Och en råkade kanske komma åt nån knapp eller nåt och loggades ut, men kom in igen i alla fall. Jaja, det hade jag väl också varit lite förberedd på - ibland kan det tjafsa lite med det tekniska, men det här var ju inga stora problem och det verkade som om det inte varit så bekymmersamt ändå.

3. "Det var ju stor skillnad att vara bara fyra som pratade om en bok, mot 32 som vanligt - man fick mycket mer utrymme och chans att säga saker och så" - ja, DET var ju det jag hade tänkt mest på när jag sjösatte försöket. En av medlemmarna fnissade lite och sa att det i förväg hade känts som jättelång tid att veta att man skulle sitta en hel timme och chatta om boken (det var den stränga frökens åläggande), men att tiden bara rasade iväg.

OCH SEN KOM DET, det där som jag överhuvudtaget inte reflekterat över och som kanske är viktigare än mycket annat EGENTLIGEN?
4. Båda eleverna talade om hur bra det var med en chatt eftersom man får så mycket stöd och uppmuntran av varann, i form av inpass som "jaa..." "visst" "mmm". Alla de enstaviga uttrycken?! "Man får liksom bättre självförtroende när man lyfter fram något man har sett eller tänkt på i boken, och genast får respons av de andra. Det får man ju nästan aldrig i klassrummet - men nu fick man det."

Självkänslan, insikten att mina tankar duger - är inte det bland det viktigaste att stärka för att skapa aktiva och intresserade läsare och fruktbara boksamtal? Och där hade jag haft lärarnoja för bristen på adekvat vokabulär just den minut jag tittade in...

Fler bokcirklar på g. Jag tycker att det här är spännande. Och det händer alltid något annat...

2011-10-18 · 14:52

So far: tre (tror jag?) cirklar genomförda, ytterligare tre annonserade. I min klass är det sju cirklar på gång, och där diskuteras fyra olika böcker. För den ordningsamme är det lite besvärande med det gytter av möjliga tider och diskussioner som släppts ut i cyberrymden när eleverna kört igång sitt cirklande. Inte för att jag är så förfärligt ordningsam, men ett visst ansvar för att ha koll - det känner jag trots allt. Nå, jag försöker.

När jag pratat med elever som genomfört sin cirkel har de varit rätt nöjda. Det var kul att chatta, men tekniken var inte helt hundra. Men någon funderade över om de verkligen "kommit fram till något"?

I det samtal om Ormens väg som jag läst fanns det många olika trådar som eleverna nystade i: språket som både lust och motstånd, osäkerheter i hur man skulle förstå relationerna mellan olika karaktärer, det obegripliga i bristen på starka känsloyttringar över alla de sorger och vidrigheter som människor drabbas av, musikens betydelse... Många trådar - men inget nystan. Sådär prydligt sammanrullat som det kan bli när man metodiskt reder ut och samlar ihop och ordnar upp.

Det finns en poäng i att nysta och reda och komma fram till saker i ett boksamtal. Kanske har min mycket lösliga instruktion till mina elever inte givit tillräcklig stadga för att de ska känna att de verkligen "kommer fram till något". Samtidigt får jag en slags kvirrande känsla av att detta med att "komma fram till något" ibland är en återvändsgränd. Det blir som om boken och läsningen av den vore ett pussel som ska lösas. För att, som man gör med ett pussel, sen läggas undan och glömmas bort. Klart var det. Ända tills man glömt bort hur man lade det och kan ta fram det igen och sitta i vinterkvällen (det är då jag lägger pussel, under jullovet i lampans sken) och ge sig sjutton på att det är en mörkgrön bit som ska ligga just där, om jag bara hittade den...

I mitt privata läsande betraktar jag inte böcker som pussel. Inte i meningen att de blir färdiglagda. Snarare är de som kaleidoskopiska mönster där en ny läsning i en ny situation kan locka fram alldeles andra färger och upplevelser än den första (eller andra eller tredje) gjorde.

Försöker mitt lärarjag ge eleverna pusselläsning? Där man ska hitta mönster och lägga bitarna och få det att "stämma" eller "säga något", slutgiltigt? Korsa fingrarna, Gud förbjude! Så varför blir jag så störd av att eleverna inte tydligt "kommer fram till något" i sina bokcirklar?

Det ska jag fundera över medan jag läser vidare. 

