måndag 27 augusti 2012

UR - allt är nytt, och inget förändrat!

Det är en märklig men tydlig paradox i mitt lärarliv att allt är nytt men inget förändrat. Samtidigt som det mesta är förändrat men inget är nytt. Beroende på vad man tänker på i första och andra ledet: mitt pedagogiska arbete och ansvar, inget nytt eller förändrat, mina verktyg och möjligheter och metoder - allt nytt och förändrat. I dag känns det särskilt tydligt.


Vaknade till Erik Fichtelius debattartikel om skolan och digitaliseringen och studsade till av förtjusning. Äntligen! Äntligen kommer alla åt UR:s program. Och äntligen en helsida på DN debatt som med fokus och esprit hävdar skolans digitala efterblivenhet i allmänhet. Inte alla skolor. Men många. Bland annat min.

Som jag har LÄNGTAT efter att få möjlighet att ge elever möjligheter se hela eller delar av program som UR gjort - det finns bra många som är mer än sevärda. Förra läsåret, efter att vi sett på delar av ett program om språk, kom en elev fram och frågade hur hon kunde få se resten av programmet, och gärna resten av serien, för det var ju så himla spännande det här med språk och programmet verkade så bra och hon ville jättegärna... Hur trist på en skala var det inte att behöva säga, nej tyvärr - vi kan bara se programmen via lösenord som är kopplade till mig som lärare. Hur riktigt och rätt är det inte att jag från och med i dag kan just tipsa henne om att hon kan fortsätta botanisera på egen hand i ett rikt programutbud!

Som jag har LÄNGTAT efter att kunna ge elever som hemuppgift att se hela eller delar av program som UR gjort. Jag vill ju kunna jobba med att DISKUTERA, ANALYSERA, VÄRDERA och gemensamt REFLEKTERA över det vi sett - något som det varit svårt att få tid för när eleverna först måste se programmet (den "lätta biten") tillsammans i klassrummet. Diskussionen har ofta fått bli enskild reflektion som läxa - och så har eleven lämnats att lösa den "svåra biten" på egen hand. Hur riktigt och rätt är det inte att jag kan flippa tidsanvändandet från och med nu, så att eleven tittar på egen hand och processar tillsammans med mig och andra!

Som jag har LÄNGTAT efter att kunna ge elever individuella eller gruppvis riktade UR-program att jobba med. Det egna intresset, det individuella behovet, möjligheten till fördjupning i grupp... plötsligt är det inte bara text utan också UR-program som kan riktas och användas på ett mycket mer ändamålsenligt sätt!


Och för att kunna allt detta behövs två saker: att UR:s material ligger fritt och att mina elever har tillgång till dator och uppkoppling. Det ena har UR nu stått för. Det andra har 95% av mina elever fixat på egen hand (eller snarare deras föräldrar). 95% räcker inte. ALLA elever måste ha tillgång till en dator, på samma sätt som före datorns tid jag som lärare krävde att ALLA elever hade tillgång till böcker (det gör jag nu med förresten. Självklart! Böcker! Och pennor och papper och bilder. Men ingen har nånsin sagt att det är ett för högt ställt eller tveksamt mål). Och sedan måste jag som lärare göra precis med de digitala redskapen som med de analoga: VÄLJA VAD vi använder tillsammans i klassrummet, med en tydlig idé om VARFÖR. På samma sätt som jag för skolarbetets del VÄLJER VAD eleverna gör på egen hand (eller tillsammans med varandra) utanför klassrummet, med en tydlig idé om VARFÖR.

Mitt jobb som pedagog har egentligen inte förändrats så mycket av den digitala revolutionen. Jag jobbar precis som förut med att välja hur vi ska driva kunskapsutveckling i klassrummet - och utanför. Det är bara alla mina verktyg som är HELT nya. Med nya verktyg skapas nya möjligheter och nya metoder. Men det är inget nytt för en lärare -eller hur? 




fredag 24 augusti 2012

PC+ScreenR+iPad=hurra!

Trots att det var en födelsedagspresent i form av en iPad som satte fart på mitt flippade klassrum, trots att jag numera använder min iPad till en hel drös viktiga saker i skolarbetet - trots det är jag i grunden en PC-användare. Jag kan PP mycket bättre än Keynotes, och jag hanterar tastaturen på min tangentbord till datorn oändligt mycket snabbare och säkrare än iPadens pekbord (jo, jag vet, man kan köpa till tangentbord. Ska.).

