Att avsluta läsåret med två intensiva dagar med arbetslaget är som att läsa en roman av Dickens, nån av de mest typiskt följetongsskrivna. Vilka cliffhangers vi har! Elevlyftet med peerinstructors och en satsning på lyft för alla känns otroligt inspirerande, de nya samarbetsprojekten mellan naturvetenskap och svenska utvecklande och utmanande... och så är det idéerna jag har för hur man kan utveckla flippandet i Religion A och Svenska 1 och vad Svenska 2 ska bli...
Men jag VET att det är bra med sommarlov nu. Att tvinga mig själv att koppla bort och av skolan ett tag. Så, nu gör jag bloggpausförsök två. Ses i augusti?
söndag 17 juni 2012
måndag 11 juni 2012
Till alla som funderar på flipped classroom - en elevhälsning
Fick just tillstånd av min elev att lägga ut filmen med hennes hälsning till lärare om flipped classroom, och då kan jag ju inte låta bli, sommarlov eller ej. Glad sommar!
Och nu - SOMMARLOV!
Jag har faktiskt gjort det jag tänkte med den här bloggen under terminen: jag har använt den för att reflektera över min undervisning i allmänhet och min IKTanvändning i synnerhet. Jag kommer att fortsätta till hösten. Det är ett så bra sätt att få syn på sina tankar, att skriva ner dem. Och i bästa fall kan mina tankar väcka andra tankar hos andra.
Men nu, nu tar jag sommarlov.
Jag tror att det är viktigt - att ta sommarlov. Att återhämta sig efter ett läsår, att hämta energi och lust och engagemang i helt andra saker än skolsituationen. Själv ska jag ladda med konserver och böcker och ge mig ut till ön i Stockholms yttre skärgård för att läsa, bada, sola, läsa, elda vedspis, hämta vatten i brunnen, läsa, läsa, umgås med familj och vänner, akta mig för huggormar, läsa, bada mer, baka sockerkakor, dricka eftermiddagskaffe, och så läsa lite. Kanske blir det Ulysses, kanske inte. Kanske blir det Buddenbrocks, kanske inte. Deckare blir det, och kanske några fackböcker, och olästa godbitar från bokmässan förra hösten, och kanske Sara Lidman, och alltid Tove Jansson, och möjligen... Ja, jag har inte bestämt mig. Men en sak är säker, uppkopplad kommer jag inte vara så ofta. För att bli det måste man cykla till ångbåtsbryggan, det är enda stället med någorlunda säker täckning. Och där kan man ju inte hänga jämt.
Därför blir det inga inlägg förrän i augusti. Skulle jag tro. Till mig själv, och till eventuella andra läsare: njut av sommaren! När hösten kommer blir det mycket nytt och spännande. Som alltid!
Men nu, nu tar jag sommarlov.
Jag tror att det är viktigt - att ta sommarlov. Att återhämta sig efter ett läsår, att hämta energi och lust och engagemang i helt andra saker än skolsituationen. Själv ska jag ladda med konserver och böcker och ge mig ut till ön i Stockholms yttre skärgård för att läsa, bada, sola, läsa, elda vedspis, hämta vatten i brunnen, läsa, läsa, umgås med familj och vänner, akta mig för huggormar, läsa, bada mer, baka sockerkakor, dricka eftermiddagskaffe, och så läsa lite. Kanske blir det Ulysses, kanske inte. Kanske blir det Buddenbrocks, kanske inte. Deckare blir det, och kanske några fackböcker, och olästa godbitar från bokmässan förra hösten, och kanske Sara Lidman, och alltid Tove Jansson, och möjligen... Ja, jag har inte bestämt mig. Men en sak är säker, uppkopplad kommer jag inte vara så ofta. För att bli det måste man cykla till ångbåtsbryggan, det är enda stället med någorlunda säker täckning. Och där kan man ju inte hänga jämt.
Därför blir det inga inlägg förrän i augusti. Skulle jag tro. Till mig själv, och till eventuella andra läsare: njut av sommaren! När hösten kommer blir det mycket nytt och spännande. Som alltid!
#elevtycket
Lärartycket, rektortycket och elevtycket - tre sätt att låta oss som jobbar i skolan beskriva vår verklighet. Ett sätt att "reclaim the schools" (en uppmaning som sprider sig som en löpeld genom skolvärlden. Heja!).
