Jag hade förmånen att få vara med på BiBMeetScand på SETT för att prata i 7 minuter om the flipped classroom. Oj vad det kändes kort - men jag tror ändå att jag fick med det jag hittills tycker är allra viktigast av mina erfarenheter.
Film på Tuben om The Flipped Classroom från BiBMeet 26 april
måndag 21 maj 2012
måndag 14 maj 2012
27/48/12/20/30
27 elever som vill arbeta.
48 bärbara datorer släpade i sina vagnar (tre stycken) från tre olika våningsplan.
12 av dem fungerar inte alls.
Efter 20 minuter är alla eleverna inloggade.
Efter 30 minuter ger första batteriet upp.
DET SKA INTE KUNNA VARA SÅ HÄR PÅ EN SVENSK SKOLA. Tycker jag. Nu är jag så trött att jag inte ens är riktigt glad över att många av mina elever skrivit kalasbra uppsatser på det nationella provet i svenska B. Och att de muntliga presentationer jag hörde i dag var retoriskt genomtänkta och engagerat framförda.
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om fördelar och nackdelar med TitanPad. Men det finns gränser.
48 bärbara datorer släpade i sina vagnar (tre stycken) från tre olika våningsplan.
12 av dem fungerar inte alls.
Efter 20 minuter är alla eleverna inloggade.
Efter 30 minuter ger första batteriet upp.
DET SKA INTE KUNNA VARA SÅ HÄR PÅ EN SVENSK SKOLA. Tycker jag. Nu är jag så trött att jag inte ens är riktigt glad över att många av mina elever skrivit kalasbra uppsatser på det nationella provet i svenska B. Och att de muntliga presentationer jag hörde i dag var retoriskt genomtänkta och engagerat framförda.
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om fördelar och nackdelar med TitanPad. Men det finns gränser.
Att se en text växa fram - TitanPad
Jag testar TitanPad med mina elever - de skriver en gemensam text om idéinnehåll i Doktor Glas i verktyget. Det gemensamma skrivandet syftar till att utveckla skrivförmågan, att faktiskt och praktiskt få sitt eget språk och skrivande läst och diskuterat med någon annan. Som man måste när man skriver tillsammans.
De har bara skrivit en lektion än så länge - och den lektionen ägnades i mycket åt att förklara konceptet, skapa grupper etc. I dag fortsätter vi med full kraft. Men redan nu är det helt fascinerande att se texterna växa fram. Och då menar jag verkligen se, eftersom TitanPad kan visa hur hela texten vuxit fram, med alla förändringar, som en animerad film ungefär. Skrivprocessen syns! Överväganden, felskrivningar, strukturförändringar... allt blir synligt. DET ÄR SÅ GRYMT SPÄNNANDE. I bästa fall kan jag ladda upp en film här (med mina elevers tillstånd) så småningom.
De har bara skrivit en lektion än så länge - och den lektionen ägnades i mycket åt att förklara konceptet, skapa grupper etc. I dag fortsätter vi med full kraft. Men redan nu är det helt fascinerande att se texterna växa fram. Och då menar jag verkligen se, eftersom TitanPad kan visa hur hela texten vuxit fram, med alla förändringar, som en animerad film ungefär. Skrivprocessen syns! Överväganden, felskrivningar, strukturförändringar... allt blir synligt. DET ÄR SÅ GRYMT SPÄNNANDE. I bästa fall kan jag ladda upp en film här (med mina elevers tillstånd) så småningom.
fredag 11 maj 2012
#Lärartycket - mitt bidrag till bloggstafetten
#Lärartycket är en bloggstafett där lärare från alla håll och med alla slags erfarenheter välkomnas att berätta om vad som är drivet, kraften, glädjen och utmaningen i att vara lärare. Min stafettpinne ska överlämnas imorgon - och då kommer jag att skriva så här:
Läraryrket är nyfiket. Jag tror att det är det viktigaste, roligaste och mest uppmuntrande med mitt jobb: det kräver och föder en ständig nyfikenhet.
Vill man använda större ord kan man citera Muminpappan, från hans avskedsbrev till den tråkiga hemulen vars hälsningsord ofta var "Har du tvättat dig?" och som man måste hälsa på med svansen i vinkel: "Jag känner att stora ting väntar på mig. Livet är kort och världen är stor. Kanske kommer jag tillbaka prydd av ärans kransar. Hej hej önskar ett mumintroll som inte är som de andra. PS Jag tar med mig en burk pumpmos. (Muminpappans bravader av Tove Jansson, Gebers 1956 s 10).
