torsdag 29 mars 2012

På sjunde dagen...

vilade Gud enligt skapelseberättelsen i Tanakh.

På min skola har vi ett annat förhållningssätt: den dator som enligt tillresta tekniker från Volvo IT "behövde tio minuter till för att komma igenom alla uppdateringar" står fortfarande och tuggar med inloggningen, och den uppmuntrande (?) uppmaningen på skärmen, "vänta". På sjunde dagen...

onsdag 28 mars 2012

Med min iPad på det nationella provet

Det är helt sanslöst vad det kan vara enkelt. Efter ÅR av strulande med kameror och sladdar och överföringar och jobbig redigering och för lite utrymme har jag nästan givit upp detta att spela in eleverna för att låta dem se sig själva framträda.

Nu har ju de flesta sett sig själva på film bra många gånger - de filmar och filmas ju oftare än man kunde önska känns det som ibland, men det ÄR något annat att se sig själv i en mer formell talarsituation, och det är definitivt något annat att själv kunna se sig själv jämfört med att bara få lärarens kommentarer muntligt eller skriftligt i efterhand. När man inte kommer riktigt ihåg hur det var och vad man gjorde, och inte har en rimlig chans att veta hur det faktiskt såg ut från åhörarplats. Att bli inspelad är en jättebra hjälp att se både vad man är riktigt bra på och vad man kan bli ännu bättre på (de allra flesta ser t.ex. inte fjärdedelen så nervösa ut som de känner sig. Bara det kan vara en uppenbarelse för den klentrogna att faktiskt se). Men det har ju varit så gräsligt omständligt och besvärligt...

Min iPad. Jag säger bara det. INGET Volvo IT har bidragit med i mitt arbetsliv är tillnärmelsevis till så stor glädje som min iPad. Vad gjorde jag i dag?

1. Jag spelade in talen mina ettor höll (NP, A-delen)
Ställde iPaden på högkant på bänken, och så svårt var det. Jag kunde ägna mig åt full koncentration på att lyssna och tänka kring matrisens kriterier...

2. Jag förde över talen direkt till min kanal på youtube (som "privata", dvs ej sökbara)
Finns en egen funktion för det. Ett klicktryck - och så förs klippet upp. Tar ungefär tio minuter per klipp, men jag kan ju göra annat under tiden. Vid skrivbordet finns det alltid möjligheter, som bekant...

3. Jag gick in på youtube och kommenterade (med små "anteckningar", som pratbubblor eller bara text) saker som var värda uppmuntran eller son kan ses som utmaningar.
"Bra inledning med anaforerna". "Bra att du försöker prata långsammare än förra gången - men märker du att det fortfarande är lite i snabbaste laget?" "Bra med den tydliga pausen - det blir verkligen effektfullt".

4. Jag skickade filmlänken till eleven via Fronter
Så nu kan hen se sig själv, få mina kommentarer och dessutom sedan (vid annat tillfälle) få den infyllda betygsmatrisen (som ju INTE finns digitalt utan måste pappersdokumenteras - när ska Skolverket göra något åt det?).


Jag tycker detta är magiskt bra. Så enkelt - och så mycket tydligare bedömning. Som riktas framåt.

Och det säger sig självt, att om mina elever hade datorer, eller iPads, så skulle vi kunna jobba mer med kamratbedömningar på det här sättet. Tekniken finns - bara inte här. Suck.

 

måndag 26 mars 2012

Besvikelse

Inte gick de igång på Majakovskij inte, mina kära N-tvåor. Om flipfilmen bidrog till detta eller ej förmäler inte historien. Men att alla lektioner inte blir guldbra bara för att man flippar dem, det är då visserligen sant.

Och ingen hade väl trott något annat.

lördag 24 mars 2012

Flippat litteraturklassrum - så gör jag

Efter att i veckan ha flyttat studion från hemmet till arbetsrummet - en plötslig håltimme gav möjlighet att göra en förberedelsefilm, och jag tänkte att det är väl lika bra att passa på - har jag fått flera frågor (av de förundrade kollegor som på olika sätt drabbades av att jag satt och pratade in i en kamera, vilket låter rätt bisarrt för den som inte är förberedd) om hur jag "gör". "För det verkar ju rätt enkelt när man ser dig?"

Det ÄR enkelt.

Förutsättningar

Jag har förstås olika "tänk" i olika kurser, och i olika delmoment av kurser, om hur det flippade klassrummet bäst fungerar, och det påverkar också hur och vad jag spelar in som "genomgångar", "hemföreläsningar", "startpunkter" eller vad man nu kallar det. Det jag ska skriva om nu handlar då om de moment i svenskkurserna som handlar om att läsa litteratur och bena i tolkningar och textförståelse. Min grundtanke är att vi ska ha så mycket tid som möjligt i klassrummet till det som är svårt, nämligen att applicera kunskap om t.ex. tidsströmningar, litterära strömningar och stilistiska grepp på utvalda texter och i närläsning kunna diskutera både vad en författare skriver, hur vederbörande skriver och olika sätt att se på varför vederbörande skriver just så. Ju mindre av "genomgång" jag har i klassrummet - desto mer tid för praktiskt textarbete.