Därför blev jag så glad när det snurrade till i huvudet i dag och jag insåg hur jag FÖRSTÅS kan använda de verktyg jag redan är bekant med på ett bättre sätt. Jag insåg också att ett av de problem jag brottas med, återbruk kontra nyinspelning faktiskt också får åtminstone en dellösning.

Kortversionen av vad det är jag kommit på att jag kan göra:

1. Jag kan göra mitt prat till textbilder, konstbilder eller vad det nu är för bilder (dvs sådant som inte är "filmning av mig framför kameran") i min PC som jag har bättre koll på än min iPad.

2. Jag spelar in min genomgång av PP:n med hjälp av ScreenR. I dag gjorde jag tre screencasts (inspelningar med ScreenR): en introbild med prat, en genomgång på 6-7 bilder med prat och en slutbild med prat. Sen sparar jag screencasten (plural? Hm.) som mp4-filer på min dator.

3. Jag mailar mp4-filerna till mig själv. Då kan jag få upp dem i mailen på min iPad, och sparar dem därifrån. Det geniala: när filmfiler sparas på iPad hamnar de automatiskt i "kamerarullen", dvs direkt tillgängliga för redigering i iMovie!

4. Jag spelar in mig själv när jag pratar så mycket som det behövs (två småsnuttar den här gången).

5. Jag redigerar alltihop i iMovie, och lägger sen upp filmen via ett enda klick på Youtube.

Och vad är det som är så bra med det här då?

1. Jag kan använda PP som jag redan kan (vilket sparar tid trots allt).

2. Jag kan utforma Screencasten så att det finns separata filmdelar (med tex genomgångar av etiska resonemangsmodeller) som kan användas om och om igen. Jag kan spara dem på min egen dator eller på en sticka eller liknande.

3. Jag kan - om jag inte vill använda förra årets film av något skäl, tex att jag vill anknyta till något aktuellt - lätt fixa en ny film genom att återanvända PPgenomgången (som jag har som mp4-fil) och lägga till en eller flera iPadfilmade nya sekvenser.

Mitt förstlingsverk med det här arbetssättet är inte vare sig det bästa jag gjort eller det bästa jag kommer att göra, men för den som vill få nån slags praktisk förståelse av det jag beskriver kan kanske en snabbtitt på hur det blev vara upplysande i alla fall. Och om inte man får ut NÅGOT annat får man ju se minst en starwarsbild av Kristina Alexandersson! Det är aldrig fel.




tisdag 21 augusti 2012

Femte året med elevbloggar...

Dags att starta en ny omgång elevbloggar. Jag räknade just ut att det är femte läsåret jag jobbar med bloggen som redskap - eller snarare låter eleverna jobba med bloggen som redskap. Och jag har lärt mig en del på resan, även om jag tror att jag har mycket kvar att lära och utveckla. Och bloggandet som idé och företeelse har utvecklats.

Jag minns så väl när jag i hastigt mod bestämde mig för att mina elever skulle bokblogga hösten -08. Och ännu bättre minns jag min totala panik när jag läste de första inläggen. Alla svordomarna? Och de slarviga uttrycken? Hela språksituationen som kändes så plötsligt obekväm att jag inte visste vart jag skulle vända mig... och tanken på att en kollega skulle se något av det som skrevs och hur jag skulle rullas i tjära och fjäder... Svår hjärtklappning och ångest. Fast det visade sig ju att mina elever hade samma slags ångest, fast från andra hållet. Skriva skolsaker i bloggmiljö? Två oförenliga världar som skulle mötas? Vi enades om och i det nya och utmanande i att försöka låta de bästa av de två världarna mötas: innehållet och reflektionen från "skolinnehållet" och det personliga och uttrycksfulla  från blogghållet (en svordom KAN vara uttrycksfull. Men inte ett slapphänt osande. Det var vi faktiskt helt överens om, mina elever och jag). Och det blev helt OK.