Den där känslan av nyfikenhet, av att stora saker väntar - den är en bärande del av lärarjobbet. Man vet aldrig vad en lektion kan bli eller leda till. Eftersom lärandet alltid handlar om att öppna nya världar, i smått och stort, kan det vänta stora ting runt knuten alldeles oavsett om dagens lektion är ägnad åt konjunktionernas betydelse för att få en text att hänga ihop eller sätt att beskriva "jaget" i asiatiska religioner. Tiden med eleverna är kort, världen är stor - och jag får nyfiket ge mig ut på gemensam upptäcktsfärd med dem. Mot tydliga mål, men där vägarna kan skifta plötsligt och oväntat. Och längs vägen hänger "ärans kransar" att lyfta och bära som segertecken. Och nej, jag talar inte om bokstäver i enskildhet eller kombination. I alla fall inte enbart. Och absolut inte i första hand. Jag talar om de kransar som man efter en nyvunnen insikt eller tillägnad förmåga plötsligt kan och vill binda själv, för att de är vackra eller funktionella eller helst både och. Och det förunderliga inträffar ofta att det finns kransar både till eleverna och mig på vägen. Vi lär oss nya saker. Inte bara de, inte bara jag.
Och ingen är som den andre. Få av oss har Muminpappans okuvliga självkänsla (och understundom fullständigt bristfälliga verklighetsuppfattning), men de flesta av oss delar känslan av att inte riktigt vara som andra. För Muminpappans del leder hans upptäcktsresa till vänskap och utbyte med personligheter av de mest skiftande slag: den frihetskrävande Joxaren, den praktiske Fredriksson, den beskäftige Sniff och det förvirrade Råddjuret. Som alla faktiskt både har och får plats. Precis som det, i bästa fall, är i ett klassrum. Och när ett klassrum fungerar som bäst, då blir utbytet mellan de olika personerna där ett samspel som hjälper Råddjuret att hålla ordning, Joxaren att bygga relationer och Fredriksson att hitta skönheten.
I den nyfiknes landskap är vägarna sällan snörräta. De är inte alltid så bekväma heller. Muminpappan går och går, och hamnar andra natten på sin resa ut i världen på en slingrig väg i tilltagande storm. När han drar sina kalla tassar under magen och försöker somna är hans sista tanke "I morgon!". Och så är det faktiskt alltid i skolan. I alla fall för en lärare. Imorgon! Jag kan försöka på ett annat sätt imorgon, nästa termin, nästa läsår. Hur priviligierat är inte det?
Ett nyfiket jobb. En upptäcktsresa i en stor och spännande värld. #Lärartycket
Katarina Lycken Rüter, gymnasielärare i svenska och religion
Fler bidrag hittar du på www.larartycket.blogspot.se
Läraryrket är nyfiket. Jag tror att det är det viktigaste, roligaste och mest uppmuntrande med mitt jobb: det kräver och föder en ständig nyfikenhet.
Vill man använda större ord kan man citera Muminpappan, från hans avskedsbrev till den tråkiga hemulen vars hälsningsord ofta var "Har du tvättat dig?" och som man måste hälsa på med svansen i vinkel: "Jag känner att stora ting väntar på mig. Livet är kort och världen är stor. Kanske kommer jag tillbaka prydd av ärans kransar. Hej hej önskar ett mumintroll som inte är som de andra. PS Jag tar med mig en burk pumpmos. (Muminpappans bravader av Tove Jansson, Gebers 1956 s 10).
Den där känslan av nyfikenhet, av att stora saker väntar - den är en bärande del av lärarjobbet. Man vet aldrig vad en lektion kan bli eller leda till. Eftersom lärandet alltid handlar om att öppna nya världar, i smått och stort, kan det vänta stora ting runt knuten alldeles oavsett om dagens lektion är ägnad åt konjunktionernas betydelse för att få en text att hänga ihop eller sätt att beskriva "jaget" i asiatiska religioner. Tiden med eleverna är kort, världen är stor - och jag får nyfiket ge mig ut på gemensam upptäcktsfärd med dem. Mot tydliga mål, men där vägarna kan skifta plötsligt och oväntat. Och längs vägen hänger "ärans kransar" att lyfta och bära som segertecken. Och nej, jag talar inte om bokstäver i enskildhet eller kombination. I alla fall inte enbart. Och absolut inte i första hand. Jag talar om de kransar som man efter en nyvunnen insikt eller tillägnad förmåga plötsligt kan och vill binda själv, för att de är vackra eller funktionella eller helst både och. Och det förunderliga inträffar ofta att det finns kransar både till eleverna och mig på vägen. Vi lär oss nya saker. Inte bara de, inte bara jag.
