måndag 24 september 2012

Jing - lite lycka på kvällskvisten

Efter att ha sett en uppmuntrande video om hur man kan kommentera texter med hjälp av Jing (den ligger längst ner i denna bloggpost) bestämde jag mig för att testa detta sätt att ge feedback på texter. En hög med uppsatser om Doktor Glas låg och skämdes i en inlämningsmapp på Fronter, och jag insåg att det var dags att ta itu med dem. Sagt och gjort: jag tittade på youtubeklippet en gång till, och satte sedan igång.

Hantering av programmet är enkelt: Jing funkar ungefär som (precis som?) Sreenr, som jag ju använt tidigare. Samma företag som gör Jing står också för Camtasia, som min skola inte vill köpa in för att det är för dyrt för oss, men Jing är gratis. Lättanvänt och med en lagringsplats i molnet.

Jag har tidigare använt words redigeringsmöjligheter när jag jobbat med elevtexter. Många kommentarer blir det, och kanske inte alltid helt lättöverskådligt för eleven. Eftersom jag är en skrivande människa tycker jag sällan att det är besvärligt att lägga tid på skrivandet - jag tänkte i dag när jag gjorde mina screencasts att det nästan är enklare för mig att skriva än att tala. Men jag HAR en känsla av att eleverna tar till sig kombinationen av texten, markeringar med färg (se videoklippet nedan) och berättarrösten på ett annat sätt. Jag kände också att jag kunde ge en mer sammanhållen framåtsyftande bedömning, med fokus på ett par saker för varje text: "viktigast att tänka på nästa gång".

Efter en eftermiddags kommenterande kände jag mig ganska mör. Lätt less på elevtexter och kommenterande, som man gör med jämna mellanrum som svensklärare. Det ÄR ett attans jobb att ge konstruktiv respons på skrivuppgifter. Jag la ut ett inlägg på vår klassblogg för den berörda klassen om att jag nu lagt ut länkar till kommentarer till enskilda elever - och lämnade det hela. Som sagt, lite less och rätt trött.

Gissa om energin kom tillbaka när ett meddelande dyker upp i en fbgrupp (en kommunikationsgrupp mellan elever och lärare i sagda klass - vi är INTE vänner på fb, men vi ÄR med i samma grupp och kan alltså skicka snabba meddelanden där. Ett hittills i snabbhet oöverträffat kommunikationsmedium, det står helt klart): "Nya sättet att få sina texter rättade är FANTASTISKT! varför använder vi inte alltid det programmet?"

Opåkallad entusiasm av elev över nedlagd möda av hans lärare. Ja - då somnar man gott. Och tänker att Jing funkar bra. 

onsdag 19 september 2012

Strukturomvandling

En sak jag blivit mer och mer övertygad om är att en god struktur är nödvändig för att skapa trygghet och frihet i arbetet tillsammans med eleverna på nätet. Att tänka igenom vilka kanaler som används, till vad de används och hur information delas effektivast och tydligast är a och o för att inte drunkna i flödet. Åtminstone för mig.

I år har jag "gått tillbaka" från hemsidan som infobas till eleverna till klassbloggar i blogger som samlingspunkt, en för varje klass. Jag tycker att jag har hittat bättre sätt att med hjälp av etiketter och widgets av olika slag skapa den tydlighet som eleverna och jag behöver, än vad jag lyckades med på min hemsida (som är en Google Site). Efter att ha börjat arbeta med Wordpress i mitt Webbstjärnebidrag inser jag att wp nog är både snyggare och kraftfullare än blogger - men å andra sidan är blogger lätt att använda för eleverna (och de bloggar ju också som en del av skolarbetet), och det är en viktig faktor när jag överväger olika alternativ. När jag nu också prövar Google Drive för gemensamma dokument, formativ bedömning osv känns också blogger bra; eleverna har ju allt" i Google (ja, och sedan kan man fundera över om DET är bra eller dåligt. Och bli krullhårig.)

Men hemsidan har legat och sett ledsen ut - jag har inte hunnit göra något åt den (och skämts över att den ligger där i cyberrymden och skräpar). Och tur är väl det, att jag inte kastat ut den - för nu ska jag göra om den. Istället för att vara sambandscentral med eleverna får den bli mitt flipp-bibliotek.