Sedan har jag fortsatt. Och gjort på olika sätt, olika år. Det här är vad jag tror att jag lärt mig hittills:

1. Bloggskrivandet utvecklar mina elevers förmåga att skriva. De elever som bloggar uthålligt, det vill säga skriver ett inlägg i veckan ungefär, FÅR ett lödigare språk. De märker det själva - och för mig är det hur tydligt som helst. Det är inte alltid de som bäst behöver det som orkar hålla geisten uppe, men varje år är det några av de där inte fullt så framgångsrika skribenterna som tar några tydliga utvecklingssteg i samband med just bloggandet. Och de riktigt säkra kan bli hur bra som helst.

2. Bloggskrivandet utvecklar mina elevers sätt att tänka. "Jag tänker bäst när jag tänker på annat" var det någon som sa, och bloggandet har en plats där. Att sno lite runt i tankar och funderingar och plötsligt få syn på något - det händer inte så sällan för mina bloggare. Inte så sällan upptäcker de det själva efter en periods skrivande. "Jag har börjat upptäcka att jag tänker" var det nån som skrev.

3. Bloggskrivandet sporrar skribenter att läsa och lära av varandra. Inte alla läser andras bloggar - men de som gör det brukar upptäcka saker. Och fundera över det egna sättet att skriva. Imitera lyckade lösningar - för att utveckla vidare själv. Eller i alla fall försöka.

4. Det är inte nödvändigtvis att skriva om det jag ber dem skriva om (jag har oftast en bloggfråga knuten till veckans lektioner, någon text vi läst eller diskussion vi fört som de kan/ska utgå ifrån) som skapar utveckling. Några av dem som utvecklats mest har mest ägnat sig åt att skriva om hur puckat det är att blogga. Men de har gjort det med allt större finess och språklig stuns, och plötsligt är de fast i skrivträsket. De upptäcker att det är roligt att tänka språk, att tänka ord, att tänka textvändningar.

5. Bloggandet kan övervinna skrivkrampen. Det är möjligt att skriva en kort text. Korta texter kan bli längre. Bloggen kan bli en start.

6. Man kan komma igen efter en dålig period. Den som struntat i/inte mäktat med det regelbundna skrivandet kan ta upp det igen. Det är ett tåg som ständigt har nya avgångar, bloggtåget.


MEN

7. Jag har lärt mig att jag måste vara en aktiv läsare, och ge kommentarer så att eleverna ser att jag läser. Och det blir mycket när man har många elever.Men det finns ingen genväg. Smarta lösningar för att se när någon skrivit finns i Blogger (som jag använder). Jag använder dem.

8. Jag har lärt mig att hushålla med bloggandet, så att det blir nya utmaningar genom åren. Numera bloggar jag inte i ettan (fast det är då det talas om att skriva för att tänka - men det kan man gott ha nytta av att arbeta med senare också, Bloggandet är ett medel för att nå andra mål i formuleringskonst och textstrukturerande. Och insikter förstås.) utan börjar med det i tvåan.

9. Och ibland tappar också jag orken och suget och entusiasmen. Men då gäller samma för mig som för eleverna: bloggtåget har nya avgångar. Man kan börja om med en klass - och det kan bli kanonbra.

Så nu börjar jag igen. Nya tag - mot nya lärdomar.




söndag 19 augusti 2012

Ett helt äppelträd

Lagom till första satsen äppelmos i köket kom ett grattis på twitter till att jag blivit nominerad till Guldäpplet. Tillsammans med rekordmånga andra, och - som jag förstår det, som ännu inte sett listan - just många av dem jag inspirerats av och tänkt tillsammans med på twitter.

Det är ju jättekul! Jättekul att ha blivit nominerad till Guldäpplet - men också jättekul att det är så MÅNGA andra som blivit det. Att det kanske inte längre (Guldäpplet har ändå funnits en stund) är några enstaka gyllene äpplen som rullar omkring ute i klassrummen, utan att det finns hela träd av IT-intresserade och -utvecklande pedagoger, som lär av varandra och lär andra.