Min etta och jag ägnade två lektioner under de allra sista och skälvande slutdagarna till att göra ett väldigt enkelt och oprententiöst elevtyck: och nu finns det med i Bloggen elevtycket. KUL, tyckte eleverna när jag träffade dem i morse (dvs i gryningen - sista övningen för i år var en traditionsenlig gryningscykling längs stadens vatten. Ljuvligt. Roligt. Vackert. Och de kinesiska lyktorna till minnet av en död klasskamrat lyfte skimrande i morgonrodnaden.). Kul att få ge uttryck, om än i det lilla formatet, för egna tankar om skolan, kul att bli lästa av andra. Hoppas att några läser och skriver en kommentar... Det är viktigt att bli sedd. Jag saxar en elevröst ur högen, en röst som jag tycker förmedlar bland annat det:
"Snälla lärare - var inte rädda. Var inte rädda för oss. Var inte rädda för att bestämma och var inte rädda för att testa nya saker. Vi vill bli överraskade när vi kommer till din lektion, aldrig riktigt veta vad som kommer härnäst.
Var inte rädda för att fråga oss om våra åsikter och var inte rädda för att involvera oss. Sånt gillar vi. Vi gillar när ni får oss att känna oss viktiga och hörda."
Min etta och jag ägnade två lektioner under de allra sista och skälvande slutdagarna till att göra ett väldigt enkelt och oprententiöst elevtyck: och nu finns det med i Bloggen elevtycket. KUL, tyckte eleverna när jag träffade dem i morse (dvs i gryningen - sista övningen för i år var en traditionsenlig gryningscykling längs stadens vatten. Ljuvligt. Roligt. Vackert. Och de kinesiska lyktorna till minnet av en död klasskamrat lyfte skimrande i morgonrodnaden.). Kul att få ge uttryck, om än i det lilla formatet, för egna tankar om skolan, kul att bli lästa av andra. Hoppas att några läser och skriver en kommentar... Det är viktigt att bli sedd. Jag saxar en elevröst ur högen, en röst som jag tycker förmedlar bland annat det:
"Snälla lärare - var inte rädda. Var inte rädda för oss. Var inte rädda för att bestämma och var inte rädda för att testa nya saker. Vi vill bli överraskade när vi kommer till din lektion, aldrig riktigt veta vad som kommer härnäst.
Var inte rädda för att fråga oss om våra åsikter och var inte rädda för att involvera oss. Sånt gillar vi. Vi gillar när ni får oss att känna oss viktiga och hörda."
Flippat i Malmö
En dag om flippade klassrum i Malmö - dan efter skolornas studentutspring. Det var tappert av alla de lärare och skolledare som samlades i Pauliskolans aula trots att det säkert kändes i både kropp och själ att det är dags för LOV och ÅTERHÄMTNING och inget annat.
För första gången fick jag lyssna på Daniel Barker live, och som vi faktiskt arbetat parallellt med att flippa våra klassrum (vi startade ungefär samtidigt och har dragit ganska likartade slutsatser) på grannskolor var det verkligen roligt och givande att få både tillfälle att prata med honom (i en taxikö på motorvägen till exempel) och lyssna på honom. Knasigt att det sker i Malmö, och inte på hemmaplan, kan man tycka. Nåja.
Förutom att det var väldigt trevligt, var det intressant. Fysik och svenska är ämnen med rätt olika struktur. Och ändå är våra flippningar på många sätt så lika. Det kan se rätt olika ut, men i själva verket tyckte jag att det våra två föreläsningar om flippning framför allt visade var att principen är densamma oavsett ämne - och den har fog för sig. Oavsett ämne.
Här några av de tankar som slog mig när jag lyssnade på Daniel, i förhållande till vad jag sa själv:
Jag har inte fått något pris, men jag hade med mig en film där en av mina elever (en film som inte gick att visa, min PC och skolans Macmiljö kompade rätt dåligt) hälsade till alla lärarna i Malmö att hon hoppades att de skulle våga steget, våga pröva att flippa sitt klassrum - för det funkar så bra för eleverna. När jag i torsdags frågade en av mina klasser om det fanns någon som ville hälsa de lärare jag skulle möta dagen därpå något om flippning, räcktes en skog av händer upp! Det var jättemånga som ville förmedla att att flippning har fördelar ur elevsynpunkt, men sedan (helt utan min inblandning) började de inbördes diskutera vem som skulle göra det bäst, och valet föll på Hanna. "För du kan verkligen vara övertygande", sa de andra. De ville verkligen att budskapet skulle nå fram.
Jag tror att många av de lärare och skolledare som lyssnade på oss redan är övertygade om att det finns poänger med att flippa klassrummet - jag fick på eftermiddagen se exempel på lärare som redan jobbat igenom massor av stoff till nya kurser, och som hade många nya tankar. Jag blev inspirerad av att träffa dem. Sharing is caring! Jag hoppas att Malmödagen gav dem som var där mest för att lyssna matnyttiga tankar. Själv åkte jag hem med friskt mod och engagemang. Det här läsåret är slut... men nästa!
