onsdag 7 augusti 2013

En naturlig fortsättning - tack, hejdå så ses vi på annan plats!

På fredag börjar officiellt mitt nya lärår - och min nya tjänst. Läråret 13/14 (visst är det ett bra ord, lärår?) är jag förstelärare i svenska med fokus på IT-utveckling på Östra Real.

Officiellt på fredag, men jag har faktiskt smygstartat lite. En ny blogg, min förstelärarblogg, har sjösatts, och från och med nu kommer mina reflektioner om undervisning och utveckling att finnas där:
www.lejonetochraven.wordpress.com

Tänk vad kul det var att starta Mrs Tigerteach! Kul och pirrigt. Det kändes som ett stort kliv att ta, detta att börja använda filmkameran och testa nya vägar framåt. Det var skönt att ha ett lite knasigt alias att luta sig mot, både när det gick bra och när det gick åt skogen. När jag tittar tillbaka bland inläggen påminns jag om heurekamoment och modlösa stunder, men framförallt om att det finns så mycket roligt kvar att upptäcka och utveckla. Men Mrs Tigerteach är kanske inte så relevant längre, som alias betraktat. Det är inget konstigt att vara lärare i en utvidgad kontext. Det känns inte konstigt.  Det gjorde det först, och då var Tigerteach bra att ta till. Nu behövs hon inte längre. Så hejdå, och tack!

(Fast det är lite komiskt ändå, detta med naturlig utveckling. Från Tigerteach till lejon och rävar; naturen spökar i min egen bloggvärld, helt klart. Och om du undrar varför min förstelärare fått ett djuriskt namn är det bara att titta på den nya bloggens "OM"sida...)



tisdag 11 juni 2013

Efter 1,5 år: sammanfattning och avslutning

Tiden går fort när man har roligt. Och ibland går den bara fort. Att det är drygt ett och ett halvt år sedan jag började först fundera på, bekanta mig med och sedan treva mig fram i konceptet "det flippade klassrummet" känns obegripligt på flera sätt. Har jag inte hållit på längre än så? Och samtidigt: hur fort gick inte det här?

Sättet att arbeta med filmade genomgångar och elevrespons via film känns för mig som ett nu irreversibelt steg i min utveckling som lärare. Precis som alla andra har jag fortfarande minst lika mycket kvar att lära som det jag redan kan, men det senaste läsårets erfarenheter kommer jag att fortsätta att bygga på - därom är jag viss. En kort sammanfattning av vad och varför:

1. Filmade lärargenomgångar skapar utrymme för eleverna att ta till sig stoff och utgångspunkter på ett mer individualiserat sätt
Mina elever återkommer ofta till att de filmade genomgångarna är bra för att man kan återkomma till dem, för att de gör det lättare att både repetera sådant man tycker är svårt eller få med sådant man missat. Vad eleverna tycker är svårt är alldeles olika. Likaså vad de missar. Därför använder de filmerna delvis på olika sätt - olika mycket, i olika skeden av sin kunskapsutveckling.

2. Filmade lärargenomgångar skapar större utrymme för "verkstad i klassrummet"
Mina klassrum har präglats av betydligt mer aktivt diskuterande, problemlösande och utforskande detta läsår än tidigare. Grundförutsättningen är TID. Mer tid att arbeta med tillämpningar och utmaningar. Mer tid till peer-instructing, till utmanande frågor och respons. Att jobba med socrative har gjort fler elever aktiva i klassrummet.

3. Förståelsen - eller bristen på den -  har gjorts synlig bland annat genom interaktiva responssystem
Arbetet med socrative har gjort fler "svar" och "frågor" synliga i arbetet, och har givit mig bättre koll på var vi är i det gemensamma kunskapandet. Framförallt vad gäller läsförståelse har jag upptäckt att jag vetat alldeles för lite om vad elever inte förstår tidigare. Jag har upptäckt, många gånger, att det jag trodde var glasklart inte alls är det. Jag har "tvingats" ändra mina upplägg, mina planeringar och mitt genomförande snabbare och mer genomgripande än någonsin förut. Och jag tror att det är en i grunden välgörande och för kunskapsutvecklingens kvalité avgörande faktor.

