söndag 21 oktober 2012

Välsignade smartphones, del 2: Med Dante i helvetet

Läste alla svensklärares favortscen ur Dantes Inferno med elever: den andra kretsen där arma kärlekspar som på olika sätt drabbats av passionen och hängivit sig åt den nu slungas runt i kastbyar och stormvindar. Eleverna dras med i beskrivningarna av vinden, sjön, de hårda klipporna. Och alla bilder av fåglar som far i skyn, starflockarnas svarta skuggor i tusental och tranornas kvidande läten...

Fast ingen av mina elever hade hört en trana. Man får ju säga att Dantes bild faller lite platt där. Ända till... någons smartphone vidarebefordrar den säregna sången... Plötsligt biter bilden igen, när orden får ljud.

Nästa gång jag läser Dante ska ALLA elever ha smartphones redo, och så möter vi helvetets plågor i ord och ljud.

(varför det är svensklärares favoritkrets, just den andra? Naturligtvis för att Dante visar hur farlig litteraturen är... vad är det som får det Paolo och Francesca att kasta in handduken för kärlekens sötma? EN BOK, såklart!! "Sedan läste vi ej mer den dagen..." Böcker är livsfarligt. I alla fall om man ska tro literaturen...)


fredag 12 oktober 2012

Välsignade smartphones!

Mina elever har fantastiska tillgångar i fickan - många i alla fall. Smartphones. Jag har ingen själv, men inser att det finns massor av sätt att berika undervisningen med hjälp av smartphones (SÄRSKILT för oss som lever utan datorer i undervisningen generellt). Här ett exempel på hur en lektion i religionskunskap blev ruskigt bra (om man nu får säga så om en egen lektion? Jag tar risken) med hjälp av just smartphones.

Utgångspunkt: religionskunskap A, judendomen, en lektion om historiens betydelse för judiskt liv och kopplingen till judiska högtider.

Upplägg: eleverna får en lista (från länsstyrelsen, material som gjorts så att man ska låta bli att lägga möten/sammankomster när det är judisk helg. Leder till liten diskussion inledningsvis om det mångkulturella samhället och vad som syns och inte syns i vardagen där. Röda dagar tex. Vem färglägger?) med judiska högtider år 2012. Indelning av eleverna i grupper om ca två/tre - koll att det finns en smartphone i varje grupp, och en fotocollageapp på sagda smartphone (finns många gratisvarianter). Varje grupp får i uppgift att på 20 min läsa in sig om en högtid, samla ihop fyra bilder som uttrycker innehåll och "känsla" i högtiden, och lägga upp i gemensam fb-grupp. På tavlan i klassrummet en "tom" tidsaxel, där högtider som kopplas till historisk händelse ska läggas in på ungefärligt rätt ställe (och en ruta för högtider som inte kan kopplas till historisk händelse).

Direkt: stort engagemang i klassen. Fullt ös på infosök och bildletande. 20 minuter går fort.

Sedan: intressant på tavlan - hur ser där ut? Vilka av de judiska helgdagarna är religiösa? Nästan alla. Koppling till historisk händelse? Nästan alla? Vad betyder det? Samtal om hur Gud uppenbarar sig enl judendomen.

Därefter: titta på bildcollage. Varje grupp redovisar kort. Roligt! Vackert! Oväntat! Väcker mer nyfikenhet.

Dilemma jag inte löst: att fbgruppen är öppen, och att eleverna INTE har letat bara bland upphovsrättsligt fria bilder. I klassrummet går det bra, vi kan visa bilder där för varandra - men inte när vi lägger ut. Därför måste collagen bort från fbgruppen efter lektionen. Det vill inte eleverna. Jag ska klura på det där...

Men kontentan är: vi fick en MYCKET roligare, mer intensiv och mer diskuterande lektion (gruppernas diskussioner om vilka bilder som skulle väljas och varför - guld!) med smartphones än utan.Man ska inte förbjuda mobiler i skolan. Man ska använda dem smart. Smartphones.

måndag 1 oktober 2012

Bra om "multitasking"

Alastair Creelman skriver i sin blogg The corridor of uncertainty (ligger i bloggrullen) om "multitasking", föreläsningar och studenter som facebookar istället för att följa lärarens framställning. Läsvärt som alltid, och bäring för ett tydligt fokus på klassrumssituationen. Vad är det vi vill ska hända där - och hur orkesterar man för att det då ska ske?