För första gången fick jag lyssna på Daniel Barker live, och som vi faktiskt arbetat parallellt med att flippa våra klassrum (vi startade ungefär samtidigt och har dragit ganska likartade slutsatser) på grannskolor var det verkligen roligt och givande att få både tillfälle att prata med honom (i en taxikö på motorvägen till exempel) och lyssna på honom. Knasigt att det sker i Malmö, och inte på hemmaplan, kan man tycka. Nåja.
Förutom att det var väldigt trevligt, var det intressant. Fysik och svenska är ämnen med rätt olika struktur. Och ändå är våra flippningar på många sätt så lika. Det kan se rätt olika ut, men i själva verket tyckte jag att det våra två föreläsningar om flippning framför allt visade var att principen är densamma oavsett ämne - och den har fog för sig. Oavsett ämne.
Här några av de tankar som slog mig när jag lyssnade på Daniel, i förhållande till vad jag sa själv:
Klassrummet är i fokus
Det är väl rätt självklart - men dock. I fysik handlar det om att förstå och applicera teorier i praktiken, till exempel med experiment och beräkningar. I svenska om att förstå och applicera kunskaper om sammanhang och teorier i praktiken, till exempel i läsning av och produktion av text.Ingångar, genomgångar - ser olika ut men innehåller detsamma
Våra flipfilmer ser rätt olika ut - Daniels genomgångar och mina har rätt olika karaktär. Till en del beror det på ämnena. Till en del beror det säkert på vilka vi är och vad som är våra styrkor och svagheter som lärare. Samtidigt blir det så uppenbart att vi jobbar efter samma principer: skapa ingångar och intresse hos eleverna, och sedan sätta grundläggande redskap i händerna på dem. Det är vad filmerna gör. I klassrummet använder vi redskapen.Många elever uppskattar detta
Medan vi var i Malmö kom det ett sms om att Daniel fått ett väldigt fint pris (kanske det finaste man kan tänka sig?) - elevkåren på Norra Real hade utsett honom till skolans bästa pedagog. Vad härligt! Synd om honom att inte vara närvarande när priset delades ut, men jag tror att han också kände att alla i Malmö gladdes med honom.Jag har inte fått något pris, men jag hade med mig en film där en av mina elever (en film som inte gick att visa, min PC och skolans Macmiljö kompade rätt dåligt) hälsade till alla lärarna i Malmö att hon hoppades att de skulle våga steget, våga pröva att flippa sitt klassrum - för det funkar så bra för eleverna. När jag i torsdags frågade en av mina klasser om det fanns någon som ville hälsa de lärare jag skulle möta dagen därpå något om flippning, räcktes en skog av händer upp! Det var jättemånga som ville förmedla att att flippning har fördelar ur elevsynpunkt, men sedan (helt utan min inblandning) började de inbördes diskutera vem som skulle göra det bäst, och valet föll på Hanna. "För du kan verkligen vara övertygande", sa de andra. De ville verkligen att budskapet skulle nå fram.
Jag tror att många av de lärare och skolledare som lyssnade på oss redan är övertygade om att det finns poänger med att flippa klassrummet - jag fick på eftermiddagen se exempel på lärare som redan jobbat igenom massor av stoff till nya kurser, och som hade många nya tankar. Jag blev inspirerad av att träffa dem. Sharing is caring! Jag hoppas att Malmödagen gav dem som var där mest för att lyssna matnyttiga tankar. Själv åkte jag hem med friskt mod och engagemang. Det här läsåret är slut... men nästa!
onsdag 6 juni 2012
Gemensamt skrivande i TitanPad - to be continued
I skolan vet man aldrig riktigt vad som kan hända. För mina elever och mig blev den sista veckan med ordinarie lektioner präglad av ett oväntat dödsfall, och det påverkade förstås allt möjligt, till exempel vad vi använde vår gemensamma tid till. INTE att jobba färdigt med texterna på TitanPad. Det fanns mycket viktigare saker att tala om, tänka på och genomföra. Och detta med våra TitanPadtexter är världslig sak som vi dessutom kommer att kunna göra något åt i höst när vi träffas igen - i just denna klass fortsätter vi med Sv B nästa läsår.
Det känns ändå befogat med någon slags bedömning av verktyget så här i halvtid. Vi har kommit så långt att de gemensamma texterna är klara, men vi har inte arbetat med bedömningar, stjärnor och önskningar, diskussion av lösningar och låsningar. Viktigt arbete återstår alltså.
