torsdag 31 januari 2013

Mer socrative - i diktanalysens tjänst

Jag måste säga att jag blir mer och mer förundrad över hur bra det är att ha ett responssystem som socrative att tillgå i svenskundervisningen. I dag använde jag det när vi arbetade med lyrik, vilket jag aldrig gjort förr. Men jag kommer att göra igen!

Utgångspunkten var följande: vi läser antikens litteratur, och jag ville visa hur antika myter återkommer i modern (nåja, nu talar vi 1900tal  men Johannes Anyuru hade vi uppe i samband med Iliaden. För den som tycker att det inte är så modernt med förra seklet...) lyrik. Alltså utgick vi från Ikarosmyten. Jag återberättade den, och eleverna fick sedan två och två formulera viktiga frågor som myten lyfter fram. Efter ett par minuter fram med kortsvarsfrågn på socrative: och vips hade vi en rikedom av livsfrågor på vita duken. Det gav möjlighet att diskutera myten utifrån olika perspektiv, med en härligt kalejdoskopisk känsla - det ÄR något visst att se alla svaren samtidigt. Några liknar varandra, några har tydligt olika perspektiv (föräldraroll/barnroll tex), några betonar friheten andra betonar ordningen.

Jag hade valt ut fyra dikter, två lite mindre kända tror jag (Bundgaard Poulsen och Ebba Lindquist) och två superkända (Aspenströms och Lindegrens). Denna lektion ägnade vi åt Poulsen och Lindegren. Poulsen är lite svår för att den är på dansk bevars, och Lindegren... är ju Lindegren. Kan få vilken 16åring som helst att tappa tråden. Men samtidigt är den ju så hisnande härlig!! Och just här visade socrative vilken styrka det anonyma men gemensamma är. Jag bad eleverna skriva ner tre ord var som de tyckte hörde ihop med Poulsens dikt. Sen fick de kompa ihop sig (jag jobbar med smartphones i par, dels för att inte alla har en smartphone men dels - och mest - för att jag vill skapa samtalsmåsten) om två ord var, som de la in i en kortsvarsfråga. Vilken häftig sammanfattning av diktens innehåll som genast kom upp på duken! Och eleverna kände sig uppenbart bekräftade av att de kände igen egna tankar i andras ord. Plötsligt gick det att utifrån den gemensamma listan av ord formulera insikter om både innehåll och form, hur författaren genom ordval, stroflängd skapar tyngd, stillhet, allvar i dikten.

Men ahaupplevelsen kom efter läsningen av Lindegrens dikt. Jag bad dem sätta ord på upplevelsen av den dikten - och att se den nya listan på duken var magiskt! En samstämmig och ändå mångfacetterad beskrivning av frihet, energi, fara, mod, hastighet och svindel uppenbaras i ett nu på duken - och sedan är klassrumssamtalet ivrigt. Varför ser den här listan så helt annorlunda ut än den förra? Vad är det den här diktaren gör? Återigen uppfattade jag en styrka i att man både såg sina egna ord på duken och att de samvarierade med de andras; det gav både självförtroende och en vilja att förtydliga sig.

Socrative (eller något annat responssystem - men nu är det socrative jag testar) ger möjlighet för många att synas samtidigt, skapar med små medel större delaktighet och - förefaller det mig - stärker många "tysta tänkares" självförtroende. Det finns nog hundra sätt att arbeta ännu smartare med socrative i svenskundervisningen än jag kommit på, men redan det lilla jag prövat tycker jag har öppnat alldeles nya och väldigt värdefulla vägar. To be continued!

tisdag 8 januari 2013

Välsignade smartphones del 3 - Socrative och frågornas svar...

Återigen: välsignade smartphones! Och välsignade twitter som fungerar som utropsbasun för bra idéer.

Äras den som äras bör, det var ett inlägg av @SvenJargen som fick mig att titta närmare på Socrative. Ett gratisprogram (än så länge i alla fall, betaversionen) där du som lärare kan ge dina elever möjlighet att svara på frågor, och omedelbart få svaren på vita duken som staplar. Flera olika alternativ: sant/falskt, flervalsalternatv, kortsvarsalternativ. Frågor som du skapar i förväg, eller som du ställer i klassrummet - och eleverna svarar via mobiler, surfplattor eller datorer. Ett snabbanvänt och enkelt responssystem helt enkelt!