Och den uppmärksamme noterar: Mrs Tigerteach ägnade måndagsmorgonen åt att läsa bloggar. Så sant. Starta veckan med fortbildning, det är en god princip. Nu elevtexter och Jing.

Att tro sig om att inte kunna

Många elever kommer till mig och säger, liksom i förtroende, "Du vet, Katarina, jag kan liksom inte skriva". Eller "Du vet, Katarina, jag kan liksom inte skriva en saklig text. Jag kan bara berätta.". Eller "Du vet, Katarina, jag kan inte läsa böcker och prata om dem. Det går bara inte".

Ibland har de lite rätt. De saknar ett "än" i sitt uttalande. Och de kan bli bättre. Men oftast har de alldeles fel. De kan mycket mer än de tror, och ofta minst lika bra som de andra i gruppen - som tror att de kan. Hur kommer man åt det där?

Ed Yong skriver i sin blogg "Not exactly rocket science" om en undersökning som gjorts på universitetet i Colorado, där 15 minuters skrivande bidragit på ett helt förvånansvärt sätt till att förändra könsskillnader i studieprestationer vad gäller en grundläggande kurs i fysik. Det låter - märkligt. Mumbo jumbo. Men, OM skrivandet har den betydelse Akira Miyake och hans kollegor hävdar, då finns inget att vänta på.

Miyake och hans kollegor på kursen lät studenterna vid två inledande tillfällen ägna 15 minuter åt att skriva om två av de saker som betyder mest för dem; karriär, kreativitet, humor, familj, natur...  Det är det hele. Det vill säga, det är det naturligtvis inte alls; det finns en massa saker som handlar om studiemotiverade unga människor med ambitioner och engagemang och (antar jag) god undervisning etc etc därtill. Men det som FÖRÄNDRADE utfallet vad gäller kvinnors och mäns studieresultat handlade, enligt Yongs beskrivning av Miyake, om ett affirmerande skrivande. "The exercise is designed to affirm a person’s values, boosting their sense of self-worth and integrity, and reinforcing their belief in themselves. For people who suffer from negative stereotypes, this can make all the difference between success and failure." I blogginlägget finns länk till artikeln i Science.

Metoden hade tidigare använts, med framgång, för att förändra obalansen i resultat för svarta studenter jämfört med vita studenter på amerikanska studenter på -60talet. Inget nytt under solen.

Kanske är metoden bara användbar när det gäller kvinnor och män i fysik, eller när det gäller svarta och vita på amerikanska universitet. Men bara tanken på att den skulle kunna ha betydelse för de elever som bär med sig en känsla av att de är förutbestämda att inte kunna, oavsett ämne, kön eller hudfärg...


Varför skriver jag om detta som svensklärare på en blogg som främst handlar om IKT? Därför att ingenting handlar främst om IKT. ALLT handlar om hur lärande och kunskapsutveckling: hinder, möjligheter, utmaningar, hjälpare och stjälpare. 

måndag 24 september 2012

Jing - lite lycka på kvällskvisten

Efter att ha sett en uppmuntrande video om hur man kan kommentera texter med hjälp av Jing (den ligger längst ner i denna bloggpost) bestämde jag mig för att testa detta sätt att ge feedback på texter. En hög med uppsatser om Doktor Glas låg och skämdes i en inlämningsmapp på Fronter, och jag insåg att det var dags att ta itu med dem. Sagt och gjort: jag tittade på youtubeklippet en gång till, och satte sedan igång.

Hantering av programmet är enkelt: Jing funkar ungefär som (precis som?) Sreenr, som jag ju använt tidigare. Samma företag som gör Jing står också för Camtasia, som min skola inte vill köpa in för att det är för dyrt för oss, men Jing är gratis. Lättanvänt och med en lagringsplats i molnet.

