tisdag 24 april 2012

BiBMeetScand!


I morgon ska jag prata på BiBMeetScand, en programpunkt på SETT främst för bibliotekarier. Lite som en katt bland hermelinerna känner jag mig allt – bibliotekarier, som är det coolaste som finns med all sin kunskap om informationssökning och sin kärlek till böcker. Och hur kan mitt inslag om flipfilmer passa in i det en bibliotekarie vill veta något om?

Fast, om det är något jag tror på är det väl att man oftast inte riktigt vet vad det är man kan lära sig något nytt av, och vad som kan göra att man kommer på något avgörande. Visste man det hade det ju redan hänt, liksom.
Därför tänker jag att mina åtta minuter kanske, trots att inte jag vet hur, kan leda nån annan på spår den inte hittat till annars. Och dotera har tittat igenom presentationen. Den skoningslösa kritik hon ger får jag nog ingen annanstans. Hon godkände. Så nu är det bara att komma ihåg att man ser mindre nervös ut än man känner sig, att hålla stenhårt i orden så att tidsramen inte sprängs – och att köra på. 

BiBMeetScand i morrn!

fredag 20 april 2012

När lösningar blir låsningar (min krönika i LÄRA 3/12)

Många ”måsten” och ”prataom” har det varit på sistone. Måste är inget direkt upplivande ord, och prat… Det finns det så mycket av ändå. Men man blir liksom omringad. 

Först var det den där boken, ”Vi måste prata om Kevin”. Föräldraskap, civilisationskritik, skolskjutningar – huga. Jag lät den stå kvar i hyllan. När Tilda Swanson, en personlig favorit på vita duken, skulle spela Kevins mamma i filmversionen insåg jag att jag inte kom undan. Man inte kan ducka för de svåra frågorna. Inte hur länge som helst. Inte med Swanson i en huvudroll.
Sen kastade Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter loss i #prataomdet. Tala om att det blev ord på allas läppar! Och så småningom belönat med stora journalistpriset i kategorin ”årets förnyare”. Plötsligt pratades det på allvar om gråzoner och kommunikationsmönster, om rädsla och oförstånd, om makt och utsatthet, om dubbeltydighet och om sånt som gick riktigt, riktigt fel. Fast man ville så rätt.
Man måste helt enkelt prata om saker – särskilt om de svåra. Och jag vet en som är svårare än många andra: Stockholms stad, skolorna och IT.
Den är som alla andra prataomdet-frågor: obekväm. Föresatsen att alla ska få ett gemensamt golv för IT-nivån, den är självklart bra. Där finns inget att invända, tvärtom! Men de som finner att golvet också är tak får svårt med både svängrum och syresättning av lokalerna. Att det mesta ska gå att få hjälp med är förstås också utmärkt. Men när det som förut gick att fixa på tio minuter nu tar tio dagar, blir bromsspåren förfärande djupa.
När det som skulle bli så många lösningar blev ännu fler låsningar, då är det något som gått helt fel. Och vi måste prataomdet.
Vi måste prata om allt det gröna gräs som hägrar utanför lärplattformars höga murar i form av eleganta program och lättillgängliga applikationer, och om vad man vinner och vad man förlorar om man släpper tanken på att ett enda system ska funka till allt. Vi måste prata om personuppgiftsbiträdesavtal och säkerhet, och om varför man faktiskt inte i alla lägen kan jobba med utmärkta gratisprogram på webben. Och vi måste, verkligen, prata om hur det kommer sig att en skola (till exempel min) 2012 kan betala nära tre miljoner mer för IT än vad den gjorde för tre år sedan, utan att det finns fler datorer till eleverna. Eller till lärarna. Utan att det finns fler program att använda i undervisningen - i själva verket betydligt färre av de ämnesspecifika. Hur är det möjligt?
Allt det här måste vi försöka prata om utan att fastna i prestigebevakning och pajkastning. De syretörstande pedagogerna med ögonen fulla av gröngräs måste möta och förstå de säkerhetstänkande och helhetsansvariga upphandlarna och vice versa – och ingen kan enbart hävda sin egen ofelbarhet och andras bristande insikt. Av alla svårigheter är det nog den mest utmanande. Vem vill, vem kan? Och vem vågar?
Jag tror att vi måste prataomdet, men det är klart… Det finns andra varianter. Jag var hos tandläkaren häromveckan och efter undersökningen log hon hult, tog min hand och sa med sin mest uppmuntrande röst: ”Bettskena?”

Jag funderar på saken.

onsdag 18 april 2012

Pedagogiskt café om surfplattor på Medioteket

Direkt från wikibygget i filmkunskap till kvällens Pedagogiska café på Medioteket. Bra grej, man samlar lärare från alla håll och bjuder in några som får visa på praktiska verktyg/möjligheter för undervisningen.