Jag inser att jag själv börjar få så pass många olika filmer att jag inte håller rätt på dem. Och så hittar jag ju fler och fler skickliga kollegors filmer som jag vill samla på och ha tillgängliga. Ett flipp-bibliotek behövs. Jag har på twitter förstått att vissa skolor och skolbibliotekarier skapar just sådana resurser, och tänker att det är alldeles lysande. Men också att det är bra att det finns olika. Vissa guldkorn kommer säkert att återfinnas i de flesta bibliotek, men sedan finns det alltid personliga favoriter och specialare som man själv tycker är omistliga och som man är helt ensam om att tycka just det om...

Just nu känns dock TIDEN som en obegriplig storhet, mest i sin besynnerliga tendens att inte räcka till. Så kanske blir det inte ordning bland filerna förrän... tja, vem vet. Men nu vet jag i alla fall vad jag vill göra. Det är en start.

onsdag 12 september 2012

Utanför komfortzonen

Jag har fattat ett beslut - jag ska försöka använda Google Drive som plattform för arbetet med mina elever. De juridiska omständigheterna som tidigare hindrat mig är så vitt jag förstått nu ordnade på nytt sätt, och jag kan alltså sätta igång.

Och då känner jag mig plötsligt väldigt obekväm och skraj. Det är så mycket jag inte kan ju! Det är nya verktyg, nya vägar - och jag frågar mig om jag verkligen kan sätta igång med något tillsammans med elever utan att kunna hela paketet själv först: Det känns skakigt och svajjigt och obekvämt.

För en som gärna vill dela med sig till andra av sina goda IT-erfarenheter och visa att man kan använda nya ("nya") verktyg är detta en MYCKET nyttig påminnelse om hur jobbigt det faktiskt är att ge sig ut på okänd mark. Det ÄR jättejobbigt. Och alla mina kollegor som ser vad mina elever och jag gör, som säger att "Jo, det verkar ju himla bra, men jag känner ändå att det är så... svårt...": Å vad rätt ni har! Det är svårt när man börjar. Och de IT-entusiaster som glömmer det har tappat något viktigt. Jag gör det själv alltför ofta.

Så nu peppar jag mig själv och alla andra och säger:

1. Det måste finnas något som verkar väldigt mycket värt att vinna för att osäkerheten ska övervinnas. Därför är kollegor som på ett tydligt sätt beskriver vad som är vinsterna, och hur man ska gå till väga avgörande för att andra (t.ex. jag) ska våga följa efter.

2. De som kan måste vilja dela med sig på ett vänligt och prestigelöst sätt till dem som inte kan. Jag är så glad att jag har många twitter-vänner som både bidrar med "så här kan man göra" och "det här är vinsten" när det gäller Google Doc. Utan att jag känner mig korkad (för det är jag inte, även om jag är total nybörjare. Men jag KÄNNER mig korkad. Det gör man lätt som nybörjare.), utan att det blir en kapplöpning eller tävling om att vara "bäst".

3. Det är OK att misslyckas. Också för en lärare. Också i undervisningen. Särskilt när man prövar något nytt.

4. Att lära sig nya saker och utvecklas tar tid, kräver ansträngning - och är i grunden roligt.

Under min förskräckelse (och ja, jag överdriver inte när jag säger att jag mår lite illa av nervositet - över att inte känna mig lika säker och ruttad som jag "annars" gör i min lärarroll) finns en förväntan om att saker ska bli bättre. För mig, och för mina elever. På darriga ben går jag vidare. Och jag känner mig JÄTTEMODIG och tycker att ALLA som prövar något nytt har rätt att göra det. Det är OK att inte kunna, men att vilja lära sig. Det gäller för mina elever. Det gäller för mig. Låt oss vara bra på att stötta varann, allihop, i det.

Och sen att utvärdera förstås. Men först måste man skaffa sig något att utvärdera...

tisdag 11 september 2012

Svar på mail från den 3:e april?

I förra veckan skickade jag ut en påminnelse om att lämna synpunkter på stadens IT-situation med VolvoIT-avtalet till alla som jobbar i Utbildningsförvaltningen. Anmodan om att göra detta hade tidigare publicerats på de två skolplattformarna Fronter och Skolwebben, men det verkade som om många av mina kollegor hade missat det. Och vi tänkte, vi som stretar med att försöka bidra till att det sker någon konstruktiv FÖRÄNDRING av IT-situationen i staden, att det kunde vara bra med en påminnelse. Jag skrev lite om detta i en bloggpost som hette Underlag ett massmail bort, Andra har skrivit med om detta med utvärderingen, allra tydligast och sorgligast (som jag sett) Björn Kindenberg i bloggposten En världskass IT-huvudstad .