Jag gjorde våra TitanPads helt öppna, för att det skulle vara lätt att komma åt dem. Lösenord har en tendens att glömmas bort, komma bort, sabotera... och jag ville se till att det var fokus på ARBETET och inte på hur man hittade dit. Det visade sig att det fanns nackdelar med det. Chattfunktionen (som kom att vara ett utmärkt verktyg lite senare i arbetet) var dels lite för kul att leka med för de elever som inte kom igång med sitt eget skrivande (det spammades friskt i andras chatter under den första lektionen), dels öppen för arbetsblyga individer som sannolikt söker upp Pads bara på kul och skriver trams och snusk (företrädesvis på engelska) i chatterna. Tack och lov var det dock ingen som gav sig in i själva texterna och saboterade där.
Vi valde faktiskt att fortsätta ha Padsen (hur i hela fridens namn ska man böja för att känna sig bekväm både med ordet och sin roll som svensklärare? Hu, det får jag fundera på över sommaren...) öppna för att det var mest praktiskt. Tramschattarna i klassen försvann rimligt väl när arbetet verkligen tog fart, och de engelsktalande apskaften låtsades vi som om de inte fanns. Det funkade. Över sommaren, när nu texterna ligger kvar för att vi ska arbeta vidare i höst, låser jag dock in dem med lösenord.
Skrivandet i klassrummet har förstås sina fördelar, eftersom jag finns nära till hands och kan hjälpa till att förklara hur man gör och föra resonemang om upplägg och innehåll. En nackdel med gemensamt skrivande i klassrummet, ett skrivande som förutsätter någon slags kommunikation mellan dem som jobbar, var att det blev pratigt - och därmed svårt att få tydlig arbetsro. Det ÄR trots allt enklare att prata med varandra än att använda chattfunktionen. Men för att få ner ljudvolymen började allt fler använda chatten allt bättre - och när vi hade arbete på distans sista lektionen funkade det utmärkt. Också i samspelet med mig. Jag hade alla 13 Padsen uppe och gick in och ut ur chattarna för se hur det låg till. Och faktiskt var alla utom en igång på avtalad tid (vilket jag ju också kunde konstatera när jag såg vad som hände på skärmen).
Det känns ändå befogat med någon slags bedömning av verktyget så här i halvtid. Vi har kommit så långt att de gemensamma texterna är klara, men vi har inte arbetat med bedömningar, stjärnor och önskningar, diskussion av lösningar och låsningar. Viktigt arbete återstår alltså.
Entusiasm
Mina elever reagerade väldigt positivt på TitanPad. Utgångspunkten, som vi alla var ense om (faktiskt!) var att de allra flesta i klassen hamnat på en av dessa "tröskelnivåer" när skrivandet har svårt att utvecklas: man skriver som man "brukar göra" och ser inte vare sig sina förtjänster eller brister, och har svårt att tänka ut nya vägar. Mitt förslag var därför att eleverna skulle tvinga sig in i en gemensam skrivprocess tillsammans med en klasskompis, för att tillsammans producera en text om vår gemensamt lästa bok (Doktor Glas). För detta syfte var TitanPad ett bra verktyg - och eleverna tyckte att det initialt var KUL. Arbetet tydliggjordes, man kunde se och fundera över hur texterna förändrades, och själva verktyget var lättarbetat.
Tröttsamma spamkommentarer
Jag gjorde våra TitanPads helt öppna, för att det skulle vara lätt att komma åt dem. Lösenord har en tendens att glömmas bort, komma bort, sabotera... och jag ville se till att det var fokus på ARBETET och inte på hur man hittade dit. Det visade sig att det fanns nackdelar med det. Chattfunktionen (som kom att vara ett utmärkt verktyg lite senare i arbetet) var dels lite för kul att leka med för de elever som inte kom igång med sitt eget skrivande (det spammades friskt i andras chatter under den första lektionen), dels öppen för arbetsblyga individer som sannolikt söker upp Pads bara på kul och skriver trams och snusk (företrädesvis på engelska) i chatterna. Tack och lov var det dock ingen som gav sig in i själva texterna och saboterade där.Vi valde faktiskt att fortsätta ha Padsen (hur i hela fridens namn ska man böja för att känna sig bekväm både med ordet och sin roll som svensklärare? Hu, det får jag fundera på över sommaren...) öppna för att det var mest praktiskt. Tramschattarna i klassen försvann rimligt väl när arbetet verkligen tog fart, och de engelsktalande apskaften låtsades vi som om de inte fanns. Det funkade. Över sommaren, när nu texterna ligger kvar för att vi ska arbeta vidare i höst, låser jag dock in dem med lösenord.