Vad jag vill med mina "läxfilmer" inför litteraturläsning

Jag vill flera saker:
1. ge en litteraturhistorisk bakgrund och ett sammanhang
2. peka på saker vi särskilt ska fundera över och analysera i texterna
3. försöka skapa någon slags intresse och engagemang
Det sista är naturligtvis alltid det klurigaste: hur får jag en 18-åring att tända till på Majakovskij? Svårt att säga, och här tror jag att olika lärare har olika knep - och olika "särdrag". Ett av mina är att jag är en god berättare. Det har sin ABSOLUTA nackdel i lektionssammanhang, eftersom jag lätt kan förledas att berätta hur länge som helst... och det är sällan nån bra lektion. Det har också sin ABSOLUTA fördel i att jag, när jag skärper mig, kan göra sammanhang begripliga genom det narrativa förhållningssättet. (Låter i alla fall snyggt...).

Vad jag vill att eleven ska "ha med sig till lektionen"

1. en uppfattning om vad vi ska jobba med och varför vi gör det
2. baskunskaper om det litterära och tidsmässiga sammanhanget - i alla fall som ågon slags "hm, det här känner jag igen"
3. en idé om vilka frågor det är vi ska undersöka i de texter vi ska jobba med
Och sedan vill jag att de ska ha läst igenom texterna så att de är bekanta med dem.

Har alla elever med sig detta?

Nej. Inte heller the flipped classroom förmår alla elever att "göra sitt hemarbete". Men, helt ovetenskapligt dock, min upplevelse är att fler har gjort det nu än tidigare. Kanske för att det är mindre svårt att titta på en kvart/tjugo minuter på youtube än att läsa en åldrig text. Kanske för att det visar sig att man har mer direkt nytta av att faktiskt ha den där genomgången med sig när man väl kommer till 75 minuters textjobb, än man hade av att läsa texten (som många ändå hade ganska liten förståelse av?) inför de "traditionella" lektionerna.Jag kan ju läsa av hur många gånger filmen rullat innan jag kommer till lektionen. Eftersom många av mina elever sagt att de tittar flera gånger för att få med allt, räknar jag med att om filmen rullat 45 gånger så har inte alla sett den. Men ganska många - eller hur? (Ja, om de vill kan de naturligtvis sätta på den och låta den rulla och göra något annat - men det är precis vad de också kan göra när jag har litteraturgenomgång i klass. Det finns inget som säger att man lyssnar bara för att man är där, det har jag varit på alltför många misslyckade studiedagar för att någonsin tro).

Och vad händer på lektionen?

Vi jobbar med de utvalda texterna. Jag har brukat börja med ett kort intro som sammanfattar de frågeställningar som lektionen fokuserar på, och ge konkreta textuppgifter för eleverna att diskutera med varandra i grupp. I grupperna (jag har faktiskt oftast en slags "fast rörlig placering" i mina klassrum, lappar med elevernas namn som jag slänger ut i rummet innan jag släpper in eleverna. Det betyder att de mixas och får möjlighet att diskutera och argumentera med olika personer under kursens gång. Mixning är maxning - det är min nya slogan) diskuteras sedan frågorna, och jag går runt och hjälper till, utmanar vidare för dem som snabbt klipper grunderna, hjälper till att fokusera, och får själv en överblick över vad som är lättare och vad som är svårare i just dessa texter i just denna klass. I grupperna får alla elever möjlighet att ställa frågor och hjälpa varandra förstå (rätt mycket peerinstructing blir det), och den som inte är förberedd hjälps (i alla fall oftast) in i sammanhangen av dem som har sett filmen och tänkt.
    Sen har vi en gemensam sammanfattning med mycket skrivande på tavlan, där jag ger elever från olika grupper ordet och där vi bygger på resonemang och frågor, där en grupps frågor ställs mot andra gruppers förklaringar etc etc. Jag är noga med att försöka dela ut ordet (inte så mycket uppräckta händer - fast ibland går det inte att undvika när trycket blir för stor ;) ). Målet är självklart att ALLA ska ha pratat också i storgruppen. Det har jag hittills aldrig lyckats med. Men jag har varit nära!
     Och, säger vän av ordning, det här låter ju som en helt ordinär litteraturlektion. Helt riktigt. Med det enkla undantaget att jag håller ca 5 minuters intro och resten av de 75 minuterna på olika sätt har fokus på elevaktivitet. SÅ såg inte mina litteraturlektioner ut förr.