Nu ska jag erkänna: jag tycker att det vore fantastiskt roligt att bli Guldäpplevinnare. Men jag inser samtidigt att chansen är väldigt liten, med alla dessa kunniga och inspirerande kollegor runtomkring. Och då tänker jag att det är lika fantastiskt roligt att vara en del av ett stort sammanhang, ett pedagogiskt trädverk där frukterna växer och utvecklas. Det manar också till viss eftertanke att det var just ett guldäpple som Eris kastade in på den glada bröllopsfesten på Olympen, ett guldäpple med inskriptionen "Till den vackraste" - som blev upphov till hela det Trojanska kriget...

Men så tokiga är ju inte vi pedagoger, eller hur? Vi planterar våra äppelträd och låter frukterna växa - och hoppas att de glimrar i höstsol och gomsegel!

lördag 18 augusti 2012

Blocka eller inte blocka?

Nu är jag inte blockad längre!

Vår hemsida www.elevlyftet.se har visserligen inget innehåll än, men nu kan man komma åt den från skolan så att det kan bli något av den. Min tanke är att det i mångt och mycket är ett elevstyrt och -stött arbete som ska pågå där, och även om vi är en 1:11-skola så att det mesta datorjobb sker från annan plats, BÖR man komma åt sidan från skolan. Och det gör man nu.

Det gick (jämförelsevis) riktigt fort för staden att åtgärda. Först hörde jag ingenting, sen ingenting, och sen hade det hänt. Vet inte om det bara är en händelse att jag twittrade ut frågan till @webbstjarnan en halvtimme innan genombrottet skedde, och att de lovade hjälpa till snarast? De hann inte kontakta Stockholms stad, det vet jag - men kanske att nån i staden läste twitter och tyckte det hela var genant? Eller så var det bara ett fullständigt sammanträffande i tid.

Det viktiga är att vi nu inte är blockade. Men som min dotter sa när jag refererade historien för henne: "Vadå, lever vi i Kina eller?" Det FINNS en diskussion kring blockandet av olämpliga siter som jag tycker saknas i min förvaltning. Att gravt antisemitiska sidor är blockade är begripligt på många sätt - men det gör det desto märkligare att inte gravt islamofobiska är det? Att eleverna inte ska komma åt olämpligt material riskerar att skapa en fullständigt illusorisk trygghet i tanken att "är det inte blockat (av någon annan) så är det OK." Och jag som lärare behöver definitivt kunna komma åt gravt olämpliga sidor för att diskutera dem med mina elever - eftersom jag vet att de kommer åt sidorna från sin hemdator i alla fall. Förut kunde jag komma förbi blockningen, men det kan jag inte nu. Inte utan att tala med helpdesk varje gång (tydligen). Och det är inte ett särskilt vettigt sätt att jobba, tror jag. Om man ska använda administrativ tid på ett vettigt sätt i alla fall.

Nåja. Vi är inte blockade. Det är steg ett. Då går vi vidare.


fredag 17 augusti 2012

Mrs Tigerteach i tassemarkerna?

Att arbeta med IT i skolan när man bor i Stockholm erbjuder ständigt nya upplevelser.

I förrgår anmälde jag mig till tävlingen Webbstjärnan med en idé vi fick i mitt arbetslag under junidagarna efter skolans slut i år. Vi ska starta ett "elevlyft" för våra elever, där en lärare (nämligen jag) och ett antal elevcoacher har två öppna klassrum en gång i veckan där det finns ett riktigt "studierum" (man ska höra hur det gnistrar i hjärnbarken!). Vår skola har överhuvudtaget inga studieutrymmen, därtill är vi alltför trångbodda - och som våra elever kommer från hela Storstockholm och från kringliggande kommuner behövs det utrymme att sitta på tillsammans för att jobba med svåra mattetal, historiska analyser och vad det nu är. Och vi vill erbjuda äldre elever möjligheten att utveckla sina egna kunskaper genom att tvingas förklara för andra. Inget märkvärdigt alls, basic kan man säga - men på just min skola finns det inte.

Jag kom på en idé om hur man skulle kunna utveckla det här projektet med ett webbprojekt också - just nu har jag hybris och tror att det blir strålande. Och jag insåg att jag faktiskt skulle kunna ha nytta av att få ta del av Webbstjärnans alla resurser genom att anmäla mig deras tävling. Och lite kul med tävlandet är det ju... Så jag anmälde ett lag på stört när tävlingen öppnades, i onsdags.