Jag ser MÅNGA framtida möjligheter till snabbavstämning med eleverna - har de pejl eller inte? Kan jag lämna det här och gå vidare, eller måste vi hitta nya sätt att ta oss an det hela för att kunskaper och förmågor ska befästas? Jag ser möjligheter att sätta igång diskussioner med utmanade frågor att ta ställning till, och enkla övningar till exempel kring grammatik som skapar förutsättningar för att elever ska vara aktiva och bekräftas samtidigt som jag får viktiga signaler om vad som fungerar och inte fungerar.

Så här gjorde jag i dag och fick en BRA lektion (eller del av, vi gjorde annat också) om de och dem:

Lärarförberedelse före lektion
Först skaffade jag ett konto på Socrative   Det är gratis och busenkelt. Som lärare tilldelas du ett "rumsnummer", som är det enda dina elever behöver veta, förutom inloggningsadressen då. Och mer behöver man inte förbereda själva responseriet, om man inte vill. Sedan bestämde jag mig för att använda SvDs quiz om de/dem som basupplägg - det är 10 exempel långt, innehåller både lätta och svårare varianter (jag slapp alltså göra något själv. Uppskattas).

Med eleverna på lektionen
Jag placerade eleverna så att de satt två och två, med en smartphone i varje par. Det fanns betydligt fler smartphones i klassen, men ingen fick jobba ensam. Eleverna uppmanades att gå till elevsidan och logga in där - det enda de behöver göra är att ange mitt "rumsnummer".

Sedan gjorde vi några testfrågor för att kolla att de och jag förstod hur det funkade. De flesta tyckte att det var kul att det snöade igen, och att sommarlovet är bättre än jullovet. Viktiga grejer... Det var bra att pröva/leka lite, så att alla förstod hur man röstade, hur det ser ut på vita duken när man har röstat - och så att jag kunde få grepp om de enkla handgreppen.

Sedan gick vi in i grammatikens underbara värld. Jag skrev på tavlan hur svarsalternativen genom hela quizen skulle se ut (A=de, B=dem, C=båda är rätt D=vi är oense i gruppen), och så körde vi fråga för fråga. Jag hade två fönster uppe i webbläsaren, quizet och min lärarinloggning på Socrative. Och så växlade jag däremellan: frågan från quizet på duken, eleverna diskuterar med varandra och knappar in sitt svarsalternativ, efter en liten stund byte från SvD-quizet till Socrative, där nu elevernas svar syns som staplar. Och så samtal om vad vi kan och vad som är svårt. BRA samtal! Och så till nästa fråga.

Vilka är vinsterna?
Jag ser flera!
1. Eleverna får resonera med varandra om vad som är rätt svar. När det var enkelt blev det förstås inte så mycket diskussion, men ganska många gånger blev det en del resonerande. Vad är rätt, och i så fall varför? Hur ska vi svara? Eleverna talade grammatik med varandra!
2. Alla syns. Visserligen som anonyma delar i stapeln, men alla svar finns där. Bekräftelse. Och snabb sådan.
3. Jag ser vad som är lätt och vad som är svårare. Jag ser vad jag måste jobba vidare med, förklara tydligare eller på andra sätt.
4. Det som är svårt blir utgångspunkt för intressanta samtal. Svårigheter syntes i våra snabba staplar - när det blev svårt blev det svarsspridning! Vi fick tillfällen att diskutera specialare: dels de tillfällen där båda formerna är rätt (även om min språkkänsla faktiskt föredrar det ena framför det andra...), dels satser när de är bestämd artikel i objektet.
5. Vi hade KUL! Det är - hur fånigt det än låter - ett lite roligt spänningsmoment att se hur staplarna ska bli, hur har vi tillsammans svarat?

Många möjligheter framåt!
Det finns många olika sätt att använda Socrative: olika slags frågor, förberedda frågor, hela quiz... t.o.m. en underbar "tävlingsvariant" med olika fiskar som representerar olika elevlag. Det är mellanstadiebarn på den här filmen, men nog kommer mina gymnasister och jag att leka så här nån gång också... 3 minuters tutorial, svar på de flesta frågor och ett juste race på slutet!!




Nytt år, ny termin, nya tag...

också med bloggandet. Jag erkänner - musten gick lite ur mig i slutet av 2012. December är en överlevnadsstrategi. Men nu, faktiskt redan första dagen, nya användbara och roliga verktyg i undervisningen. Faktiskt!