Jag har tidigare använt words redigeringsmöjligheter när jag jobbat med elevtexter. Många kommentarer blir det, och kanske inte alltid helt lättöverskådligt för eleven. Eftersom jag är en skrivande människa tycker jag sällan att det är besvärligt att lägga tid på skrivandet - jag tänkte i dag när jag gjorde mina screencasts att det nästan är enklare för mig att skriva än att tala. Men jag HAR en känsla av att eleverna tar till sig kombinationen av texten, markeringar med färg (se videoklippet nedan) och berättarrösten på ett annat sätt. Jag kände också att jag kunde ge en mer sammanhållen framåtsyftande bedömning, med fokus på ett par saker för varje text: "viktigast att tänka på nästa gång".

Efter en eftermiddags kommenterande kände jag mig ganska mör. Lätt less på elevtexter och kommenterande, som man gör med jämna mellanrum som svensklärare. Det ÄR ett attans jobb att ge konstruktiv respons på skrivuppgifter. Jag la ut ett inlägg på vår klassblogg för den berörda klassen om att jag nu lagt ut länkar till kommentarer till enskilda elever - och lämnade det hela. Som sagt, lite less och rätt trött.

Gissa om energin kom tillbaka när ett meddelande dyker upp i en fbgrupp (en kommunikationsgrupp mellan elever och lärare i sagda klass - vi är INTE vänner på fb, men vi ÄR med i samma grupp och kan alltså skicka snabba meddelanden där. Ett hittills i snabbhet oöverträffat kommunikationsmedium, det står helt klart): "Nya sättet att få sina texter rättade är FANTASTISKT! varför använder vi inte alltid det programmet?"

Opåkallad entusiasm av elev över nedlagd möda av hans lärare. Ja - då somnar man gott. Och tänker att Jing funkar bra. 

onsdag 19 september 2012

Strukturomvandling

En sak jag blivit mer och mer övertygad om är att en god struktur är nödvändig för att skapa trygghet och frihet i arbetet tillsammans med eleverna på nätet. Att tänka igenom vilka kanaler som används, till vad de används och hur information delas effektivast och tydligast är a och o för att inte drunkna i flödet. Åtminstone för mig.

I år har jag "gått tillbaka" från hemsidan som infobas till eleverna till klassbloggar i blogger som samlingspunkt, en för varje klass. Jag tycker att jag har hittat bättre sätt att med hjälp av etiketter och widgets av olika slag skapa den tydlighet som eleverna och jag behöver, än vad jag lyckades med på min hemsida (som är en Google Site). Efter att ha börjat arbeta med Wordpress i mitt Webbstjärnebidrag inser jag att wp nog är både snyggare och kraftfullare än blogger - men å andra sidan är blogger lätt att använda för eleverna (och de bloggar ju också som en del av skolarbetet), och det är en viktig faktor när jag överväger olika alternativ. När jag nu också prövar Google Drive för gemensamma dokument, formativ bedömning osv känns också blogger bra; eleverna har ju allt" i Google (ja, och sedan kan man fundera över om DET är bra eller dåligt. Och bli krullhårig.)

Men hemsidan har legat och sett ledsen ut - jag har inte hunnit göra något åt den (och skämts över att den ligger där i cyberrymden och skräpar). Och tur är väl det, att jag inte kastat ut den - för nu ska jag göra om den. Istället för att vara sambandscentral med eleverna får den bli mitt flipp-bibliotek.

Jag inser att jag själv börjar få så pass många olika filmer att jag inte håller rätt på dem. Och så hittar jag ju fler och fler skickliga kollegors filmer som jag vill samla på och ha tillgängliga. Ett flipp-bibliotek behövs. Jag har på twitter förstått att vissa skolor och skolbibliotekarier skapar just sådana resurser, och tänker att det är alldeles lysande. Men också att det är bra att det finns olika. Vissa guldkorn kommer säkert att återfinnas i de flesta bibliotek, men sedan finns det alltid personliga favoriter och specialare som man själv tycker är omistliga och som man är helt ensam om att tycka just det om...