4. Individuell elevrespons med film (av såväl muntliga som skriftliga prestationer) har för de allra flesta elever lett till fokus på förbättringsområden - och bättre resultat
Jag har kunnat konstatera att många - inte alla - elever uttryckt sin uppskattning över de responsformer jag använt med filmens hjälp, och att många ANVÄNT den respons de fått när de givit sig i kast med nya uppgifter. Jag har sett tydlig höjning av måluppfyllelsen . En del av den hade med all säkerhet kommit ändå, därför att övning ger färdighet - men jag kan också se att elever har övat just på de färdigheter de brustit i, och fått feed back och feed forward kring. Den tid jag lägger ner på bedömnings- och responsarbete förefaller få betydligt bättre utväxling genom nya former. Att jag sedan, som de flesta av oss, behöver fortsätta att utveckla den respons jag ger är delvis en annan sak.

5. Genom att arbeta med nya sätt att föreläsa, ge respons, ge uppgifter - hittar jag nya sätt att göra detsamma
Jag hade ingen tanke på filmad elevrespons när jag började filma genomgångar. Jag hade ingen aning om vad jag skulle upptäcka av frågeformuleringsutveckling och kolloborativt lärande när jag började använda socrative. Olika delar i mitt lärararbete har utvecklats, förändrats, förbättrats - och ibland förkastats. Inte därför att jag på förhand visste hur det skulle bli utan för att jag lär mig nytt och ser nya möjligheter på vägen.

6. Didaktiska utmaningar är ALLTID det intressanta - teknik är underordnad. Men tekniken kan ge nya möjligheter att utveckla didaktiken. 
Alltid, alltid, alltid. IT är ingenting i sig självt. Ingenting. Men kopplad till didaktisk tanke och utveckling kan IT betyda mycket. I alla fall för mig - och för mina elever.

Och med dessa ord går Mrs Tigerteach på ett evigt sommarlov. Min "pseudonym på nätet", som föddes i en trevande start behövs inte längre. Jag avslutar den här bloggen, som har varit min följeslagare under ett och ett halvt år av tankar, utveckling, motgångar och framsteg. Nu är det dags för ett nytt kliv vidare, och den som vill får gärna följa med på resan. Jag startar en ny blogg när läsåret 13/14 börjar, just nu med arbetsnamnet Lejonet och räven, och bjuder dig som vill att följa den. Länk kommer vad det lider.

Men först - SOMMAR!


måndag 8 april 2013

Sist på bollen?

Ja kanske. Men nu har jag i alla fall, via @svenjargen - som lär mig så mycket - hittat appen gFlash+ där man kan träna själv.

Och appen är ju bra. Men samarbetet med kollegor - det är det BÄSTA! För Sven visade inte bara på appen, utan också på de card sets (frågor/svar) som han redan gjort, med viktiga litterära begrepp för steg 1 och idiomatiska uttryck... Och de bara finns! Så mina elever kan använda dem rakt av nu och genast.

Med kollegialt samarbete kan man få mer arbetsmaterial till eleverna för mindre egen arbetsinsats. Det behöver jag. Och för att dra mitt strå till stacken gjorde jag en introfilm till eleverna om hur man kan använda appen (särskilt användbar för svensklärare då, eftersom jag letar upp Svens svenskämnesfrågor). Använd om du vill! Och låt oss göra bra frågor/svar att dela med varandra och våra elever!


söndag 24 mars 2013

Ämnesläraren, utvecklingssamtalen... och Jing!

Lärande bedömning handlar om att ständigt använda bedömningsmöjligheterna för att se framåt och lära av det man gjort senast. Jag tycker ofta att mina elever borde veta rätt så bra "hur de ligger till" i svenska. Och det gör de också - men de behöver ändå ibland en sammanfattning av helheten. Inför utvecklingssamtalen till exempel. Och då står man där igen, med den omöjliga ekvationen 32 elever i klassrummet och tid att tala med var och en och göra något vettigt med de andra under tiden, tiden som bara flyr och den möjliga tvåvägskommunikationen som blir min envägsmässa över hur jag ser det. För sen har våra möjliga minuter farit iväg. Och eleverna VILL höra - och behöver nog ofta höra - mig beskriva vad jag ser. Det är något de kan ta spjärn mot. Men jag vill höra dem också. Samtidigt som jag vill vara tydlig i min beskrivning av var de står. Och...