Och ingen är som den andre. Få av oss har Muminpappans okuvliga självkänsla (och understundom fullständigt bristfälliga verklighetsuppfattning), men de flesta av oss delar känslan av att inte riktigt vara som andra. För Muminpappans del leder hans upptäcktsresa till vänskap och utbyte med personligheter av de mest skiftande slag: den frihetskrävande Joxaren, den praktiske Fredriksson, den beskäftige Sniff och det förvirrade Råddjuret. Som alla faktiskt både har och får plats. Precis som det, i bästa fall, är i ett klassrum. Och när ett klassrum fungerar som bäst, då blir utbytet mellan de olika personerna där ett samspel som hjälper Råddjuret att hålla ordning, Joxaren att bygga relationer och Fredriksson att hitta skönheten.
I den nyfiknes landskap är vägarna sällan snörräta. De är inte alltid så bekväma heller. Muminpappan går och går, och hamnar andra natten på sin resa ut i världen på en slingrig väg i tilltagande storm. När han drar sina kalla tassar under magen och försöker somna är hans sista tanke "I morgon!". Och så är det faktiskt alltid i skolan. I alla fall för en lärare. Imorgon! Jag kan försöka på ett annat sätt imorgon, nästa termin, nästa läsår. Hur priviligierat är inte det?
Ett nyfiket jobb. En upptäcktsresa i en stor och spännande värld. #Lärartycket
Katarina Lycken Rüter, gymnasielärare i svenska och religion
Fler bidrag hittar du på www.larartycket.blogspot.se
tisdag 8 maj 2012
Edcampspel
Fyra bord som man cirkulerar kring, någon som valt ett ämne som man diskuterar en halvtimme - och fritt fram för tankeutbyte, vilda idéer och högljudda protester. Edcamp är en vitamininjektion. I går fick jag min första (av just den sorten).
Gårdagens tema var spel: gamification, spelifiering... många begrepp och åtminstone för mig lite osäkra och otydliga sådana. Men intressanta. Jag gillar dataspel, fast jag vet att jag inte kan ge mig in i dem (sedan jag spelade Myst och Riven ett jullov och höll på att aldrig återfå min dygnsrytm igen. Eller i alla fall inte en dygnsrytm kompatibel med familjeliv, arbetsliv och vanligt umgänge...). Och jag vet att många av mina elever har datspel som en självklar del i sin vardag. Jag använder ibland spel som studieobjekt i min religionsundervisning (jätteintressant att diskutera/undersöka etiska förhållningssätt, värderingsskalor och handlingsutrymme i dataspel bara för att ta ett exempel) -men kan man tänka på andra sätt och ledder?
Ja.
Otvetydigt ja. I går fick jag många infallsvinklar på detta i form av diskussioner om belönings/motivationssystem, om experience points och alternativa vägar till mål, om gränssnitt, bild och ljud. I mycket kan man känna igen sig som pedagog - problemlösning är gemensamt fokus. I annat kan det bli lite tveksamt (behaviourism? manipulation? gränser?). För den som vill få ett hum om vad som diskuterades finns en del anteckningar samlade här.
Själv cyklade jag hem i majkvällen på glada trampor, med inspirerande kollegors röster i huvudet. Fast allra mest förtjust - och fundersam, varför ser det så annorlunda ut i skolan? pengar, ja,men det är inte hela sanningen... - över Richard Gatarskis inledande reflektioner över hur spelvärlden visualiserar (ja, och ljudsätter!) mål, utvecklingsstadier och förutsättningar. Det där att man bara VILL ge sig in i ett system...
Att jag sedan gjorde bort mig så grundligt inför samme Gatarski att jag rodnade hela vägen hem (ställde mig i egna tankar rakt framför webbsändningens kamera...) får jag leva med. Tar peruk nästa gång jag ska på skolutvecklingskonferens helt enkelt...