2011-10-19 · 15:53

Oj.
Nu har jag läst en cirkel till. Den var HELT annorlunda än den första. Andra frågor, andra sätt att uttrycka sig. Men samma bok.

Kaleidoskopet rör sig. Olika läsare ser olika mönster, drabbas av olika upplevelser. Och jag får ståpäls av att det just nu finns möjlighet att uttrycka, fundera över, diskutera så många olika läsningar. Den virtuella bokcirkeln skapar svängrum. Heureka!

Jag läser vidare.

2011-10-19 · 16:07

De tre cirklarna som läst Ormens väg på hälleberget lästa. Nu måste jag vila en stund, av ren upplevelseutmattning. Vilka samtal!

Kanske någon som INTE brukar föra boksamtal med 32 elever på en gång inte skulle bli lika glad till sinnes - så kan det kanske vara. Men för mig är skillnaden enorm. Det är betydligt fler tanketrådar som gås igenom - förstås, eftersom olika cirklar väljer olika infallsvinklar. Eleverna kommer i mycket större utsträckning till tals, visar att de kan både bidra med nytt och bygga på andras börjor. Jag HOPPAS så att de själva tycker att detta varit givande. Jag vill bra gärna fortsätta med virtuellt bokcirklande i undervisningen.
Också, ska kanske tilläggas, samtalet IRL, klassrumslivet, det vill jag aldrig vara utan. Men - tror jag - från och med nu vill jag inte vara utan nätbokcirklandet heller!

.

75 minuter Geijer

- det tror man knappt är sant. Men min N3:a och jag hade 75 minuters INTENSIV diskussion om form och innehåll i Odalbonden och Vikingen - diskuterade versfötter, svenskhet, historieförfalskning, genusperspektiv, nationalism, exotism... BARA textarbete i klassrummet. För genomgången hade de redan fått, via youtube.

I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag igår kväll kände mig högst tveksam till lektionsutfallet, dels för att klippet på youtube bara rullat ungefär för en tredjedels klass, dels för att jag funderade på om vi verkligen skulle vilja ägna Geijer så mycket tid. Men i förmiddags hade klippet rullat en bra bit över elevantalet. Och när man verkligen JOBBAR med närläsning av text då tar det tid. Och man kommer långt.

Fortfarande ingen riktigt lysande lösning på hur jag får presentationer med berättarröst som funkar att lägga upp på youtube. Märker att allt som ligger på youtube ses - och ungefär hälften av det som ligger på Fronter... Det är läge att dra slutsatser där tänker jag.

Vad som händer med Joyce och Proust när man flippar?

Jo - då händer det att man kan ägna i stort sett HELA lektionen åt att verkligen LÄSA texterna tillsammans, lärare med elever, och se vad som är det säregna, nytänkta och utmanande i dem. Proust och Joyce är svårt. Men när man läser tillsammans hittar man nycklar. Och genomgången var ju redan fixad.

Flip-flop 1-0!

Jenny "60 Seconds Recap"

En av mina förebilder för mina hemföreläsningar om litteratur är Jenny som gör "6o Second Recap". Jag slirade in på hennes litteraturpresentationer på Youtube för nå´t år sedan, och funderade genast över hur jag skulle använda dem i min undervisning. Det fanns så mycket jag tyckte var bra!

Efter att ha börjat jobba med the flipped classroom, inser jag att det finns en hel del kopplat till dessa korta filmer som har betydelse både för hur jag tänker kring vad mina elever och jag gör, och för vad jag borde tänka på med mina hemföreläsningar. Därför detta inlägg om 60 Seconds Recap. (Ja, och längst ner förstås en länk till hemsidan. Man kan scrolla dit genast förstås). Jag tänker att det inte bara handlar om flipped classroom för mig, utan också om flipped reading med eleverna. Det hänger ihop.