Välfungerande verktyg
Alla tyckte att TitanPad fungerade bra som verktyg: det är tillräckligt snabbt, både skrivyta och chatt fungerar bra, det är lätt att använda extrafunktioner (som den rätt roliga "filmen" där man kan se hur texten vuxit fram) och suveränt att när texten var färdig kunna konvertera till ett vanligt word-dokument, vilket gjorde att vi fick ett texthäfte att arbeta med och inte var tvungen att hålla koll på 13 olika TitanPads (som det blev i min klass).Fungerar både i klassrummet och på distans
Vi använde fyra lektioner till skrivandet - tre i klassrummet och en fjärde med skrivande på valfri plats men på bestämd tid, nämligen lektionstiden. På min 1:11-skola har vi ju stora problem med datortillgången och kvalitén på datorerna, så när eleverna bönade och bad om att få skriva hemma på sina välfungerande datorer så tyckte jag att det var OK en dag när det inte påverkade andra lektioner.Skrivandet i klassrummet har förstås sina fördelar, eftersom jag finns nära till hands och kan hjälpa till att förklara hur man gör och föra resonemang om upplägg och innehåll. En nackdel med gemensamt skrivande i klassrummet, ett skrivande som förutsätter någon slags kommunikation mellan dem som jobbar, var att det blev pratigt - och därmed svårt att få tydlig arbetsro. Det ÄR trots allt enklare att prata med varandra än att använda chattfunktionen. Men för att få ner ljudvolymen började allt fler använda chatten allt bättre - och när vi hade arbete på distans sista lektionen funkade det utmärkt. Också i samspelet med mig. Jag hade alla 13 Padsen uppe och gick in och ut ur chattarna för se hur det låg till. Och faktiskt var alla utom en igång på avtalad tid (vilket jag ju också kunde konstatera när jag såg vad som hände på skärmen).
To be continued!
Det här arbetet är inte klart - det fortsätter i höst. Jag tänker också fortsätta att använda TitanPad som verktyg, för jag ser stora möjligheter med det. Det blir mer om detta i höst alltså!tisdag 29 maj 2012
Virtuella boksamtal
När jag nu börjar göra bokslut över årets erfarenheter ser jag att jag inte i denna blogg skrivit något om de virtuella bokchattar jag började experimentera med under hösten - en erfarenhet som jag verkligen kan rekommendera för svensklärare. Därför tar jag fram ur skåpet några av de reflektioner jag gjorde på www.bokcirklar.se, en nätplats för just boksamtal som startades av Nina Frid (som i år får Svenska Akademiens pris för bibliotekarier bland annat för just bokcirklar.se).
Först något om nätplatsen i sig: just bokcirklar.se är kanske inte det bästa forumet för skolklasser, av flera skäl. Främst för att det inte är meningen att det ska invaderas av en massa elever som läser samma bok om än i flera grupper - det knorrades en del av andra på nätplatsen om de många cirklar som dök upp. Och det kan jag förstå (även om jag gärna hade sett att mina elever fått också andra än klasskamrater att diskutera med). Men också för att verktyget av mina elever klassades som lite för långsamt och segt; de hade egna chattforum som fungerade bättre, och som vi valde att använda när vi återupptog bokcirklarna till vårens arbete.
Själva det virtuella chattande är något som HAR fantastiska fördelar. Och för att ge bilder av det ska jag här i bloggen lägga in några av de inlägg jag skrev i den "läsdagbok" som jag förde på bokcirklar.se, eftersom de inläggen visar något av vad jag ser som de stora möjligheterna. Håll till godo med lite skåpmat alltså...
Först något om nätplatsen i sig: just bokcirklar.se är kanske inte det bästa forumet för skolklasser, av flera skäl. Främst för att det inte är meningen att det ska invaderas av en massa elever som läser samma bok om än i flera grupper - det knorrades en del av andra på nätplatsen om de många cirklar som dök upp. Och det kan jag förstå (även om jag gärna hade sett att mina elever fått också andra än klasskamrater att diskutera med). Men också för att verktyget av mina elever klassades som lite för långsamt och segt; de hade egna chattforum som fungerade bättre, och som vi valde att använda när vi återupptog bokcirklarna till vårens arbete.
Själva det virtuella chattande är något som HAR fantastiska fördelar. Och för att ge bilder av det ska jag här i bloggen lägga in några av de inlägg jag skrev i den "läsdagbok" som jag förde på bokcirklar.se, eftersom de inläggen visar något av vad jag ser som de stora möjligheterna. Håll till godo med lite skåpmat alltså...