I dag fick jag ett mail från en IT-samordnare i staden. Han undrar vem jag är, vilka som driver IT-frågor tillsammans med mig, hur vi går till väga, vad som är viktigt för oss och om vi är intresserade av att komma till förvaltningen och diskutera IT-frågor med dem som jobbar med IT och pedagogiska frågor där.

Det är ju jättebra. Jag är väldigt glad för det mailet, och har förstås svarat och berättat om mig, och om hur vi på skolan arbetat för att lyfta och driva IT-frågor sedan i mars, och att vi gärna vill träffa förvaltningens IT-samordnare för att prata IT. Men jag blir också lite ledsen.

Jag blir lite ledsen över att den verkligen mycket vänliga telefonist som jag ringde till i början av april inte i sina listor kunde hitta någon IT-pedagogisk grupp på förvaltningen. Hon slog och slog och letade, och det kan ju ha varit så att hon var väldigt ny och oerfaren och inte visste alls hur eller var hon skulle leta; hur det än var hittade hon inga namn. Hon gav mig ett antal som kanske skulle kunna vara i rätt riktning i alla fall. Och jag skickade ett mail till dem. Daterat den tredje april. Det finns också i den här bloggen, IT-frågan i Stockholms stad. Den som nu skickat mail till mig fanns inte med bland de namn hon föreslog.

Jag blir lite ledsen över att ingen av dem jag skickade mail till svarade mig. Inget om att de var fel personer, inget om att jag var fel person, inget alls. Och att ingen av dem skickade vidare mitt mail till någon annan, som kanske hade varit rätt person. Eller, om de kanske gjorde det, att ingen av dem som fick det där mailet vidarebefordrat svarade mig.

Men på något sätt har jag väl fått ett svar på mitt mail från den 3:e april i dag då. Ett halvår och ett massmail senare. It´s not the end. It´s not even the beginning of the end. Men jag hoppas på att det kan vara en början - och räknar med fortsatt utgjutelse av blod, svett och tårar. Hm.

Och förutsättningarna är så OLIKA...

I går hade jag förmånen att komma till en högstadieskola i Halmstad och hålla i hälften av en inspirationsdag för kollegiet med fokus på det flippade klassrummet. Det är roligt att få komma utanför sina vanliga kretsar och se och lära tillsammans med andra, och det är roligt att se hur skola och skolutveckling tänks och bedrivs i andra delar av Sverige än den jag själv befinner mig i. Men det väcker förstås en del funderingar, det gör det. Främst om olikheter. Det är ju så stora skillnader.

Skolan jag besökte är en kommunal 6-9-skola. Där har alla elever i årskurserna 7 till 9 nu kvitterat ut varsin iPad, och 6:orna var på gång efter jul om jag förstod saken rätt. Lärarna har egna Mac:ar, och hade just fått egna iPads allihop. Att jag bjöds in att tala handlade just om det; att visa på olika sätt att använda iPad för att utveckla undervisningen och skapa nya förutsättningar för elevernas kunskapande - för vidare utveckling framåt.

Varenda unge med en egen iPad. Det måste ha kostat, det. Men skolledningen är övertygad; det är det värt. Och kommunen måste på något sätt vara inblandad i att pengarna räcker till detta. Och därför har alltså alla elever nu en iPad som de arbetar med på lektionerna för att samla information, för att bearbeta kunskaper och för att utveckla och presentera dem för andra.

Jag vet inte hur det är på grannskolorna där. Kanske har alla elever i Halmstads kommun samma förutsättningar? Eller så har det de inte. Jag vet att de flesta eleverna i min egen kommun är väldigt långt från detta, och att eleverna på min skola inte har tillstymmelsen till liknande verktygsuppsättning i sin skolvardag. Inte i skolan. Ofta har de hemma  (de MÅSTE ju?!) men inte i det viktiga och för utvecklingen (tror jag) så betydelsefulla lektionsarbetet. Och det gör mig förundrad - och ganska förtvivlad - att det här är något som verkar betraktas som en slags nödvändighet. Att det är olika beroende på vilken kommun man bor i, eller vilken skola i en kommun man går på. Att det inte bara handlar om "små" skillnader, som om man har en dator eller en surfplatta, en egen eller en lånad, en sprillans eller en med några år på nacken. Det handlar om totalt olika förutsättningar: om att ha eller inte ha.