I kväll handlade det om surfplattor - och kvällen erbjöd både förtjusning och förtvivlan. I all fall blev jag både förtjust, upprymd - och djupt, djupt förtvivlad och modlös. Varför, varför, VARFÖR är det så omöjligt att mina elever ska kunna få tillgång till de möjligheter som FINNS där ute?

Jag blev nog allra mest lyrisk över de olika eboksläsare som två bibliotekarier visade mot slutet. Särskilt en, där man också kunde inbegripa andras läsningar i sin egen, genom anteckningar och samtalsmöjligheter. Ja! Boksamtal under läsningens gång! Ja, jag vill OCKSÅ jobba så med mina elever!

Och så vill jag såklart att alla mina elever ska ha tillgång till de hjälpmedel som finns för att bli bättre organiserade, för att göra text till ljud och ljud till text, för att läsa och skriva och...

Jag var också en av de som pratade på cafét, om flipfilmer förstås och hur enkelt det är att göra dem.  Några kom fram efteråt och sa att de blivit inspirerade. Det gjorde mig väldigt glad. Det är roligt att inspirera. Men just ikväll känns det som om min egen inspiration har tvärdött, att den försvann i samma bottenlösa avgrund som VolvoIT:s budgethål har skapat. Hur sjutton ska vi kunna få till vettiga redskap att jobba med? Lotto? Kanske är det det som är det jag får ha som mitt halmstrå: plötsligt händer det.

Jag hoppas det gör det snart.

lördag 7 april 2012

Med Scarlett O´Hara i soffan

Jaja. Sen finns det förstås en hel massa andra saker som kunde sagts bättre, som kunde låtits bli att sägas och som kunde sagts istället. Men jag tänker som Scarlett. Slutrepliken i "Borta med vinden" är alltid rätt:

"Tomorrow is another day".

Och nu är det påsklov!

Eftertankens kranka blekhet...

Det är lätt att komma på efteråt vad man borde ha sagt. Så också när man utan särskilda förberedelser blivit ombedd att sitta i en soffa med IT-ministern och säga något om IT-situtationen i svenska skolor.

Jag tror att journalisten i förrgår ville att jag skulle säga arga saker. Det blir bättre TV. Själv tänkte jag att jag ville säga konstruktiva saker. Det gynnar (oftast) utvecklingen när man står i en tydlig konfliktsituation. Och det får man ju säga att jag som lärare gör - inte med ITministern, för vi är nog rörande eniga, men med stadens utvecklingsbyråkrater. De tycker att de har utvecklat bra, jag tycker att de stått för en katastrof.

Men så här efteråt kan jag ändå tänka att det FINNS några saker jag skulle vilja ha sagt till IT-ministern. Inte för att jag hade fått utrymme till det i TV-soffan, det hade inte stämt in i dramaturgin där. Men för att det kanske behöver sägas. Så jag ska skriva det till henne i ett mail, och så skriver jag det här.


Till Anna-Karin Hatt

Jag tror att du och jag utifrån våra olika perspektiv, jag som pedagogen och du som IT-ministern, har likartade visioner för vad som måste ske i svenska skolor vad gäller IT. Jag tror att du och jag, utifrån våra positioner, också är i den lite besvärliga situationen att vi båda har stort ansvar för vad som sker - och inte är de som bestämmer över det. Som vi organiserat skolan i Sverige är den en kommunal angelägenhet i första hand (och sedan outsourcar vi den med friskt mod till alla möjliga slags organisationer, med alla möjliga slags mål via kommunerna).

Att ha ansvar utan att befogenhet är knepigt, det vet var och en. Men helt tandlösa är vi väl inte nån av oss, i våra roller. Jag, som pedagog, har en hel del jag både kan och måste göra för att utveckla IT-användningen i skolan. Och du som IT-minister har också en del som du kan och måste göra. Det här är vad jag skulle önska av dig som IT-minister:

Fortsätt att tala om hur det verkligen ser ut den svenska skolan vad gäller IT

I din blogg skrev du i går (Sverige världens mest IT-mogna land) om den fläckvisa digitaliseringen i skolan. Det är bra. Tidigare har jag sett dig skriva om att den svenska skolan har "hyggligt med datorer" - och det är kanske sant ur ett "genomsnittsperspektiv", men det fungerar inte i den krassa verkligheten. Några har mycket, andra väldigt lite. Och det beskriver du nu. I den situation där jag står, i en ITmässigt underutvecklad gymnasieskola, är talet om "det genomsnittligt hyggliga" en av de största fienderna till vettig IT-utbyggnad. Så länge det är "genomsnittligt hyggligt" är det ingen ko på isen. Men för min skola står kon på isen, i vårvindarna, och det går illa. Att du som IT-minister talar tydligt om att genomsnitt inte hjälper den enskilda eleven, utan att alla har rätt till digitala verktyg, är väsentligt.