...och... då kom jag på - igen - att jag kan ju använda Jing! Den här gången gör jag så här: jag tar min helhetsmatris (det centrala innehållet i svenskan kopplat till kunskapskraven, kan se ut så här), där jag under gång markerat med grönt sådant som jag anser att eleven visat att den behärskar/uppnått. Sedan gör jag helt enkelt en kort muntlig kommentar via Jing till matrisen, där jag går igenom på vilka grunder jag gör mina bedömningar ("du har visat i bloggen att... på lektionerna att... i Strindbergsuppsatsen att...) och vad som är viktigt för den här eleven att jobba med ("du behöver arbeta med att få meningsbyggnaden att fungera: läs högt för dig själv och försök höra när det trasslar till sig eller borde bli punkt, försök tänka på att variera mellan kortare och längre meningar...").

Hittills, efter en och en halv klass, har ingen inspelning blivit kortare än två minuter, och ingen längre än precis över fyra. Varje elev har tagit mellan fem och tio minuter totalt för att fylla i matris och att ge feedback, beroende på hur mycket jag fyllt i i matrisen tidigare. De flesta ungefär 5 minuter. Mycket tid? Ja, kanske. Men inte mer än många andra sätt jag försökt mig på för att få till info inför utvecklingssamtalen.

Jag har inte utvärderat det här än. Återkommer när jag gjort det!




onsdag 6 mars 2013

Om bloggar - vad gjorde jag utan dem?

Efter att ha, tillsammans med en kollega, startat läsårets fjärde webbstjärneblogg slog det mig plötsligt att det är alldeles fascinerande så användbart bloggverktyget är. Det finns så många olika sätt att använda bloggen, och så många fördelar med bloggen som verktyg. I min undervisning detta läsår har jag använt bloggen för att

  • hålla ihop planering, förberedelser och efterarbete kurs för kurs för eleverna.
    I mina kursbloggar finns löpande inlägg med vad som ska göras inför lektioner (titta på flipfilm t.ex., eller något annat), vad som ska göras efter lektionen (kanske blogga om den på elevbloggen?), länksamlingar med kursplanering, viktiga dokument, bra extramaterial. Jag har en blogg för vare kurs, som är rättuppochnerutanglitterochglamour, det tar näst intill ingen tid att hålla den uppdaterad och eleverna säger själva i utvärderingar att de har vad de behöver för kursen på bloggen. Bra betyg.
  • stötta ett elevprojekt, Elevlyftet.
    I Elevlyftet är bloggen är ett redskap, av många, för att coacha klasskompisar och elever i årskurserna under. Elevlyftet har kanske inte riktigt lyft på webben, än, men är en samlingsplats för elevcoacherna som gör ett otroligt bra jobb afk. Och som lär sig massor om vad lärande är genom att stötta andras. De har flippfilmer på gång och funderar över chattfrågerum...
  • dokumentera en studieresa.
    Representanter för två skolor reste till Bangalore i höstas, och en blogg blev vår resedokumentation där alla bidrog med innehåll och där vi kunde formulera oss om och under vår resa. Tydligt och praktiskt.
  • presentera ett klassprojekt.
    Vår julkalender på tema Strindberg var ett vansinnesprojekt i december, men det gav möjlighet för många att visa nya kvaliteer i sin presentationsteknik, att pröva nya former och lära sig ett och annat om upphovsrätt - ibland the hard way... Ett jättelikt grupparbete där det gällde att ta ansvar för det som just i nuet behövde göras blev en färdig produkt, för andra att upptäcka.
  • samarbeta med elever och lärare på en helt annan skola i ett månadslångt läsprojekt.
    Vi skulle aldrig kunna träffas regelbundet och läsa tillsammans i rummet, men bloggen ger oss möjlighet att dela tankar, frågor och erfarenheter utan att de rumsliga avstånden stör. Osynkat i tid kanske, men också som ett pågående samtal där man får vänta på svar ibland - men också kan få vara nyfiken på vad som händer.  
Och utöver min undervisning har jag ju denna blogg, som alltför sällan uppdateras - jag gör väl inte så mycket nytt. Men jag är en av alla dem som använder bloggen som reflektionsrum och samlingsplats erfarenheter, och som ser att det är bra att tänka och försöka formulera sig kring vad man/jag faktiskt GÖR. 