Det är djupt orättvist. Men det är värre än så, det är något som förstärker och fördjupar de orättvisor som redan finns. I dag var jag tillbaka i min skolvardag och släpade två av de fyra datorvagnar som gives till en av de trettiofyra klasser som gives. Två av mina klasser kunde jobba med datorer idag - det gjorde att trettiotvå  andra blev utan. Hade mina elever bott i Halmstad, och gått på rätt skola, hade de haft tillgång till IT-verktyg allihop. Hur tänker vi när vi låter det vara så?

fredag 7 september 2012

Att läsa elevbloggar

I min etta har bloggandet ännu inte blivit rotfäst, men det kommer så sakta igång trots allt. Bloggrullen växer, och fler och fler har börjat skriva sina inlägg. Och återigen är jag väldigt glad över den möjlighet som bloggverktyget är för att se språk och tanke hos eleverna.
 
Denna veckas bloggpost ska handla om ett boksamtal vi hade i klassen i tisdags. Det är kanske en fjärdedel av klassen som redan har skrivit (deadline är på måndag), och jag funderar över hur mycket de friserar sina beskrivningar. För det de skriver är ju precis sådant jag skulle hoppas att de skulle skriva? Ta det här inlägget till exempel:

"Vi kom överrens om att personen som skrev den måste ha varit hög eller nåt. För det första hängde ingenting ihop, största delen av boken tycktes bara bestå av lösryckta händelser, händelser som inte utgjorde det minsta uns av logik. T.ex. så sprang det runt formskiftande hundar överallt och helt plötsligt strömmade en massa "mörkt" och vatten in i huset, ehm, VA?. För det andra, om det fanns nån slags undangömd logik, hur skulle då ett barn kunna fatta den om inte ens vi, förstaårselever på gymnasiet med ovanligt höga betyg, förstod innebörden i sagan.
   Vi analyserade sedan berättelsen tillsammans i klassen och då fick vi otroligt nog fram riktigt många olika budskap, mönster och skildringar. En teori var t.ex. att det handlade om uppväxten från barn till ung vuxen. Då när man väl började förstå handlingen, blev berättelsen mycket bättre, roligare att läsa och framför allt relaterbar. Tänk vad lite innebörd kan göra för en tom text. ;p"

Det är flera som skriver liknande saker. Nästan alla lyfter fram detta med att det är tråkigt att känna sig dum. "Första gången jag hade läst boken uppfattade jag den som svåruppfattad, udda, konstig och nästan lite obehaglig. känslan av obehag kom just från att jag inte riktigt förstod, varken bokens handling eller mening." Och flera beskriver lättnaden när man börjar förstå: "När vi började prata om boken förtstod jag mer, vad dom korta meningarna ville säga och hur mycket bilderna och texten hörde ihop. Det kändes roligt att förstå, eftersom jag var som ett frågetecken innan."

Det är möjligt att eleverna friserar sina beskrivningar, för det är klart att de fattar att jag vill att man ska ha förstått mer av boken när man pratat om den än man gjorde innan, annars är ju bokpratet meningslöst. De känner mig inte tillräckligt väl än för att veta att man gott och väl kan ha avvikande åsikter och tycka helt på tvärs utan att det i sig är en fara för dåligt betyg (att det kanske ibland tvärtom ger grund för ett högre...). Men alldeles oavsett detta är det en stor tillgång för mig som svensklärare att höra mer av deras egna röster i korta texter som är lätta att komma åt och lätta att läsa. Jag ser vilka som redan har ett eget språk och en egen ton som de vågar lita på när de skriver. Jag ser vilka som ännu inte känner sig säkra nog att försöka vidga sin språkliga fatabur. Jag lär känna mina elever lite bättre - med mycket mindre tidsinsats än många andra sätt jag försökt.

Och NÅGOT mått av verklighet ligger det nog ändå i deras beskrivningar av att boksamtalet gav en insikt både i att boken hade mer att ge än många först trodde, och att det var samtalet med andra som öppnade till den insikten.

Glad fröken tar helg och vila.

Underlag ett massmail bort

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta i Stockholms IT-hantering. Eller bara stå som en rumpnisse vid sidan och lite småtoffligt utbrista i det klassiska "voffor gör di på dette viset?". De senaste två dagarna har jag så fort jag öppnat min mailbox drabbats av förtvivlan, förundran och hysteriska skrattkramper, de där som är en slags desperationens sista utväg.