 Att spela in film

Så - hur gör jag?
Jag använder min iPad, eftersom den är lätthanterlig och har de funktioner jag behöver för att det ska bli "good enough". (Min VolvoITdator har ingen webbkamera, och inte är den så behändig heller, för att inte tala om att batteriet håller tio minuter. Mitt flippande började med att jag fick en iPad i födelsedagspresent - och jag hade faktiskt inte hört talas om det innan, så efter är jag! Men tekniken gav mig plötslig möjlighet att göra på nya sätt. Så den som säger att pedagogik måste komma före teknik tror jag har fel. Det kan vara vilket som. I mitt fall gav tekniken mig möjlighet att tänka på nya sätt:)
    Jag använder kameran, som är utmärkt och där jag kan putsa lite på filmklippen, appen iMovie för redigering och appen Keynote för att skapa textbilder (som också behövs). Via Safari hämtar jag bilder (från wikimedia commons, funkar alltid). När filmen är klar laddar jag upp den på min kanal på youtube och sedan länkar jag dels till Fronter (för att jag måste) och dels till min hemsida (Googles site) för att det är dit eleverna går...

Planering

Jag har som mål att filmerna ska bli max en kvart långa. Det har dels ett praktiskt skäl, nämligen att jag lätt laddar upp direkt från iMovie till youtube, dels att jag tror (utifrån elevernas utsagor) att det är lättare att se två kvartsfilmer än en halvtimmes - om man tappar koncentrationen).
      Först brukar jag leta rätt på bra bilder att använda: bilder på författare och på konstnärliga uttryck av olika slag som kopplar till epok/stil. Bilderna hämtar jag lätt via Safari till det som heter "kamerarullen" genom att hålla fingret en stund på bilden, få upp fönstret "spara" och helt enkelt klicka på spara. Samtidigt har jag öppnat en presentation i Keynote och skapat en bildkällslistebild, så att jag också kopierar länken till bilden och lägger den där (så har jag bildkällan klar. Det är ett HISKELIGT jobb när man ska göra den biten i efterhand... tro mig...).
     Sedan tänker jag efter vilket material som passar bäst att tala om till bilderna, och vad som passar att jag står i bild och pratar om. Oftast är det det mer generella som hamnar till bilderna, och det som rör "våra texter i klassen" som hamnar i föreläsningsfokus. Ofta har jag någon bok jag visar upp eller något textutdrag jag läser högt också.

Filmning

Ställ upp iPaden på lämpligt ställe - filma. Jag började med att ställa mig mot min bokhylla hemma, det har funkat rätt bra och ger en trevlig bakgrund tänker jag som är personlig men inte privat (mer än att det syns hur rörig den är...). I veckan körde jag istället vid min arbetsplats, ställde iPaden på ett par böcker på skrivbordet för att komma upp tillräckligt mycket, och sedan satt jag på arbetsstolen och pratade. Lite grodperspektivigt blev det, men "good enough". Man KAN inte jobba på att få det optimala, inte om man ska hålla sig till en rimlig arbetstid. Tänker jag.
   Jag har ofta ett par filmsekvenser i varje "hemföreläsning". Det är lättare att hålla sitt eget fokus när man inte ska prata så länge, och ger bättre omväxling i filmen.

Redigering

Filmerna ligger som sekvenser i "kamerarullen". Där ligger också bilderna jag hämtat från wikimedia commons. Om jag vill ha "textbilder" måste jag först göra dem i Keynotes (som är macvarianten på PP), och sedan för varje bild ta en skärmdump (vilket man på min iPad gör genom att trycka in avstängningsknappen och "enterknappen", den som sitter på skärmen, samtidigt. Det tog ett tag innan jag fattade det). Skärmdunparna hamnar behändigt nog också i kamerarullen - så ALLT jag behöver finns nu där när jag ska redigera i iMovie.
    Jag gissar att de som jobbar med macar har lite mer subtila möjligheter, iPadapparna är inte helt hundraprocentiga. Det finns inte lika många valmöjligheter här. Men de som finns räcker för mig!
Jag drar ner bilder och filmsekvenser i den ordning som jag vill att de ska komma i den färdiga filmen, och förlänger tiden (som default är 5 sek) på de stillbilder jag vill prata lite längre till (och det blir ju de flesta).
    I iMovie finns en enkel ljudinspelningsfunktion där man kopplar in en mikrofon (jag har ett väldigt rackigt gammalt headseat som en son i tidernas begynnelse använde för gaming. Funkar tillräckligt bra!), och så bara trycker man på "kör" så får man tre sekunders startfokus och sedan kör man. Tills man sätter på stopp. Filmsekvenserna har ju eget tal, så jag stoppar alltså när det kommer en filmsnutt. Säger jag fel, eller upptäcker att det är för kort eller för lång tid på en bild, är det bara att kasta och göra om. Enkelt.