Just nu bloggar jag en del på ankomsten.se , så reflektionerna kring arbetssätt och möjligheter hamnar där och inte här. En period. Och det handlar mest om läsande och läsare. Men det FINNS en del att annat blogga om, som handlar om samarbetsprojekt kring läsförståelsetest genom GoogleForms till exempel.. Det återkommer jag om. Nu var det bloggens alla möjligheter. Hurra för dem!

torsdag 31 januari 2013

Mer socrative - i diktanalysens tjänst

Jag måste säga att jag blir mer och mer förundrad över hur bra det är att ha ett responssystem som socrative att tillgå i svenskundervisningen. I dag använde jag det när vi arbetade med lyrik, vilket jag aldrig gjort förr. Men jag kommer att göra igen!

Utgångspunkten var följande: vi läser antikens litteratur, och jag ville visa hur antika myter återkommer i modern (nåja, nu talar vi 1900tal  men Johannes Anyuru hade vi uppe i samband med Iliaden. För den som tycker att det inte är så modernt med förra seklet...) lyrik. Alltså utgick vi från Ikarosmyten. Jag återberättade den, och eleverna fick sedan två och två formulera viktiga frågor som myten lyfter fram. Efter ett par minuter fram med kortsvarsfrågn på socrative: och vips hade vi en rikedom av livsfrågor på vita duken. Det gav möjlighet att diskutera myten utifrån olika perspektiv, med en härligt kalejdoskopisk känsla - det ÄR något visst att se alla svaren samtidigt. Några liknar varandra, några har tydligt olika perspektiv (föräldraroll/barnroll tex), några betonar friheten andra betonar ordningen.

Jag hade valt ut fyra dikter, två lite mindre kända tror jag (Bundgaard Poulsen och Ebba Lindquist) och två superkända (Aspenströms och Lindegrens). Denna lektion ägnade vi åt Poulsen och Lindegren. Poulsen är lite svår för att den är på dansk bevars, och Lindegren... är ju Lindegren. Kan få vilken 16åring som helst att tappa tråden. Men samtidigt är den ju så hisnande härlig!! Och just här visade socrative vilken styrka det anonyma men gemensamma är. Jag bad eleverna skriva ner tre ord var som de tyckte hörde ihop med Poulsens dikt. Sen fick de kompa ihop sig (jag jobbar med smartphones i par, dels för att inte alla har en smartphone men dels - och mest - för att jag vill skapa samtalsmåsten) om två ord var, som de la in i en kortsvarsfråga. Vilken häftig sammanfattning av diktens innehåll som genast kom upp på duken! Och eleverna kände sig uppenbart bekräftade av att de kände igen egna tankar i andras ord. Plötsligt gick det att utifrån den gemensamma listan av ord formulera insikter om både innehåll och form, hur författaren genom ordval, stroflängd skapar tyngd, stillhet, allvar i dikten.

Men ahaupplevelsen kom efter läsningen av Lindegrens dikt. Jag bad dem sätta ord på upplevelsen av den dikten - och att se den nya listan på duken var magiskt! En samstämmig och ändå mångfacetterad beskrivning av frihet, energi, fara, mod, hastighet och svindel uppenbaras i ett nu på duken - och sedan är klassrumssamtalet ivrigt. Varför ser den här listan så helt annorlunda ut än den förra? Vad är det den här diktaren gör? Återigen uppfattade jag en styrka i att man både såg sina egna ord på duken och att de samvarierade med de andras; det gav både självförtroende och en vilja att förtydliga sig.

Socrative (eller något annat responssystem - men nu är det socrative jag testar) ger möjlighet för många att synas samtidigt, skapar med små medel större delaktighet och - förefaller det mig - stärker många "tysta tänkares" självförtroende. Det finns nog hundra sätt att arbeta ännu smartare med socrative i svenskundervisningen än jag kommit på, men redan det lilla jag prövat tycker jag har öppnat alldeles nya och väldigt värdefulla vägar. To be continued!

tisdag 8 januari 2013

Välsignade smartphones del 3 - Socrative och frågornas svar...

Återigen: välsignade smartphones! Och välsignade twitter som fungerar som utropsbasun för bra idéer.

Äras den som äras bör, det var ett inlägg av @SvenJargen som fick mig att titta närmare på Socrative. Ett gratisprogram (än så länge i alla fall, betaversionen) där du som lärare kan ge dina elever möjlighet att svara på frågor, och omedelbart få svaren på vita duken som staplar. Flera olika alternativ: sant/falskt, flervalsalternatv, kortsvarsalternativ. Frågor som du skapar i förväg, eller som du ställer i klassrummet - och eleverna svarar via mobiler, surfplattor eller datorer. Ett snabbanvänt och enkelt responssystem helt enkelt!