Fortsätt att tala om hur det måste se ut i svenska skolan

Som IT-minister skriver du i din blogg i samma blogginlägg om hur det måste se ut i den svenska skolan. Att barn och ungdomar ska få de lärverktyg de behöver. Här måste du vara som mina elever säger "mer övertydlig". Skolan är inte bara ett ärende för utbildningsdepartementet (tack och lov, skulle kanske någon säga) utan är ett samhällsansvar i mycket större bemärkelse. Eftersom IT i skolan är ett av de områden där Sverige inte på något sätt ligger i den framkant vi behöver ha närkontakt med för att fortsätta vara ett kunskapsintensivt land, måste just skolors IT-situationer ligga enormt högt på din agenda. Hela tiden.

"Måsten" utan konstruktiva vägar framåt kommer inte att hjälpa

I den senaste skolreformen har IT-användning lyfts in som obligatorier och förutsättningar i de flesta ämnen. Numera måste elever i gymnasiet t.ex. i kursen i svenska också visa att de på ett tillräckligt bra sätt kan hantera någon typ av presentationstekniskt hjälpmedel. Det är bra. Det ställs krav på lärarutbildningen att utbilda i och utveckla didaktisk kompetens och pedagogisk utveckling med hjälp av IT. Det är också bra.

Men måsten utan konstruktiva förutsättningar är helt tandlösa. Mina elever KAN inte jobba med datorer i skolan, för de har inga. Torrsim med IT-verktygen går till en viss gräns, men när man väl ska i vattnet behövs oftast läraren en liten stund till... Därför måste du som IT-minister kanske också fundera över vilka strukturella verktyg som använts tidigare, för sådant som givit framgång. Hur har ni arbetat för att skapa möjlighet för så många privatpersoner i Sverige kan ha dator och bredband hemma t.ex? Hur skapar man likartade strukturella förutsättningar för skolor? I din blogg skriver du att "it-utbyggnaden främst ska ske på marknadens villkor, och att offentligt stöd endast ska gå till områden där det saknas marknadsmässiga förutsättningar" när det handlar om bredbandsstrategi. Hur ser du på skolan i detta avseende? Måste man inte fundera en del över marknad och måsten? Hur kan regeringen på ett tydligt och konstruktiv sätt bidra till att kommunerna - som har ansvaret och kostnaderna - verkligen gör det som måste göras? Och det också utan att de "eldsjälar" som du skriver om är tillstädes?

Jag tror att skolan har enorm betydelse, på gott och ont. Och jag tror att du som IT-minister både kan och måste arbeta ännu tydligare på alla plan för att kräva och konstruktivt verka för en IT-utvecklad och IT-klok skola. Jag tror dessutom att du vill.

Tillsammans i arbetet för framtidens skola - här och nu!

Med vänlig hälsning

Katarina


 

onsdag 4 april 2012

Snabb återkoppling

I dag träffade jag mina elever första gången efter att de hållit sina nationella prov, den muntliga delen. Jag är väldigt nyfiken på hur de uppfattat detta prov - och ännu mer på hur de uppfattat återkopplingen, detta med de kommenterade filmerna. Så jag gjorde en snabb webbenkät via gratiseverktyget Monkey Survey. 

Själva verktyget var otroligt lättanvänt. Det fanns en rad olika frågetyper att använda, och möjlighet att i gratisversionen samla in 50 svar (vilket räcker gott för en klass på 30). Det gick snabbt att skapa enkäten, jag la den sedan som en länk på min webbplats och bad eleverna att gå in där och göra enkäten på lektionen.

Det var den lätta biten. Sen var det ju det att datorerna inte räckte till alla, att en del inte gick att logga in på, att det tog tio minuter att logga in på de som funkade, och att koncentrationsnivån faktiskt sjönk till långt under min acceptansgräns i väntetiden. Jag hade tänkt att de skulle läsa en text medan de väntade på datorerna - men det funkade faktiskt inget vidare.

Så nu har jag bara 17 svar på enkäten, och får hoppas på att det singlar in fler under kvällen... Men OM datorerna hade funkat hade detta varit ett snabbt sätt att få respons. Får återkomma om innehållet i svaren (frågorna handlade om förberedelsearbete, var de fått mest hjälp, om huvudsaklig motivation, om återkopplingen och vad som är viktigt med den).

Och i övrigt är jag ganska nervös för att sitta i TV-soffa med Anna Karin Hatt och debattera IT i morgon. Debattera? Hon och jag är väl på samma lag, det vill säga de som vill ha god tillgång på relevanta ITverktyg i skolan men som inte kan se till att de finns? Jag gissar att vi är rörande eniga. Och att TV-soffan skulle blivit diskussionslystnare med andra gäster. Hoj voj. Men som en kollega sa: vad i livet ska man göra om inte sånt som man är lite rädd för? Det är enda sättet att utvecklas...

Jag andas in djupt.