Just nu känns dock TIDEN som en obegriplig storhet, mest i sin besynnerliga tendens att inte räcka till. Så kanske blir det inte ordning bland filerna förrän... tja, vem vet. Men nu vet jag i alla fall vad jag vill göra. Det är en start.

onsdag 12 september 2012

Utanför komfortzonen

Jag har fattat ett beslut - jag ska försöka använda Google Drive som plattform för arbetet med mina elever. De juridiska omständigheterna som tidigare hindrat mig är så vitt jag förstått nu ordnade på nytt sätt, och jag kan alltså sätta igång.

Och då känner jag mig plötsligt väldigt obekväm och skraj. Det är så mycket jag inte kan ju! Det är nya verktyg, nya vägar - och jag frågar mig om jag verkligen kan sätta igång med något tillsammans med elever utan att kunna hela paketet själv först: Det känns skakigt och svajjigt och obekvämt.

För en som gärna vill dela med sig till andra av sina goda IT-erfarenheter och visa att man kan använda nya ("nya") verktyg är detta en MYCKET nyttig påminnelse om hur jobbigt det faktiskt är att ge sig ut på okänd mark. Det ÄR jättejobbigt. Och alla mina kollegor som ser vad mina elever och jag gör, som säger att "Jo, det verkar ju himla bra, men jag känner ändå att det är så... svårt...": Å vad rätt ni har! Det är svårt när man börjar. Och de IT-entusiaster som glömmer det har tappat något viktigt. Jag gör det själv alltför ofta.

Så nu peppar jag mig själv och alla andra och säger:

1. Det måste finnas något som verkar väldigt mycket värt att vinna för att osäkerheten ska övervinnas. Därför är kollegor som på ett tydligt sätt beskriver vad som är vinsterna, och hur man ska gå till väga avgörande för att andra (t.ex. jag) ska våga följa efter.

2. De som kan måste vilja dela med sig på ett vänligt och prestigelöst sätt till dem som inte kan. Jag är så glad att jag har många twitter-vänner som både bidrar med "så här kan man göra" och "det här är vinsten" när det gäller Google Doc. Utan att jag känner mig korkad (för det är jag inte, även om jag är total nybörjare. Men jag KÄNNER mig korkad. Det gör man lätt som nybörjare.), utan att det blir en kapplöpning eller tävling om att vara "bäst".

3. Det är OK att misslyckas. Också för en lärare. Också i undervisningen. Särskilt när man prövar något nytt.

4. Att lära sig nya saker och utvecklas tar tid, kräver ansträngning - och är i grunden roligt.

Under min förskräckelse (och ja, jag överdriver inte när jag säger att jag mår lite illa av nervositet - över att inte känna mig lika säker och ruttad som jag "annars" gör i min lärarroll) finns en förväntan om att saker ska bli bättre. För mig, och för mina elever. På darriga ben går jag vidare. Och jag känner mig JÄTTEMODIG och tycker att ALLA som prövar något nytt har rätt att göra det. Det är OK att inte kunna, men att vilja lära sig. Det gäller för mina elever. Det gäller för mig. Låt oss vara bra på att stötta varann, allihop, i det.

Och sen att utvärdera förstås. Men först måste man skaffa sig något att utvärdera...

tisdag 11 september 2012

Svar på mail från den 3:e april?

I förra veckan skickade jag ut en påminnelse om att lämna synpunkter på stadens IT-situation med VolvoIT-avtalet till alla som jobbar i Utbildningsförvaltningen. Anmodan om att göra detta hade tidigare publicerats på de två skolplattformarna Fronter och Skolwebben, men det verkade som om många av mina kollegor hade missat det. Och vi tänkte, vi som stretar med att försöka bidra till att det sker någon konstruktiv FÖRÄNDRING av IT-situationen i staden, att det kunde vara bra med en påminnelse. Jag skrev lite om detta i en bloggpost som hette Underlag ett massmail bort, Andra har skrivit med om detta med utvärderingen, allra tydligast och sorgligast (som jag sett) Björn Kindenberg i bloggposten En världskass IT-huvudstad .