Gårdagens tema var spel: gamification, spelifiering... många begrepp och åtminstone för mig lite osäkra och otydliga sådana. Men intressanta. Jag gillar dataspel, fast jag vet att jag inte kan ge mig in i dem (sedan jag spelade Myst och Riven ett jullov och höll på att aldrig återfå min dygnsrytm igen. Eller i alla fall inte en dygnsrytm kompatibel med familjeliv, arbetsliv och vanligt umgänge...). Och jag vet att många av mina elever har datspel som en självklar del i sin vardag. Jag använder ibland spel som studieobjekt i min religionsundervisning (jätteintressant att diskutera/undersöka etiska förhållningssätt, värderingsskalor och handlingsutrymme i dataspel bara för att ta ett exempel) -men kan man tänka på andra sätt och ledder?
Ja.
Otvetydigt ja. I går fick jag många infallsvinklar på detta i form av diskussioner om belönings/motivationssystem, om experience points och alternativa vägar till mål, om gränssnitt, bild och ljud. I mycket kan man känna igen sig som pedagog - problemlösning är gemensamt fokus. I annat kan det bli lite tveksamt (behaviourism? manipulation? gränser?). För den som vill få ett hum om vad som diskuterades finns en del anteckningar samlade här.
Själv cyklade jag hem i majkvällen på glada trampor, med inspirerande kollegors röster i huvudet. Fast allra mest förtjust - och fundersam, varför ser det så annorlunda ut i skolan? pengar, ja,men det är inte hela sanningen... - över Richard Gatarskis inledande reflektioner över hur spelvärlden visualiserar (ja, och ljudsätter!) mål, utvecklingsstadier och förutsättningar. Det där att man bara VILL ge sig in i ett system...
Att jag sedan gjorde bort mig så grundligt inför samme Gatarski att jag rodnade hela vägen hem (ställde mig i egna tankar rakt framför webbsändningens kamera...) får jag leva med. Tar peruk nästa gång jag ska på skolutvecklingskonferens helt enkelt...
Ett brev till tjänstemän med IT-fokus
I dag har två miljöpartister skrivit om IT-utveckling för Stockholms stads skolor - och behovet av en konstruktiv nystart med pedagogiska utvecklingsmål i fokus. www.dagenssamhalle.se Debatt: Nytt IT-system sänker skolan
Det är bra. Att det skrivs och väcks tankar. Jag vet ju att Per Olsson, som är en av dem som skriver, har fått - och uppenbarligen läst - Malmös handlingsplan i ett liknande läge för tre år sedan, den som hänvisas till i texten. Jag vet ju också att alla andra av nämndens politiker fått samma information.
Jag vet dessutom att flera av dem som arbetar på stadens förvaltning med IT-frågor, de som en hjälpsam telefonist i växeln med utgångspunkt från sina listor kunde utröna hade med saken att göra, också har fått samma information. Jag skrev ett mail till dem den 3 april. Det borde vara officiella handlingar (diariefört). För typ sex veckor sedan.
Jag har inte fått något svar. Inte från en enda av de åtta tjänstemän (varav en helt enkelt är chefen för det hele) som fick mailet. Inte ett "tack för visat intresse", inte ett "vi arbetar med detta och har egna planer", inte ett "tack, men nej tack, det här är inget som sådana som du har med att göra". Ingenting. Och jag tror inte att mailet var vare sig osakligt, otydligt eller otrevligt. Döm själva?
Hej,
jag skriver till er angående ett förslag till konstruktivt arbete framåt vad gäller IT-utvecklingen i Stockholms stads skolor, ett förslag som också skickats till politikerna i nämnden med anledning av den diskussion som fördes på nämndmötet den 15 mars angående IT-kostnader och IT-utveckling i stadens skolor.