Uppladdning

I iMovie finns en funktion som helt enkelt heter "dela film med" - man kan hamna direkt i kamerarullen (vilket betyder att jag kan ladda upp filmen från min iPad till andra enheter), på facebook, vimeo och youtube. Själv har jag skapat en kanal på youtube, där mina klipp ligger som offentliga. (Eftersom det här är ett hosslångt inlägg tar jag inte diskussionen om hur jag tänkt kring uppladdning och offentlighet här. Men jag har tänkt först, jag lovar...). Uppladdningen av en film tar LÅÅÅÅNG tid, viktigt att tänka på så man har batterier kvar.

Och sen är det klart! Lätt som en plätt!

Jag delar gärna med mig av mina exempel, och tänker att du som läst detta säkert ser brister och skavanker så att du kan göra bättre grejer själv. Absolut! Sätt igång bara - det HAR betydelse för arbetet i klassrummet. Nedanstående film tog sammanlagt(från ax till limpa) ungefär 45 minuter att göra. Det kan gå snabbare, om man är lite bättre på att inte säga fel...




tisdag 20 mars 2012

Mod, meddelarfrihet och en mamma

Den senaste veckan har tillbringats på barrikaderna - i arbete för att på olika sätt få frågan väckt om hur vi ska förändra stadens skolors IT-situation och förverkliga visionerna om en lärandesituation där IT är verktyg för utveckling. På flera sätt får nog ansträngningarna betraktas som rätt stora (i nedlagd tid och kraft). Och kanske kan de ge resultat framåt. Utbildningsnämnden kommer att fortsätta diskussionen om hur man ska komma framåt, och den frustration som finns har givits luft och utrymme till exempel i DN.

Det är jag glad för: att (om?) diskussionen nu verkar komma igång, så att vi kan hoppas på konstruktiv och framåtsyftande förändring. Men jag blir väldigt, ja faktiskt VÄLDIGT, fundersam över alla de (och ja, de är många) kommentarer jag fått om "mod". Mod att säga saker med namns nämnande.

Mitt (riktiga) namn förekommer i ganska liten utsträckning i barrikadarbetet. Men det förekommer. Och jag tycker inte att det är särskilt modigt. Kanske har jag missat något, kanske är jag för naiv och ointresserad av spelet i maktens korridorer: för mig är det ganska självklart att man med viljan att förändra och med insikten om att man har pusselbitar som är väsentliga för helheten och förändringen inte bara kan utan faktiskt måste stå med sitt namn också när man framför det som kan kallas kritik. Också när det kommer en journalist. Också när man twittrar med politiker.

Det här skriver jag inte för att slå mig för bröstet och tala om vilken omedveten hjälte jag är. Jag skriver det för att de kommentarer jag får vittnar om ett läge där det finns mer misstro än tilltro - och det är så särdeles misslyckat när man vill utveckla något. OM nu vår möda på barrikaden ska leda nånstans så handlar det om samarbete och tilltro och gemensamt arbete. När meddelarfriheten ifrågasätts - och det kan jag säga att det GÖR den - är det något som är toksnett. För var och en som undrar: jag är inte ute efter att hitta vem som gjort mest fel. Jag är ute efter att tillsammans med andra hitta vägar framåt.

Av allt som hänt i veckan det ändå det en av mina elever berättade för mig igår som nu gör mig allra gladast. Vi hade haft boksamtal i en klass om MAUS, denna fantastiska seriebok, och ventilerat berättelser och metaberättelser, symboler och förhållningssätt, text och bild i en dryg timme - det var aktivt och ljudligt och intressant. Tyckte jag. Efter lektionen skulle vi fixa något, eleven och jag, och på väg från klassrummet sa hon "Jag skulle förresten hälsa från min mamma. Vi tittade på din bokgenomgång tillsammans, för hon snodde min bok och jag hittade den inte på en vecka för att den låg på hennes nattygsbord -och sen ville hon prata med mig om den för hon tyckte den var så bra, och då såg vi först på din genomgång tillsammans. Och det tyckte hon var kanon. Hon ville bara hälsa det."

Jag tänker att det är ytterligare en effekt av the flipped classroom - att det vi gör i klassrummet (dvs det jag tidigare gjorde i klassrummet, det vi ägnar oss åt i undervisningen kanske man snarare ska uttrycka det som) faktiskt också kan bli tydligare för föräldrar. Det är det här vi gör. Det är de här frågorna vi arbetar med. Det är det här materialet vi undersöker. Välkomna med i samtalet.