2011-10-13 · 08:42
Det är alltid likadant när jag ger mig in i något jag inte
känner till och ska försöka använda det i skolan... Jag tror att det ska bli på
ett sätt - och ofta blir det ungefär så, men det är också något annat som blir
mer intressant eller utmanande än det jag tänkte på.
Första bokcirkeln (för mina elever) gick av stapeln häromkvällen. Jag kunde inte vara med själv (en av grejerna var ju att eleverna själva skulle få välja tid), utan studsade bara in för en treminuters ögonblicksbild när jag tillfälligtvis kom åt en dator. Jag blev lite förskräckt. Det stod (just då) mest "Aaaaaa" och "Mmmmm" i chatten - och jag tänkte "milde tid, de har övergått till att skriva enstaviga läten istället för att formulera sig. Hoppas ingen av mina kolleger ser detta, jag blir svedd och rökt för mitt tilltag...". Men det var ju liksom inget att göra något åt, utan jag lämnade cirkeln åt sitt öde och fortsatte med kvällen där jag var.
Igår träffade jag två av cirkelmedlemmarna i korridoren. "Hur var det?" frågade jag, och bävade lite inför svaren. Och här är vad mina elever sa, i sammandrag: fyra punkter om cirkelchatten:
1. Det var lite ovant att chatta om böcker. Fast när man väl vant sig vid att använda ett välkänt verktyg i ett ovant sammanhang var det ju ganska bra. "Chattar gör vi ju hela tiden, typ". Ja, och så hade jag ju tänkt ungefär.
2. Tekniken ställde till lite trassel, alla kommentarer kom inte med i sin helhet, och då blev det hackigt och svårt att se sammanhang. Och en råkade kanske komma åt nån knapp eller nåt och loggades ut, men kom in igen i alla fall. Jaja, det hade jag väl också varit lite förberedd på - ibland kan det tjafsa lite med det tekniska, men det här var ju inga stora problem och det verkade som om det inte varit så bekymmersamt ändå.
3. "Det var ju stor skillnad att vara bara fyra som pratade om en bok, mot 32 som vanligt - man fick mycket mer utrymme och chans att säga saker och så" - ja, DET var ju det jag hade tänkt mest på när jag sjösatte försöket. En av medlemmarna fnissade lite och sa att det i förväg hade känts som jättelång tid att veta att man skulle sitta en hel timme och chatta om boken (det var den stränga frökens åläggande), men att tiden bara rasade iväg.
OCH SEN KOM DET, det där som jag överhuvudtaget inte reflekterat över och som kanske är viktigare än mycket annat EGENTLIGEN?
4. Båda eleverna talade om hur bra det var med en chatt eftersom man får så mycket stöd och uppmuntran av varann, i form av inpass som "jaa..." "visst" "mmm". Alla de enstaviga uttrycken?! "Man får liksom bättre självförtroende när man lyfter fram något man har sett eller tänkt på i boken, och genast får respons av de andra. Det får man ju nästan aldrig i klassrummet - men nu fick man det."
Självkänslan, insikten att mina tankar duger - är inte det bland det viktigaste att stärka för att skapa aktiva och intresserade läsare och fruktbara boksamtal? Och där hade jag haft lärarnoja för bristen på adekvat vokabulär just den minut jag tittade in...
Fler bokcirklar på g. Jag tycker att det här är spännande. Och det händer alltid något annat...
Första bokcirkeln (för mina elever) gick av stapeln häromkvällen. Jag kunde inte vara med själv (en av grejerna var ju att eleverna själva skulle få välja tid), utan studsade bara in för en treminuters ögonblicksbild när jag tillfälligtvis kom åt en dator. Jag blev lite förskräckt. Det stod (just då) mest "Aaaaaa" och "Mmmmm" i chatten - och jag tänkte "milde tid, de har övergått till att skriva enstaviga läten istället för att formulera sig. Hoppas ingen av mina kolleger ser detta, jag blir svedd och rökt för mitt tilltag...". Men det var ju liksom inget att göra något åt, utan jag lämnade cirkeln åt sitt öde och fortsatte med kvällen där jag var.
Igår träffade jag två av cirkelmedlemmarna i korridoren. "Hur var det?" frågade jag, och bävade lite inför svaren. Och här är vad mina elever sa, i sammandrag: fyra punkter om cirkelchatten:
1. Det var lite ovant att chatta om böcker. Fast när man väl vant sig vid att använda ett välkänt verktyg i ett ovant sammanhang var det ju ganska bra. "Chattar gör vi ju hela tiden, typ". Ja, och så hade jag ju tänkt ungefär.