Ni är säkert väl medvetna om den starka kritik mot nuvarande IT-situation som finns bland stadens gymnasieskolor, både vad gäller kostnader och reella förutsättningar. Ungefär samma situation som Stockholm i dag befinner sig i förelåg i Malmö för drygt tre år sedan. Där tillsattes då, med den uttryckliga avsikten att skapa en IT-struktur som var både för staden kostnadseffektiv och utvecklingsinriktad, en arbetsgrupp bestående av tjänstemän från förvaltningen, politiker och skickliga och intresserade IT-pedagoger. Framgångarna i Malmö har inte låtit vänta på sig. Vi är många som gärna skulle se att Stockholm också utifrån sina unika förutsättningar skapade en sådan utvecklingsgrupp där befintliga problem på nytt genomlyses och en ny utvecklingsstrategi utformas. Jag bifogar det IT-utvecklingsdokument som skapats (och efterlevts) i Malmö stad, samt de kommentarer som rektor Edward Jensinger (ordförande för den utvecklingsgrupp som sedan skapades) bifogat för att dokumentet rätt ska förstås. Detta material har också skickats av Edward Jensinger direkt till nämndpolitikern Per Olsson (mp), det har givits till nämndpolitikern Linda Nordlund (fp) vid ett studiebesök hon gjorde på Östra Real i slutet av mars, och det har skickats till alla politiker i nämnden.
Det är min förhoppning att vi i Stockholm ska arbeta konstruktivt framåt för nya ITlösningar som leder till högre måluppfyllelse i skolan, och jag tror att det sätt Malmö arbetade på skulle kunna vara till stor inspiration och hjälp i arbetet framåt.
Jag ser fram mot att få respons från er på detta.
Med vänlig hälsning
Det är bra. Att det skrivs och väcks tankar. Jag vet ju att Per Olsson, som är en av dem som skriver, har fått - och uppenbarligen läst - Malmös handlingsplan i ett liknande läge för tre år sedan, den som hänvisas till i texten. Jag vet ju också att alla andra av nämndens politiker fått samma information.
Jag vet dessutom att flera av dem som arbetar på stadens förvaltning med IT-frågor, de som en hjälpsam telefonist i växeln med utgångspunkt från sina listor kunde utröna hade med saken att göra, också har fått samma information. Jag skrev ett mail till dem den 3 april. Det borde vara officiella handlingar (diariefört). För typ sex veckor sedan.
Jag har inte fått något svar. Inte från en enda av de åtta tjänstemän (varav en helt enkelt är chefen för det hele) som fick mailet. Inte ett "tack för visat intresse", inte ett "vi arbetar med detta och har egna planer", inte ett "tack, men nej tack, det här är inget som sådana som du har med att göra". Ingenting. Och jag tror inte att mailet var vare sig osakligt, otydligt eller otrevligt. Döm själva?
Hej,
jag skriver till er angående ett förslag till konstruktivt arbete framåt vad gäller IT-utvecklingen i Stockholms stads skolor, ett förslag som också skickats till politikerna i nämnden med anledning av den diskussion som fördes på nämndmötet den 15 mars angående IT-kostnader och IT-utveckling i stadens skolor.
Ni är säkert väl medvetna om den starka kritik mot nuvarande IT-situation som finns bland stadens gymnasieskolor, både vad gäller kostnader och reella förutsättningar. Ungefär samma situation som Stockholm i dag befinner sig i förelåg i Malmö för drygt tre år sedan. Där tillsattes då, med den uttryckliga avsikten att skapa en IT-struktur som var både för staden kostnadseffektiv och utvecklingsinriktad, en arbetsgrupp bestående av tjänstemän från förvaltningen, politiker och skickliga och intresserade IT-pedagoger. Framgångarna i Malmö har inte låtit vänta på sig. Vi är många som gärna skulle se att Stockholm också utifrån sina unika förutsättningar skapade en sådan utvecklingsgrupp där befintliga problem på nytt genomlyses och en ny utvecklingsstrategi utformas. Jag bifogar det IT-utvecklingsdokument som skapats (och efterlevts) i Malmö stad, samt de kommentarer som rektor Edward Jensinger (ordförande för den utvecklingsgrupp som sedan skapades) bifogat för att dokumentet rätt ska förstås. Detta material har också skickats av Edward Jensinger direkt till nämndpolitikern Per Olsson (mp), det har givits till nämndpolitikern Linda Nordlund (fp) vid ett studiebesök hon gjorde på Östra Real i slutet av mars, och det har skickats till alla politiker i nämnden.
Det är min förhoppning att vi i Stockholm ska arbeta konstruktivt framåt för nya ITlösningar som leder till högre måluppfyllelse i skolan, och jag tror att det sätt Malmö arbetade på skulle kunna vara till stor inspiration och hjälp i arbetet framåt.
Jag ser fram mot att få respons från er på detta.
Med vänlig hälsning
lördag 5 maj 2012
Ett flippat klassrum har sina faser...