Bra grej. Jag fortsätter flippa.

fredag 16 mars 2012

Om iPad på Medioteket den 18 april

Den 18 april är det Pedagogiskt café på Medioteket (Stockholm), med paddor och appar i centrum. Själv ska jag medverka och berätta hur födelsedagspresenten från min snälle man (en iPad2) har medfört ett helt nytt sätt att tänka kring undervisning, lektioner och elevaktivitet - och jag ska berätta hur lätt det är att jobba, som lärare, med att skapa hemföreläsningar och genomgångar.

Nån gång i höst ska jag få en hel kväll att tala om "the flipped classroom", och problematisera begreppet en del - den här gången blir det bar lite "tjohooo - så här lätt är det att börja!". Och för den lyckliga människa vars elever har paddor eller macbooks eller pc med webkamera... finns ju alla möjligheter i världen...

Och nej, stadens IT-satsning kan tyvärr inte boosta sig ett enda dugg. Min iPad är en födelsedagspresent och inte ett arbetsredskap som min arbetsgivare sett till att jag har fått för att jag behöver det. Min arbetsgivare bidrar med en häckig laptop utan webbkamera. Kanske kan jag dock bidra till att min arbetsgivare blir varse att andra lärare, som inte har lika snälla och utgiftsbenägna partners som jag, skulle kunna göra samma pedagogiska resa genom att få adekvata verktyg i sin hand? Hoppet är det sista som dör.

Stilla tanken står...

Jag har haft migrän, för tredje gången på tre veckor. Jag brukar få migrän ungefär varannan månad. Men nu avlöser det ena bistra anfallet det andra. Jag har svårt att koppla bort de senaste veckornas fullständiga inferno där besparingsarbete, IT-strul och ledningsoorganisation ska samsas med undervisning, bedömning och utveckling och tänker att detta är min kropps sätt att i samlad styrka säga att det här inte går längre. Något som vissa delar av kroppen (hjärnan och ryggen) sagt bra länge.

I går hade Stockholms stads utbildningsnämnd möte. På dagordningen stod en genomgång av stadens IT-satsning och konsekvenser för just utbildningsområdet. Nämndens vice ordförande (s) lämnade på mötet den 20 oktober in en skrivelse om att det måste göras en utredning om hur det egentligen står till, eftersom det cirkulerar illavarslande information om att allt inte står väl till, att stadens skolor inte har välfungerande IT och att de betalar rasande mycket för detta.

Den 20 oktober. Det är ett tag sedan. Typ nästan fem månader. Vill bara påpeka att om jag hade fått en fråga om något gällande min verksamhet i skolan hade jag inte kunnat vänta fem månader med att inkomma med ett svar.

Svaret från stadens utbildningsförvaltning är inget för hjärtsvaga. Eller migränbenägna. Där framgår att det inte finns någon fara på taket, att man ska göra en undersökning av hur det står till som avslutas i juni och till dess kan man gott vänta. Samt att "Genom GSIT har skolorna fått en standardiserad IT-miljö som lett till en jämn och likvärdig IT-miljö vilket har medfört att alla elever får möjlighet att utvecklas med hjälp av ett modernt IT-stöd".

En jämn och likvärdig IT-miljö där alla elever får möjlighet att utvecklas med hjälp av ett modernt IT-stöd. Utom just de 1100 eleverna på min skola?

Gårdagens utbildningsmöte hade enligt en av de deltagande politikerna en "lång diskussion" som ledde till att förvaltningen ska "ge ett nytt svar nästa möte". 19 april. Nästan på dagen ett halvår sedan frågan ställdes. Ett halvår av icke-IT för mina elever. Ett halvår av megakostnader för min skola.

Jag blir ganska trött och dimmig i huvudet av att ha migrän. Inte så klarsynt och klartänkt. Det kanske märks i det här inlägget, vad vet jag. Jag vet att en del skolor har hyfsad IT-situation. Jag vet att bra många inte har det. Jag vet ingen som har det så uselt som vi. Men jag vet de som har det inte så mycket bättre.Och jag undrar: har de som tänker kring stadens kommunala skolors IT-situation alltid ont i huvudet?

måndag 12 mars 2012

Smitta...

I dag har tre lärare frågat mig om mina erfarenheter av the flipped classroom, nyfiket och med uppenbara tankar om att pröva själva.Och jag försökte allt jag kunde att hålla tillbaka Mrs Tigerpreach.

Jag tror att det är saker på gång. Jag kommer att lära mig ännu mer när jag får göra det tillsammans med andra på skolan!

lördag 10 mars 2012

Besinning

Talade med maken om förtjusningen över
1. Den målbrottskraxiga tonåring som gjort enminuts tutorials (iPadgadgets) och lagt upp dem på youtube, vilket fick mig att fatta hur jag ska göra för att få in den text jag vill ha med i mina videoföreläsningar - i alla fall på ett bättre sätt än förut.
2. Att få introducera flippandet på teologens lärarutbildning i Uppsala - det förefaller som om ingen jobbat så där än.

