När lösningar blir låsningar (min krönika i LÄRA 3/12)

Många ”måsten” och ”prataom” har det varit på sistone. Måste är inget direkt upplivande ord, och prat… Det finns det så mycket av ändå. Men man blir liksom omringad. 

Först var det den där boken, ”Vi måste prata om Kevin”. Föräldraskap, civilisationskritik, skolskjutningar – huga. Jag lät den stå kvar i hyllan. När Tilda Swanson, en personlig favorit på vita duken, skulle spela Kevins mamma i filmversionen insåg jag att jag inte kom undan. Man inte kan ducka för de svåra frågorna. Inte hur länge som helst. Inte med Swanson i en huvudroll.

Sen kastade Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter loss i #prataomdet. Tala om att det blev ord på allas läppar! Och så småningom belönat med stora journalistpriset i kategorin ”årets förnyare”. Plötsligt pratades det på allvar om gråzoner och kommunikationsmönster, om rädsla och oförstånd, om makt och utsatthet, om dubbeltydighet och om sånt som gick riktigt, riktigt fel. Fast man ville så rätt.

Man måste helt enkelt prata om saker – särskilt om de svåra. Och jag vet en som är svårare än många andra: Stockholms stad, skolorna och IT.

Den är som alla andra prataomdet-frågor: obekväm. Föresatsen att alla ska få ett gemensamt golv för IT-nivån, den är självklart bra. Där finns inget att invända, tvärtom! Men de som finner att golvet också är tak får svårt med både svängrum och syresättning av lokalerna. Att det mesta ska gå att få hjälp med är förstås också utmärkt. Men när det som förut gick att fixa på tio minuter nu tar tio dagar, blir bromsspåren förfärande djupa.

När det som skulle bli så många lösningar blev ännu fler låsningar, då är det något som gått helt fel. Och vi måste prataomdet.

Vi måste prata om allt det gröna gräs som hägrar utanför lärplattformars höga murar i form av eleganta program och lättillgängliga applikationer, och om vad man vinner och vad man förlorar om man släpper tanken på att ett enda system ska funka till allt. Vi måste prata om personuppgiftsbiträdesavtal och säkerhet, och om varför man faktiskt inte i alla lägen kan jobba med utmärkta gratisprogram på webben. Och vi måste, verkligen, prata om hur det kommer sig att en skola (till exempel min) 2012 kan betala nära tre miljoner mer för IT än vad den gjorde för tre år sedan, utan att det finns fler datorer till eleverna. Eller till lärarna. Utan att det finns fler program att använda i undervisningen - i själva verket betydligt färre av de ämnesspecifika. Hur är det möjligt?

Allt det här måste vi försöka prata om utan att fastna i prestigebevakning och pajkastning. De syretörstande pedagogerna med ögonen fulla av gröngräs måste möta och förstå de säkerhetstänkande och helhetsansvariga upphandlarna och vice versa – och ingen kan enbart hävda sin egen ofelbarhet och andras bristande insikt. Av alla svårigheter är det nog den mest utmanande. Vem vill, vem kan? Och vem vågar?

Jag tror att vi måste prataomdet, men det är klart… Det finns andra varianter. Jag var hos tandläkaren häromveckan och efter undersökningen log hon hult, tog min hand och sa med sin mest uppmuntrande röst: ”Bettskena?”

Jag funderar på saken.