I dag fick jag ett mail från en IT-samordnare i staden. Han undrar vem jag är, vilka som driver IT-frågor tillsammans med mig, hur vi går till väga, vad som är viktigt för oss och om vi är intresserade av att komma till förvaltningen och diskutera IT-frågor med dem som jobbar med IT och pedagogiska frågor där.

Det är ju jättebra. Jag är väldigt glad för det mailet, och har förstås svarat och berättat om mig, och om hur vi på skolan arbetat för att lyfta och driva IT-frågor sedan i mars, och att vi gärna vill träffa förvaltningens IT-samordnare för att prata IT. Men jag blir också lite ledsen.

Jag blir lite ledsen över att den verkligen mycket vänliga telefonist som jag ringde till i början av april inte i sina listor kunde hitta någon IT-pedagogisk grupp på förvaltningen. Hon slog och slog och letade, och det kan ju ha varit så att hon var väldigt ny och oerfaren och inte visste alls hur eller var hon skulle leta; hur det än var hittade hon inga namn. Hon gav mig ett antal som kanske skulle kunna vara i rätt riktning i alla fall. Och jag skickade ett mail till dem. Daterat den tredje april. Det finns också i den här bloggen, IT-frågan i Stockholms stad. Den som nu skickat mail till mig fanns inte med bland de namn hon föreslog.

Jag blir lite ledsen över att ingen av dem jag skickade mail till svarade mig. Inget om att de var fel personer, inget om att jag var fel person, inget alls. Och att ingen av dem skickade vidare mitt mail till någon annan, som kanske hade varit rätt person. Eller, om de kanske gjorde det, att ingen av dem som fick det där mailet vidarebefordrat svarade mig.

Men på något sätt har jag väl fått ett svar på mitt mail från den 3:e april i dag då. Ett halvår och ett massmail senare. It´s not the end. It´s not even the beginning of the end. Men jag hoppas på att det kan vara en början - och räknar med fortsatt utgjutelse av blod, svett och tårar. Hm.

Och förutsättningarna är så OLIKA...

I går hade jag förmånen att komma till en högstadieskola i Halmstad och hålla i hälften av en inspirationsdag för kollegiet med fokus på det flippade klassrummet. Det är roligt att få komma utanför sina vanliga kretsar och se och lära tillsammans med andra, och det är roligt att se hur skola och skolutveckling tänks och bedrivs i andra delar av Sverige än den jag själv befinner mig i. Men det väcker förstås en del funderingar, det gör det. Främst om olikheter. Det är ju så stora skillnader.

Skolan jag besökte är en kommunal 6-9-skola. Där har alla elever i årskurserna 7 till 9 nu kvitterat ut varsin iPad, och 6:orna var på gång efter jul om jag förstod saken rätt. Lärarna har egna Mac:ar, och hade just fått egna iPads allihop. Att jag bjöds in att tala handlade just om det; att visa på olika sätt att använda iPad för att utveckla undervisningen och skapa nya förutsättningar för elevernas kunskapande - för vidare utveckling framåt.

Varenda unge med en egen iPad. Det måste ha kostat, det. Men skolledningen är övertygad; det är det värt. Och kommunen måste på något sätt vara inblandad i att pengarna räcker till detta. Och därför har alltså alla elever nu en iPad som de arbetar med på lektionerna för att samla information, för att bearbeta kunskaper och för att utveckla och presentera dem för andra.

Jag vet inte hur det är på grannskolorna där. Kanske har alla elever i Halmstads kommun samma förutsättningar? Eller så har det de inte. Jag vet att de flesta eleverna i min egen kommun är väldigt långt från detta, och att eleverna på min skola inte har tillstymmelsen till liknande verktygsuppsättning i sin skolvardag. Inte i skolan. Ofta har de hemma  (de MÅSTE ju?!) men inte i det viktiga och för utvecklingen (tror jag) så betydelsefulla lektionsarbetet. Och det gör mig förundrad - och ganska förtvivlad - att det här är något som verkar betraktas som en slags nödvändighet. Att det är olika beroende på vilken kommun man bor i, eller vilken skola i en kommun man går på. Att det inte bara handlar om "små" skillnader, som om man har en dator eller en surfplatta, en egen eller en lånad, en sprillans eller en med några år på nacken. Det handlar om totalt olika förutsättningar: om att ha eller inte ha.