Hans kommentar: Är ditt nya alias Mrs Tigerpreach?

Bevare mig. Nu tar jag helg.

torsdag 8 mars 2012

Skolchatt om läxor

Varje torsdag är det skolchatt på Twitter. Rekommenderas. Man kan kasta sig in i diskussionen, och det är spännande, eller bara ta in flödet, vilket också är spännande. Eller så kan man göra som jag gjorde i dag, kasta sig in och glömma hashtagen, dvs låta bli att skriva #skolchatt i slutet på kvittret. Då är man med fast man inte syns liksom. Det är det sämsta alternativet...

Nå, i kväll handlade det om läxor. Och det kan man säga mycket om (vilket man gjorde) - men en sak blev i alla fall helt uppenbar för mig: när man jobbar med the flipped classroom blir läxorna på ett annat sätt. Förberedelser inför lektioner istället för efterarbete. Det här är mina erfarenheter so far:

1. Mina elever kommer i mycket större utsträckning förberedda till lektionerna.
Jag har haft läxor inför lektionerna förut också: att de ska läsa texter i litteraturhistorien t.ex. Det har det väl varit si och så med. Ofta för att de inte riktigt vet vad de ska göra med texterna innan jag haft genomgången - och det är ju rätt självklart. De har inte fattat hur de ska använda sin förberedelse när det väl är lektion. Och då är de inte så motiverade att göra den, förberedelsen. Med hemföreläsningarna som förberedelse har de uppenbarligen uppfattat att de kommer att ha NYTTA av att ha gjort läxan/förberedelsen när de väl kommer till lektionen. Och de är rätt praktiska mina elever. Nytta tycker de är en bra grej.

2. Mina elever upplever att de får hjälp med det de tycker är svårast.
När vi nu använder lektionen till att använda de kunskaper som de försökt tillägna sig genom hemföreläsningen märker de vad de kan och inte kan. Det kan låta lätt när man hör en föreläsning om skräckromantik att förstå hur det hänger ihop med Shelley och Poe, men när man väl sitter där med sina texter är det kanske inte lika självklart längre. Nu sitter vi tillsammans under längre tid (klart att vi läste texter i klassrummet förut också - men eftersom jag hade en del genomgångar så blev det ju de facto mer av ensamma textstudier för dem tidigare, det blev det). De diskuterar med varandra (rätt mycket peerinstruction!) och med mig. Och vi kommer längre. Mycket längre.

3. Mina elever har börjat fråga efter förberedelsearbetet: "När lägger du ut...?"
Det är lite stressande, onekligen. Ibland hinner jag inte göra hemföreläsningen - och då blir det ingen. Och det tycker många elever är sämre, säger de.

4. Det finns fortfarande de som inte gör sina läxor, som inte förbereder sig.
Det finns det väl alltid. Men de verkar vara färre. Och en del av dem som inte förberett sig har faktiskt kommit fram efter nån lektion och sagt att de inser att de behöver ta igen det de missat - att hemföreläsningen nog har en del nycklar de behövde. Det har jag inte så ofta hört tidigare. "Du jag gjorde inte läxan, men jag inser att det borde jag ha gjort så jag tittar på det till nästa gång...". Ibland är lektionen en motivation till att ta igen. Tydligen.

5. Man behöver efterarbete också
I svenska jobbar jag med bloggande, varje elev har en blogg där hen ska reflektera över något i samband med veckans lektioner (inte i ettan, men i tvåan och trean). Det funkar sämre. Förarbete ser de nyttan med, det reflekterande skrivandet tar det ett tag innan de hittar till. Några gör det bara inte. Det är ett problem - för deras skrivutveckling. Men det har (nog?) inte med flippning att göra.

Skämskudde

I går hade jag två datorvagnar fyra lektioner i rad, i fyra olika klassrum på tre olika våningsplan. Det var apjobbigt att dra omkring dem (det är stora, tunga, svårstyrda, otympliga vagnar som man måste lyfta i ryggskändande läge över varje tröskel som min 100-åriga skolbyggnad behagar erbjuda så ofta det är möjligt).

I dag hade jag två datorvagnar tre lektioner i rad, i tre olika klassrum på två olika våningsplan (fast en av vagnarna kom från ett tredje). Kortare raster i dag, men hjälp av elever att köra vid ett tillfälle - så jag hann.

Men.

Sen hade jag en "extralektion", för elever som varit sjuka när de skulle ha redovisat muntligt. Praktiskt nog slutar klassen efter min lektion och klassrummet är ledigt. Så jag kan stanna ibland. Och det gjorde jag då idag. Utan att köra tillbaka vagnarna först.