2. Tekniken ställde till lite trassel, alla kommentarer kom inte med i sin helhet, och då blev det hackigt och svårt att se sammanhang. Och en råkade kanske komma åt nån knapp eller nåt och loggades ut, men kom in igen i alla fall. Jaja, det hade jag väl också varit lite förberedd på - ibland kan det tjafsa lite med det tekniska, men det här var ju inga stora problem och det verkade som om det inte varit så bekymmersamt ändå.
3. "Det var ju stor skillnad att vara bara fyra som pratade om en bok, mot 32 som vanligt - man fick mycket mer utrymme och chans att säga saker och så" - ja, DET var ju det jag hade tänkt mest på när jag sjösatte försöket. En av medlemmarna fnissade lite och sa att det i förväg hade känts som jättelång tid att veta att man skulle sitta en hel timme och chatta om boken (det var den stränga frökens åläggande), men att tiden bara rasade iväg.
OCH SEN KOM DET, det där som jag överhuvudtaget inte reflekterat över och som kanske är viktigare än mycket annat EGENTLIGEN?
4. Båda eleverna talade om hur bra det var med en chatt eftersom man får så mycket stöd och uppmuntran av varann, i form av inpass som "jaa..." "visst" "mmm". Alla de enstaviga uttrycken?! "Man får liksom bättre självförtroende när man lyfter fram något man har sett eller tänkt på i boken, och genast får respons av de andra. Det får man ju nästan aldrig i klassrummet - men nu fick man det."
Självkänslan, insikten att mina tankar duger - är inte det bland det viktigaste att stärka för att skapa aktiva och intresserade läsare och fruktbara boksamtal? Och där hade jag haft lärarnoja för bristen på adekvat vokabulär just den minut jag tittade in...
Fler bokcirklar på g. Jag tycker att det här är spännande. Och det händer alltid något annat...
2011-10-18 · 14:52
So far: tre (tror jag?) cirklar
genomförda, ytterligare tre annonserade. I min klass är det sju cirklar på
gång, och där diskuteras fyra olika böcker. För den ordningsamme är det lite
besvärande med det gytter av möjliga tider och diskussioner som släppts ut i
cyberrymden när eleverna kört igång sitt cirklande. Inte för att jag är så
förfärligt ordningsam, men ett visst ansvar för att ha koll - det känner jag
trots allt. Nå, jag försöker.
När jag pratat med elever som genomfört sin cirkel har de varit rätt nöjda. Det var kul att chatta, men tekniken var inte helt hundra. Men någon funderade över om de verkligen "kommit fram till något"?
I det samtal om Ormens väg som jag läst fanns det många olika trådar som eleverna nystade i: språket som både lust och motstånd, osäkerheter i hur man skulle förstå relationerna mellan olika karaktärer, det obegripliga i bristen på starka känsloyttringar över alla de sorger och vidrigheter som människor drabbas av, musikens betydelse... Många trådar - men inget nystan. Sådär prydligt sammanrullat som det kan bli när man metodiskt reder ut och samlar ihop och ordnar upp.
Det finns en poäng i att nysta och reda och komma fram till saker i ett boksamtal. Kanske har min mycket lösliga instruktion till mina elever inte givit tillräcklig stadga för att de ska känna att de verkligen "kommer fram till något". Samtidigt får jag en slags kvirrande känsla av att detta med att "komma fram till något" ibland är en återvändsgränd. Det blir som om boken och läsningen av den vore ett pussel som ska lösas. För att, som man gör med ett pussel, sen läggas undan och glömmas bort. Klart var det. Ända tills man glömt bort hur man lade det och kan ta fram det igen och sitta i vinterkvällen (det är då jag lägger pussel, under jullovet i lampans sken) och ge sig sjutton på att det är en mörkgrön bit som ska ligga just där, om jag bara hittade den...
I mitt privata läsande betraktar jag inte böcker som pussel. Inte i meningen att de blir färdiglagda. Snarare är de som kaleidoskopiska mönster där en ny läsning i en ny situation kan locka fram alldeles andra färger och upplevelser än den första (eller andra eller tredje) gjorde.
Försöker mitt lärarjag ge eleverna pusselläsning? Där man ska hitta mönster och lägga bitarna och få det att "stämma" eller "säga något", slutgiltigt? Korsa fingrarna, Gud förbjude! Så varför blir jag så störd av att eleverna inte tydligt "kommer fram till något" i sina bokcirklar?
Det ska jag fundera över medan jag läser vidare.
När jag pratat med elever som genomfört sin cirkel har de varit rätt nöjda. Det var kul att chatta, men tekniken var inte helt hundra. Men någon funderade över om de verkligen "kommit fram till något"?