Jag ser MÅNGA framtida möjligheter till snabbavstämning med eleverna - har de pejl eller inte? Kan jag lämna det här och gå vidare, eller måste vi hitta nya sätt att ta oss an det hela för att kunskaper och förmågor ska befästas? Jag ser möjligheter att sätta igång diskussioner med utmanade frågor att ta ställning till, och enkla övningar till exempel kring grammatik som skapar förutsättningar för att elever ska vara aktiva och bekräftas samtidigt som jag får viktiga signaler om vad som fungerar och inte fungerar.

Så här gjorde jag i dag och fick en BRA lektion (eller del av, vi gjorde annat också) om de och dem:

Lärarförberedelse före lektion
Först skaffade jag ett konto på Socrative   Det är gratis och busenkelt. Som lärare tilldelas du ett "rumsnummer", som är det enda dina elever behöver veta, förutom inloggningsadressen då. Och mer behöver man inte förbereda själva responseriet, om man inte vill. Sedan bestämde jag mig för att använda SvDs quiz om de/dem som basupplägg - det är 10 exempel långt, innehåller både lätta och svårare varianter (jag slapp alltså göra något själv. Uppskattas).

Med eleverna på lektionen
Jag placerade eleverna så att de satt två och två, med en smartphone i varje par. Det fanns betydligt fler smartphones i klassen, men ingen fick jobba ensam. Eleverna uppmanades att gå till elevsidan och logga in där - det enda de behöver göra är att ange mitt "rumsnummer".

Sedan gjorde vi några testfrågor för att kolla att de och jag förstod hur det funkade. De flesta tyckte att det var kul att det snöade igen, och att sommarlovet är bättre än jullovet. Viktiga grejer... Det var bra att pröva/leka lite, så att alla förstod hur man röstade, hur det ser ut på vita duken när man har röstat - och så att jag kunde få grepp om de enkla handgreppen.

Sedan gick vi in i grammatikens underbara värld. Jag skrev på tavlan hur svarsalternativen genom hela quizen skulle se ut (A=de, B=dem, C=båda är rätt D=vi är oense i gruppen), och så körde vi fråga för fråga. Jag hade två fönster uppe i webbläsaren, quizet och min lärarinloggning på Socrative. Och så växlade jag däremellan: frågan från quizet på duken, eleverna diskuterar med varandra och knappar in sitt svarsalternativ, efter en liten stund byte från SvD-quizet till Socrative, där nu elevernas svar syns som staplar. Och så samtal om vad vi kan och vad som är svårt. BRA samtal! Och så till nästa fråga.

Vilka är vinsterna?
Jag ser flera!
1. Eleverna får resonera med varandra om vad som är rätt svar. När det var enkelt blev det förstås inte så mycket diskussion, men ganska många gånger blev det en del resonerande. Vad är rätt, och i så fall varför? Hur ska vi svara? Eleverna talade grammatik med varandra!
2. Alla syns. Visserligen som anonyma delar i stapeln, men alla svar finns där. Bekräftelse. Och snabb sådan.
3. Jag ser vad som är lätt och vad som är svårare. Jag ser vad jag måste jobba vidare med, förklara tydligare eller på andra sätt.
4. Det som är svårt blir utgångspunkt för intressanta samtal. Svårigheter syntes i våra snabba staplar - när det blev svårt blev det svarsspridning! Vi fick tillfällen att diskutera specialare: dels de tillfällen där båda formerna är rätt (även om min språkkänsla faktiskt föredrar det ena framför det andra...), dels satser när de är bestämd artikel i objektet.
5. Vi hade KUL! Det är - hur fånigt det än låter - ett lite roligt spänningsmoment att se hur staplarna ska bli, hur har vi tillsammans svarat?

Många möjligheter framåt!
Det finns många olika sätt att använda Socrative: olika slags frågor, förberedda frågor, hela quiz... t.o.m. en underbar "tävlingsvariant" med olika fiskar som representerar olika elevlag. Det är mellanstadiebarn på den här filmen, men nog kommer mina gymnasister och jag att leka så här nån gång också... 3 minuters tutorial, svar på de flesta frågor och ett juste race på slutet!!