Varpå en kollega, som bokat en vagn, blev utan - för inte hittade han mig - och med all rätt rosenrasande blixtförbannad. När större delen av hans lektion gått var min extrasession slut, och jag drullade tillbaka med vagnarna... och mötte hans helt befogade frustration.

Det är klart att jag skäms - med så vansinnigt begränsade resurser är jag ju en skurk bara genom att ha bokat upp vagnarna för mina lektioner under resten av terminen. (Jo, jag avbokar när jag vet att vi inte ska använda dem, vid boksamtal utan skrivande eller så). Och att inte ställa tillbaka vagnen i det arbetsrum där den står när den inte används, det är helt oförsvarligt. Men det är också helt sjukt att vi har det så här i den kommunala skola som ska bli "i världsklass". Att man måste slåss om datorerna.

Man kan ju säga att det finns en förmildrande omständighet i det hela, för min del. Min kollega hade ändå inte kunnat använda datorerna, eftersom mina elever tömt batterierna på de 45 minuter de jobbat med dem - och då behövs det en  timme för att ladda igen... Om det nu ska vara en förmildrande omständighet att datorerna är så kassa.

tisdag 6 mars 2012

Death by powerpoint

Det är snart dags för nationella prov i svenska. Jag skrev just om dagens mest absurda replik, den att vi borde avråda eleverna från att använda pp vid det nationella provet i Svenska 1 eftersom det bara strular med tekniken och dessutom blir elevernas presentationer inte lika bra om de använder pp som när de talar utan. Suck.

Jag tror att det finns en del som vi som undervisar i svenska måste ta på stort allvar i detta.Nu säger instruktionerna till det muntliga provet i Svenska 1 att eleven SKALL använda något slags presentationstekniskt hjälpmedel - som inte behöver vara pp utan kan vara tavlan, overhead, en bild. Eller en prezi... eller något annat. Och om det är så (vilket det alltså otvetydigt är) då får det betydelse för oss lärare att (vare sig vi tycker att det är skoj eller ej). Det betyder nämligen att

1. Vi måste lära eleverna att använda presentationstekniska hjälpmedel på adekvata sätt. 
Och då menar jag lära dem. Jobba med dem. Inte bara skicka hem dem att göra sin pp eller prezi och sen tycka att de inte klarar det så bra och att de använder för många knatterfunktioner.

2. Vi måste själva använda presentationstekniska hjälpmedel på adekvata sätt.
Elever som ser lärare använda tavlan, bilder, film, pp, prezi och andra typer av hjälpmedel får hjälp att se bra exempel. Om vi skärper oss och själva försöker bli bättre i vår användning.

Dagens mest absurda replik

"Det är viktigt att vi avråder eleverna från att använda Powerpoint till det nationella provet i svenska, eftersom det bara blir trassel med tekniken."

Ännu mer absurdt är att det på min skola är så trassligt med tekniken att repliken nästan skulle kunna ha fog för sig. Om den inte var så urbota skogstokigt helfel.

Vanföreställningarnas makt

Helt plötsligt tror jag att jag begrep något, genom att se på en film som flög förbi i twitterflödet:






Jag har funderat över hur det är möjligt att elever som verkade ha förstått en hel del om mångfalden inom en religion i A-kursen, när man kommer till B-kursen faller tillbaka in de allra mest förenklade schablonerna. Och jag tänker förvirrad: kunde de inte det här alldeles nyss? Vad hände? Samma elever kan å andra sidan lyfta fram insikter från litteraturanalys som ligger både ett och två år tillbaka i tiden, utan problem - och utveckla och ge ytterligare komplexitet till redan rätt mångfacetterade diskussioner. Varför det ena och inte det andra? Vad är det som skiljer svenskämnets utmaningar från religionsämnets - åtminstone när det gäller hur jag ska få mina elever att komma vidare i förståelse?

Kanske har filmen ovan en hel del med det att göra. Kanske är det så att fysik och religion har något gemensamt som svenskämnet saknar. Just ikväll, efter att ha sett filmen ovan, tror jag det. Det handlar om MISSUPPFATTNINGAR.

De flesta av mina elever har inte särskilt många missuppfattningar i bagaget när det gäller litteratur. De har ingen aning om nånting.  Eller så har de en aning, och är rätt rimligt välorienterade. Men i religion - du milde. Där frodas missuppfattningar och fördomar och idéer som de mest obskyra sensationsprogram basunerat ut en masse.

Jag tror att religion och fysik har det gemensamt: att många av oss bär på grundläggande missuppfattningar som vi inte tar itu med för att kunna lära oss nytt, på riktigt. Och då hjälper ingen Khan academy och ingen Mrs Tigerteach, inget flippat klassrum i världen.