I det samtal om Ormens väg som jag läst fanns det många olika trådar som eleverna nystade i: språket som både lust och motstånd, osäkerheter i hur man skulle förstå relationerna mellan olika karaktärer, det obegripliga i bristen på starka känsloyttringar över alla de sorger och vidrigheter som människor drabbas av, musikens betydelse... Många trådar - men inget nystan. Sådär prydligt sammanrullat som det kan bli när man metodiskt reder ut och samlar ihop och ordnar upp.
Det finns en poäng i att nysta och reda och komma fram till saker i ett boksamtal. Kanske har min mycket lösliga instruktion till mina elever inte givit tillräcklig stadga för att de ska känna att de verkligen "kommer fram till något". Samtidigt får jag en slags kvirrande känsla av att detta med att "komma fram till något" ibland är en återvändsgränd. Det blir som om boken och läsningen av den vore ett pussel som ska lösas. För att, som man gör med ett pussel, sen läggas undan och glömmas bort. Klart var det. Ända tills man glömt bort hur man lade det och kan ta fram det igen och sitta i vinterkvällen (det är då jag lägger pussel, under jullovet i lampans sken) och ge sig sjutton på att det är en mörkgrön bit som ska ligga just där, om jag bara hittade den...
I mitt privata läsande betraktar jag inte böcker som pussel. Inte i meningen att de blir färdiglagda. Snarare är de som kaleidoskopiska mönster där en ny läsning i en ny situation kan locka fram alldeles andra färger och upplevelser än den första (eller andra eller tredje) gjorde.
Försöker mitt lärarjag ge eleverna pusselläsning? Där man ska hitta mönster och lägga bitarna och få det att "stämma" eller "säga något", slutgiltigt? Korsa fingrarna, Gud förbjude! Så varför blir jag så störd av att eleverna inte tydligt "kommer fram till något" i sina bokcirklar?
Det ska jag fundera över medan jag läser vidare.
2011-10-19 · 15:53
Oj.
Nu har jag läst en cirkel till. Den var HELT annorlunda än den första. Andra frågor, andra sätt att uttrycka sig. Men samma bok.
Kaleidoskopet rör sig. Olika läsare ser olika mönster, drabbas av olika upplevelser. Och jag får ståpäls av att det just nu finns möjlighet att uttrycka, fundera över, diskutera så många olika läsningar. Den virtuella bokcirkeln skapar svängrum. Heureka!
Jag läser vidare.
Nu har jag läst en cirkel till. Den var HELT annorlunda än den första. Andra frågor, andra sätt att uttrycka sig. Men samma bok.
Kaleidoskopet rör sig. Olika läsare ser olika mönster, drabbas av olika upplevelser. Och jag får ståpäls av att det just nu finns möjlighet att uttrycka, fundera över, diskutera så många olika läsningar. Den virtuella bokcirkeln skapar svängrum. Heureka!
Jag läser vidare.
2011-10-19 · 16:07
De tre cirklarna som läst Ormens väg på hälleberget lästa.
Nu måste jag vila en stund, av ren upplevelseutmattning. Vilka samtal!
Kanske någon som INTE brukar föra boksamtal med 32 elever på en gång inte skulle bli lika glad till sinnes - så kan det kanske vara. Men för mig är skillnaden enorm. Det är betydligt fler tanketrådar som gås igenom - förstås, eftersom olika cirklar väljer olika infallsvinklar. Eleverna kommer i mycket större utsträckning till tals, visar att de kan både bidra med nytt och bygga på andras börjor. Jag HOPPAS så att de själva tycker att detta varit givande. Jag vill bra gärna fortsätta med virtuellt bokcirklande i undervisningen.
Också, ska kanske tilläggas, samtalet IRL, klassrumslivet, det vill jag aldrig vara utan. Men - tror jag - från och med nu vill jag inte vara utan nätbokcirklandet heller!
.Kanske någon som INTE brukar föra boksamtal med 32 elever på en gång inte skulle bli lika glad till sinnes - så kan det kanske vara. Men för mig är skillnaden enorm. Det är betydligt fler tanketrådar som gås igenom - förstås, eftersom olika cirklar väljer olika infallsvinklar. Eleverna kommer i mycket större utsträckning till tals, visar att de kan både bidra med nytt och bygga på andras börjor. Jag HOPPAS så att de själva tycker att detta varit givande. Jag vill bra gärna fortsätta med virtuellt bokcirklande i undervisningen.
Också, ska kanske tilläggas, samtalet IRL, klassrumslivet, det vill jag aldrig vara utan. Men - tror jag - från och med nu vill jag inte vara utan nätbokcirklandet heller!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)