Det viktiga i frågan, det som handlar om att ge uttryck för allt det som avtalet med Volvo IT har inneburit för lärare och elever i Stockholms stad, det har Björn Kindenberg uttryckt så otroligt väl (både till innehåll, språk och tonläge) att det inte finns någon som helst anledning att försöka skriva om det. Och Rektor Edward har bistått med ytterligare artilleri - och uppmuntran.

Det jag har haft i min mailbox har varit en slags förirrade efterdyningar av ett massmail som aldrig skickades, ett mail om att vi som arbetar inom Utbildningsförvaltningen nu har möjlighet att lämna in våra synpunkter på hur IT-situationen är "på golvet". Ja, eller hade, för de dryga två (tror jag det var?) veckor vi fick på oss att svara gick ut i går.

Men massmailet skickades alltså aldrig. Inte det från förvaltningen om att utvärderingen var på gång, och att man kunde lämna synpunkter. Informationen förmedlades i andra kanaler, nämligen Skolwebben och Fronter, som nyheter. Jag såg nyheten under några korta timmar (sen försvinner den från min sida), tänkte att "attans, det här är lätt att missa", och skickade en påminnelse på sändlistan inom skolan med texten från förvaltningen i ett mail. Två och en halv dag före utsatt deadline skickade jag (i egenskap av medlem i en fokusgrupp som på "eget bevåg", dvs utan att vara förvaltningsinitierad, försöker driva IT-frågor och utveckling i staden) också ett massmail till alla som arbetar i Utbildningsförvaltningen. Bara med texten från Fronter - som inte längre gick att hitta. Jag letade och letade och letade, och kom till slut på att jag ju hade den i det mail jag skickat till mina kollegor. Så jag hämtade texten där.

Man SKA INTE skicka massmail i onödan. Men när staden tycker att något är riktigt viktigt, som när vi ska se på filmer om att vi är en stad i världsklass, då använder staden massmailsfunktionen. Det är uppenbarligen en kanal man tillmäter viss genomslagskraft då. Och nog måste staden tycka att det ÄR otroligt viktigt att få in ett så brett underlag som möjligt om vad Utbildningsförvaltningens medarbetare har att säga om IT-situationen när man gör en undersökning om just det, och uppmanar alla som har en synpunkt att lämna den? Så då kanske man ska använda den kanalen i detta fall också? Om den har bra genomslagskraft?

Och jag kan säga att kanalen HAR genomslagskraft. Och att den genomslagskraften verkar skilja sig betydligt från informationskanalerna Skolwebben och Fronter. I min mailbox har legat förfrågningar från alla möjliga håll som alla låtit ungefär så här "Det här är ju jätteviktigt? Hur har jag kunnat missa det här mailet? (som ju alltså inte var något mail) Tack för att ni påminde, jag har en hel del att säga". De mailen har bara varit vänliga, och jag har tänkt att "jaja, mail ÄR en bättre kanal. Tänk om de som utvärderar IT tänkte på det?". Den mer illasinnade tanken "De tänkte nog just på det" har jag hållit ifrån mig.

Men här har också legat svar som inte skulle till mig egentligen, utan som skulle till utvärderaren. Det är lätt att läsa fel, och att rutinmässigt svara avsändaren etc, så det är inte konstigt. Jag har vidarebefordrat till rätt adress. Men jag har också sett innehållet. Och det har gjort mig sant förtvivlad. Förtvivlad över så många olika yrkeskategorier inom skolans värld som inte får vardagen att fungera på grund av otympliga och illa fungerande ITsituationer, förtvivlad över den uppgivenhet och ilska som lyser igenom texterna, förtvivlad över alla elever som inte får vad de skulle behöva - och särskilt de som har extra stora behov.

De desperata skratten har brutit ut över de svavelosande riktigt otrevliga utskällningar jag har fått över att ha mage att skicka ut en så viktig fråga på mail bara två dagar innan svaren ska in; skolledningar ska minsann få tag tag i detta missdåd och jag ska bli hudflådd och evigt olycklig på goda grunder. Jag förstår så väl de riktigt urartat förbannade mailen. Men det är ju inte mig de är arga på, inte egentligen. Inte som jag ser det i alla fall. Jag har ju visat på information som de "skulle ha sett" på annat håll, och som de inte har sett. För att utredarna valde en annan kanal.