Det här handlar inte om the flipped classroom - egentligen. Men det får betydelse för hur jag ska lägga upp mina filmer. Och OM jag hade tillgång till datorer i klassrummet så att jag kunde använda gratisprogrammet Mentimeter skulle jag se till att flitigt använda det för att kolla av vilka föreställningar det gäller att städa bland vad gäller just det vi ska jobba med.

För att flippen inte ska floppa alltså:
1. kolla vanföreställningar
2. anpassa hemföreläsningen
3. jobba med applikation i klassrummet

Note to self

Visa denna för eleverna snarast. Den var enkel och tydlig. Och försök göra något annat än att surfa runt nu.

Min dagliga uppmaning

På väg hem från ett av Skolverkets möten kring gymnasiegemensamma ämnen cyklade jag förbi en affär med en omistlig dörrmatta. Kanske var det diskussionen om den uppenbara felskrivning som utbildningsdepartementets ingrepp i ämnesplanen i religion resulterat i (jo, vi ska på fullt allvar som ett av de centrala målen i Religion 1 med eleverna avhandla "Etiska och andra moraliska föreställningar om vad ett gott liv och ett gott samhälle kan vara". I förslaget som gavs regeringen stod det "Dygdetiska". Vad majorens eller hans medarbetare kanske inte förstod var att det blir skillnad när man stryker dygden i sammanhanget. Mina elever tycker att det är jättekul att diskutera oetiska föreställningar.), eller så var det den glada junisolen och hoppet om sommarlov: jag köpte dörrmattan.

Varje dag när jag lämnar hemmet blir jag lite glad av min matta. Den är kanske inte lika bra som en bettskena, men den håller humöret upp i IT-bristens tillvaro. KEEP CALM AND CARRY ON. Här är historien bakom:

Det finns redan - och kostar inte något

Ju mer jag ser ut över den av staden stipulerade muren (Fronter och Volvo GSIT) - desto mer ser jag. Grönt gräs. Möjligheter.

Saker jag sliter med finns redan ordnade. Så DUMT att jag inte visste, eller att nån tog reda på och berättade för mig och alla andra. Som detta med mina förbannelser över att Volvo ITs uppgraderingar (hur mycket KAN man uppgradera utan att ett system blir bättre? Oavbruten uppgradering till ansenlig kostnad utan märkbart resultat - det är min upplevelse av skoldatorns ständig "stäng inta av datorn, uppgraderingar") tar bort mina bokmärken. Svaret heter Diigo. Finns dessutom intressant material om Student learning with Diigo
Och så detta med att få PP till Youtube. Då finns PresentationTube.


Grönt gräs.

måndag 5 mars 2012

Samma sak som en bok - egentligen?

Tillbaka i selen efter ett sportlov fyllt av sol och snö - det kändes lite motigt att gå upp till lektion klockan åtta. Men det gick ju. Och ganska snart blev jag riktigt riktigt glad.

Det var examinationsdags i litteraturhistoria i min trea: en uppgift där de fick två bilder (Karl den XII:s likfärd av Cederström och ett alldagligt fotografi på ett kärlekspar) och uppgiften att skriva en text till varje bild som diskuterade hur en författare under romantiken kunde tänkas skriva utifrån just denna bild, formmässigt och innehållsmässigt, med redogörelser för både hur och varför. Och så samma bilder och samma uppgift men med en valfri annan litterär epok som utgångspunkt. Jag hade släpat två datorvagnar genom korridorerna, och eftersom det är en liten klass (bara 25 elever) och fyra var sjukanmälda räckte de 32 datorerna... 7 var obrukbara av ett eller annat skäl, men den marginalen fanns ju. Idag. Knattret som hördes under lektionen var underbart. FULL aktivitet. Det gjorde mig glad. Men det som gjorde min ÄNNU gladare var en elevs kommentar när hon kom in i klassrummet. Hon kom fram till mig där jag stod och joxade med datorvagneriet och sa "Katarina, det här med föreläsningarna på youtube, det är det bästa du har gjort. Lova att du fortsätter med det." Helt oprovocerat.

Och varför? Jag frågade henne förstås, och sa som det var - att jag blir hemskt glad över att hon tycker att det fungerar bra, men att jag gärna vill förstå vad det är som är så bra. Och hon lyfte fram två saker: möjligheten att repetera, och möjligheten välja tillfälle när själv.

Det är faktiskt PRECIS samma sak som man kan säga om en bok. Oavsett om det är en e-bok eller ett halvfranskt skinnband med upphöjda bind... Boken kan man repetera i, och man kan läsa den var man vill (dock rekommenderar jag inte badkaret. Varken för e-bok eller halvfranska band). Men jag har faktiskt väldigt sällan hört någon elev säga så om sin lärobok. Varför är det då just detta hon lyfter fram om youtubeföreläsningarna? Det tål att tänkas vidare på.