1. Det viktigaste jag har att göra som svensklärare är INTE att kolla att eleverna verkligen har läst boken. Redan där kanske jag tappar några kollegor, och so it may be. Men jag är helt övertygad om att det viktigaste är att se till att så många som möjligt av dem verkligen läser den och får någon slags erfarenhet med sig av sin läsning. Och där är FÖRFÖRSTÅELSEN faktiskt avgörande. Rent krasst är det i alla fall alltid några som inte läser. En del av dem lyckas säkert lura mig att de har gjort det. Många gör det inte. Men det KAN inte vara det mest väsentliga för mig att jobba med: att skapa kontroll på genomförd läsning. Därför är det inte heller viktigt att "hålla på hemligheter" så att ingen ska kunna använda dem för att "låtsas att de läst".
     I många år jobbade jag enligt principen att "berätta så lite som möjligt inför läsningen, så att det upplevelsen blir så egen och stark som möjligt". Alltid. Visst gör jag så ibland fortfarande, med en del texter - men när vi kommer till till exempel litteraturhistoriskt motiverade läsningar (ja, för kom inte och säg att man läser den unge Werther eller Frankenstein bara ut ur det blå. Jag gör det inte. Inte mina elever heller. I alla fall inte de flesta av dem.) är jag övertygad om att upplevelsen av och samtalet kring texten blir så oerhört mycket bättre om man har en hel del med sig från start. Och här brukar jag få diskutera "spoilers" en del med mina elever. Vilket handlar om VARFÖR vi läser den unge Werther. Jag hävdar bestämt att det inte - som med mycken annan läsning kanske - handlar om att "få veta hur det går", utan om att undersöka vägen det går på. Vilket också betyder att jag inte är intresserad av att kolla om eleverna har läst boken genom att kolla om de känner till vad som händer i den. Och då kommer 60 Seconds Recap in: med analys av handling, motiv, karaktärer, symboler - INFÖR läsningen.
    Hur många har inte haft det där härliga samtalet med elever efter ett boksamtal om en gemensamt läst roman där eleven säger "efter att vi pratade om den i skolan förstår jag mycket mer av vad det var som hände och vad det betydde. Boken är ju riktigt bra, nu efteråt!". Och det är rysligt roligt. På sitt sätt. Men hur roligt vore det inte om det faktiskt var så att eleven förstod saker och ting under läsningen, så att det gemensamma samtalet kunde börja på en högre nivå från start? Här ser jag parallellen med the flipped classroom: på samma sätt som det handlar om att ge eleverna genomgångarna hemma, så att vi kan arbeta praktiskt med själva uppgifterna och analysen som genomgången ska leda till i skolan, på samma sätt är arbetet med 60 Seconds Recap-genomgångarna i förväg ett sätt att göra så att vi kan diskutera litteraturen på ett helt annat sätt när vi har läst den. Med böckerna i högsta hugg, med citaten som haglar och åsiktsstormar om vad som stämmer och inte stämmer i föregivna analyser och tolkningar.
      Flipped reading - funkar bra hittills. 

2. Jo, Jenny kan vara lite i raskaste laget, och det är lite klämkäckt ibland. Men, handen på hjärtat, hur många av oss är inte alltför ofta för långsamma och träiga - och hur mycket bättre är det? Hon har några filmsnuttar som handlar om att göra 60 Seconds Recap som handlar om vikten av att sovra och att välja för att koncentrera. Jag TROR att de filmerna är gjorda för att elever ska kunna  göra sina egna varianter på litteraturanalyser på film. Det är i alla fall vad jag skulle be dem göra - om jag hade datorer till dem. Helst Macar, eftersom iMovie är så attans enkelt att jobba med. Perfekt redovisning av en bok: 4 60 Seconds Recap med innehåll: karaktärer, handling, teman och symboler. Till exempel. Och sannolikt skulle de tycka att det var kul att titta på varandras redovisningar också.

Jag försöker använda hennes sätt att tänka i mina genomgångar. Som INTE är några 60 seconds, utan nånstans 8-15 minuter. Men 15 är ett max har jag bestämt. För mig själv. (Och förvisso: jag är INTE en variant av "Jenny 60 Seconds Recap". Inte så ung, inte så snärtig, överhuvudtaget en helt annan sort. Och jag tror att det kan fungera så också).

3. Om jag inte bara hade datorer till mina elever utan fick önska mig nåt ännu mer: då skulle jag önska mig en liten inspelningsstudio i skolan. Enkelt, men med nån slags ljus och bakgrund och nån kamera eller nåt. Jag tror inte att det behöver vara så märkvärdigt, men det skulle vara enkelt att ha ett ställe att bara pila in i när det är dags att göra en hemföreläsning i den mer "berättande" stilen. PP med berättarröst, som jag ofta också gör, funkar ju ändå...


Här är en sida värd att använda! 60 Second Recap