"Voffor gör di på dette viset?" undrar jag, när underlaget för vad medarbetarna tycker kanske bara låg ett massmail bort. Några av de möjliga svaren är så obehagliga att jag sedan genast drar ner luvan för öronen och hoppas att jag inte kan läsa läpprörelser som säger "vi ville inte veta". För så KAN det väl ändå inte vara?



måndag 3 september 2012

Varför de sociala medierna är en del av mitt läraruppdrag

Jag tror att sociala medier är otroligt viktiga för oss som arbetar i skolan.

I en tankeväckande - och inte så lite sorglig - artikel i DN den 2 september om Jan Stenbeck fastnade jag för ett begrepp som ekonomihistoriker lär ha myntat i samband med det stora teknologiska systemskifte som präglade slutet av -90talet: "heterogeneous ingeneering", översatt till brokig eller mångskiftande ingenjörskonst. Begreppet försöker fånga in vad som krävs för att lyckas i affärer när ett stort teknologiskt systemskifte äger rum.

Sådana systemskiften är inte vardagsmat. Nyheter, och nytänkande - det behövs hela tiden. Men de här STORA systemskiftena infaller bara sällan. De skapar grunden för nya maktförhållanden och ekonomiska förutsättningar; i artikel talas om järnvägen, elektrifieringen, bilismen, datoriseringen, mobiltelefonen, internet...

Artikelförfattaren Per Andersson sammanfattar systemskiftenas karaktär:
"När helt nya möjligheter uppstår gäller inga gamla lagar. När ny teknik möjliggör attraktiva, värdefulla saker som tidigare inte varit möjliga uppstår en mycket speciell situation. Man vet inte riktigt vem det är som bestämmer. Man vet inte riktigt vart det hela är på väg. Det är osäkert på alla sidor samtidigt.
     Sådana situationer uppstår bara sällan.
     För att färdas lyckosamt i sådan labil terräng måste man förstå sig på politik, teknik, pengar och människor och deras drömmar."

Artikeln handlar om finansmannen Stenbeck och hans imperium. Men jag läste den om skolan och vår situation i dag. Jag blev påmind om att mycket av det som diskuteras kring IT- och IT-resurser inte bara är lätt förvirrade och osäkra bedömningar från alla möjliga aktörer, utan också en förvirring och osäkerhet om makt. När mobiltelefonin bryter in i klassrummet med en våg av samband, möjligheter, distraktioner, utmaningar - vem är det då som bestämmer? När IT-kostnaderna skenar - vem håller i betslet? Och när utbildningspolitiker försöker rama in unga människors val och livsvägar - var forsar drömmarnas och förväntningarnas stormfloder igenom?


Jag känner mig högst osäker på vilka som är de bästa färdkamraterna i den labila terräng där jag som lärare dagligen vistas. Utbildningspolitiken tycks mig okunnig, IT-aktörerna saknar - förstås, för det är inte deras roll! - fokus på det som går utöver den egna vinsten, skolbyråkrater ser maktbalansen förskjutas på ett för dem olyckligt sätt...

Maktförhållandena i skolan är förändrade. Man kan tycka olika saker om det, men man kan inte låtsas som om förändringen inte finns. Själv är jag mest nyfiken på hur det nya landskapet ser ut, och var vägarna går. Att man färdas bäst tillsammans tror jag är en erfarenhet att ta vara på. Jag är helt övertygad om att vi tillsammans måste diskutera både politik, pengar, teknik och människors drömmar för att hitta rätt. Och inte en sak i taget, utan allt i samspel och motljus. Kanske är det just nu i de sociala medierna, med samband och sammanhang som inte nödvändigtvis följer de traditionella skolstrukturerna, som den diskussionen växer fram? Kanske är det på twitter, fb, i bloggosfären, via wikisar eller knytkonferenser eller genom andra "nya" typer av som den brokiga undervisningskonsten tar gestalt?

Det brokiga kan nog te sig rätt bråkigt ibland. Mitt twitterflöde är ibland en ilsken sammanstötning mellan oförenliga skolbilder, stundom en ström av självupphöjande egoboosts, oftast ett flöde långt större än jag orkar ta in - men ständigt en källa till synvändor och omförhandlanden av tidigare insikter.

Vi rör oss i labil terräng, men många tillsammans. Sociala medier är ett (av många) sätt att hålla koll på verkligheten. Och kartan. Och sambanden...