Två saker kan man konstatera när man ser på Mrs Tigerteach på bloggen och på youtube: det har inte varit mycket action på sistone. Inte särskilt många nya inlägg, och inte särskilt många nya filmer/genomgångar/presentationer. I bakhuvudet hör jag den försmädliga papegojan från Pippi i Söderhavet, den där som hånar kapten Efraim när han sitter fånge hos de gruvliga piraterna Blod-Svente och Jocke med kniven med ett ständigt "Är du mör nu, Knubbis?". Är flipförälskelsen över nu, och så visar det sig att det mesta återgår till det vanliga? Är jag mör nu?
Nej, faktiskt inte. Vi är bara inte i flipfas just nu.
I mina klassrum har det, sedan strax efter påsklovet, funnits en ganska stor känsla av att vi nu går från utmaning, utveckling, upplevelse, utvärdering, upprepning ... till utvärdering. Bara utvärdering. I svenska, det ämne där jag under våren flippat mest, har det varit nationella prov på längden och tvären känns det som. Och när jag ser framåt i veckorna så är det onekligen obegripligt många av mina ordinarie lektioner som "går bort", det vill säga används för annat än just svenska eller religion, och det har oftast med olika slags utvärderingar att göra. Eller prov, vad vi nu kallar´t. Och också i mina klassrum börjar det förstås summeras, göras sammanfattningar, vi ska knyta ihop säckarna. Och då är inte, som jag använder dem, flipfilmerna särskilt relevanta.
Däremot är datorerna det. Och mina stackars elever, som tålmodigt prövar sig igenom tre, fyra eller fem datorer innan de hittar en som funkar att använda på lektionen, som hjälper varandra att systerligt och broderligt dela på de elkablar som finns för att hinna spara innan nåt batteri plötsligt tvärdör, som hjälper mig att släpa datorvagnar genom korridorerna, de härdar ut. För vi är trots allt eniga om att mycket av det vi gör blir bättre, tydligare och mer relevant när vi till exempel använder ordbehandling för att skriva.
I en enda klass, där jag läser svenska B i långsam fart under två år (för att eleverna ska få ha någon svenska i trean också) har vi inte avslutningskänslan alls. Där ska vi börja skriva gemensamma texter, för att utmana skrivandet och skärpa till formuleringskonsten. Jag ska testa verktyget TitanPad - och återkommer om hur det funkar. Samt om vad eleverna skriver om Doktor Glas som idéroman. Här ska det nog bli om inte en film så i alla fall en screencast...
Nej, faktiskt inte. Vi är bara inte i flipfas just nu.
I mina klassrum har det, sedan strax efter påsklovet, funnits en ganska stor känsla av att vi nu går från utmaning, utveckling, upplevelse, utvärdering, upprepning ... till utvärdering. Bara utvärdering. I svenska, det ämne där jag under våren flippat mest, har det varit nationella prov på längden och tvären känns det som. Och när jag ser framåt i veckorna så är det onekligen obegripligt många av mina ordinarie lektioner som "går bort", det vill säga används för annat än just svenska eller religion, och det har oftast med olika slags utvärderingar att göra. Eller prov, vad vi nu kallar´t. Och också i mina klassrum börjar det förstås summeras, göras sammanfattningar, vi ska knyta ihop säckarna. Och då är inte, som jag använder dem, flipfilmerna särskilt relevanta.
Däremot är datorerna det. Och mina stackars elever, som tålmodigt prövar sig igenom tre, fyra eller fem datorer innan de hittar en som funkar att använda på lektionen, som hjälper varandra att systerligt och broderligt dela på de elkablar som finns för att hinna spara innan nåt batteri plötsligt tvärdör, som hjälper mig att släpa datorvagnar genom korridorerna, de härdar ut. För vi är trots allt eniga om att mycket av det vi gör blir bättre, tydligare och mer relevant när vi till exempel använder ordbehandling för att skriva.
I en enda klass, där jag läser svenska B i långsam fart under två år (för att eleverna ska få ha någon svenska i trean också) har vi inte avslutningskänslan alls. Där ska vi börja skriva gemensamma texter, för att utmana skrivandet och skärpa till formuleringskonsten. Jag ska testa verktyget TitanPad - och återkommer om hur det funkar. Samt om vad eleverna skriver om Doktor Glas som idéroman. Här ska det nog bli om inte en film så i alla fall en screencast...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)