Webbstjärnan tar emot ansökan, och sedan gås den igenom så att den verkar OK, relevant etc - innan man får tillgång till sin domän. Det är en av de fina grejerna med Webbstjärnan: man får under ett år gratis webbhotell och en se-domän till sitt projekt. Min/vår heter sålunda www.elevlyftet.se och i går fick jag mail från Webbstjärnan att den godkänts och fanns tillgänglig.

Kunde ju jag tro. Inte i Stockholms stad.

Känns ju på sitt sätt lite spännande. Mrs Tigerteach "suspicious" - det trodde ni inte?

Fast mest visar detta att jag jobbar på ett ställe som har en slarvig och feltänkt strategi kring nätet. Suck.

Helpdesk kunde förstås inte göra något åt saken, men de skulle skicka det vidare till rätt instans och angav att ärendet "eskalerat". Jisses.

Men spännande är det ju, på sitt sätt. Jag traskar runt i våtmarkerna och hoppas att det slutar klafsa snart - för jag vill börja jobba.

Du har verktygen!

I onsdags var jag inbjuden att hålla ett "inspirationsseminarium" om hur man kan arbeta med the flipped classroom på ett granngymnasium. Hedrande förstås, och attans uppfordrande. Jag vet ju själv hur det är med av skolledningen indragna "inspiratörer" som man inte ger ett vitten för och vars idéer man har svårt att se relevansen av. Samtidigt lutar jag mig tryggt mot att jag själv fått så mycket tillbaka av att arbeta med the flipped classroom att det inte är möjligt att inte åtminstone någon annan skulle kunna bli inspirerad av att höra om hur man kan göra det. Och när jag väl var där så fanns det i alla fall ett par stycken som verkligen högg: nu ska det ske.

I lärargruppen fanns en kollega sedan tidigare, på annan skola. Han är, eftersom han också har den funktionen inskriven i sin tjänst, mycket mer lojal mot stadens PC-satsning (utan att på något sätt försvara den usla upphandlingen och den helt bisarra fortsatta inköpssituationen) än jag. Han är dessutom en klok, engagerad, skicklig och rolig lärare. Och mötet med honom påminde mig om att visserligen var det att jag fick en iPad som gjorde att jag flippade min undervisning, men det betyder inte att man måste ha en iPad för att vare sig komma på det eller göra det.Verkligen inte. Möjligheterna finns i stor utsträckning i den utrustning som staden tillhandahåller - den är bara inte särskilt lätt tillgänglig eller begriplig. Jag inser att jag i hyfsad stor utsträckning kan säga när jag är ute och berättar om flippning inte bara att "så här kan du göra" utan också "du har många verktyg". Men jag måste bli bättre på de där ointuitiva, de vi fått oss tilldelade.

Jag är egentligen rätt ointresserad av programvaror. Hårdvaror också förresten. Jag vill bara att det ska funka, enkelt. Jag tror att det gäller de flesta. För att hjälpa mina kollegor som inte får samma födelsedagspresenter som jag att hitta i stadens snåriga datorvärld måste jag hitta en programnördskompis. Jag tror att jag vet vem jag ska haka på - och jag tror att vi ska stå i skogen på friluftsdag i dag och ha en station tillsammans.


Ny start - nystart?

Så är det dags igen - nytt läsår. Efter att ha varit sommarledig och ouppkopplad (ganska mycket i alla fall) har jag sakta dragit igång verksamheten igen. Tillsammans med alla kollegorna förstås. Och sedan i går med elever. Fast jag träffar dem inte på "allvar" förrän på måndag när också våra tvåor och treor dundrar in i lokalerna.

Att ny start också är ett tillfälle till nystart tycker jag har blivit väldigt tydligt i år. Det är när man "startar om" igen man orkar/kan/känner sig motiverad att ändra riktning lite, att göra de lite större förändringarna - eller de lite mindre med stora konsekvenser. Jag började mitt flippande vårterminen -12, inte där i november/december -11 när jag insåg att det gick. Och nu, hösten -12, märker jag ett nytt intresse från mina kollegor kring det här sättet att arbeta. Det är väldigt roligt.

Och annars är det väl som det alltid är i terminsstart? Tokmycket att göra, semestervanor i kroppen och i år en extra längtan efter MER SOL om man är en värmelängtare som jag. Business as usual.