Det är djupt orättvist. Men det är värre än så, det är något som förstärker och fördjupar de orättvisor som redan finns. I dag var jag tillbaka i min skolvardag och släpade två av de fyra datorvagnar som gives till en av de trettiofyra klasser som gives. Två av mina klasser kunde jobba med datorer idag - det gjorde att trettiotvå  andra blev utan. Hade mina elever bott i Halmstad, och gått på rätt skola, hade de haft tillgång till IT-verktyg allihop. Hur tänker vi när vi låter det vara så?

fredag 7 september 2012

Att läsa elevbloggar

I min etta har bloggandet ännu inte blivit rotfäst, men det kommer så sakta igång trots allt. Bloggrullen växer, och fler och fler har börjat skriva sina inlägg. Och återigen är jag väldigt glad över den möjlighet som bloggverktyget är för att se språk och tanke hos eleverna.
 
Denna veckas bloggpost ska handla om ett boksamtal vi hade i klassen i tisdags. Det är kanske en fjärdedel av klassen som redan har skrivit (deadline är på måndag), och jag funderar över hur mycket de friserar sina beskrivningar. För det de skriver är ju precis sådant jag skulle hoppas att de skulle skriva? Ta det här inlägget till exempel:

"Vi kom överrens om att personen som skrev den måste ha varit hög eller nåt. För det första hängde ingenting ihop, största delen av boken tycktes bara bestå av lösryckta händelser, händelser som inte utgjorde det minsta uns av logik. T.ex. så sprang det runt formskiftande hundar överallt och helt plötsligt strömmade en massa "mörkt" och vatten in i huset, ehm, VA?. För det andra, om det fanns nån slags undangömd logik, hur skulle då ett barn kunna fatta den om inte ens vi, förstaårselever på gymnasiet med ovanligt höga betyg, förstod innebörden i sagan.
   Vi analyserade sedan berättelsen tillsammans i klassen och då fick vi otroligt nog fram riktigt många olika budskap, mönster och skildringar. En teori var t.ex. att det handlade om uppväxten från barn till ung vuxen. Då när man väl började förstå handlingen, blev berättelsen mycket bättre, roligare att läsa och framför allt relaterbar. Tänk vad lite innebörd kan göra för en tom text. ;p"

Det är flera som skriver liknande saker. Nästan alla lyfter fram detta med att det är tråkigt att känna sig dum. "Första gången jag hade läst boken uppfattade jag den som svåruppfattad, udda, konstig och nästan lite obehaglig. känslan av obehag kom just från att jag inte riktigt förstod, varken bokens handling eller mening." Och flera beskriver lättnaden när man börjar förstå: "När vi började prata om boken förtstod jag mer, vad dom korta meningarna ville säga och hur mycket bilderna och texten hörde ihop. Det kändes roligt att förstå, eftersom jag var som ett frågetecken innan."

Det är möjligt att eleverna friserar sina beskrivningar, för det är klart att de fattar att jag vill att man ska ha förstått mer av boken när man pratat om den än man gjorde innan, annars är ju bokpratet meningslöst. De känner mig inte tillräckligt väl än för att veta att man gott och väl kan ha avvikande åsikter och tycka helt på tvärs utan att det i sig är en fara för dåligt betyg (att det kanske ibland tvärtom ger grund för ett högre...). Men alldeles oavsett detta är det en stor tillgång för mig som svensklärare att höra mer av deras egna röster i korta texter som är lätta att komma åt och lätta att läsa. Jag ser vilka som redan har ett eget språk och en egen ton som de vågar lita på när de skriver. Jag ser vilka som ännu inte känner sig säkra nog att försöka vidga sin språkliga fatabur. Jag lär känna mina elever lite bättre - med mycket mindre tidsinsats än många andra sätt jag försökt.

Och NÅGOT mått av verklighet ligger det nog ändå i deras beskrivningar av att boksamtalet gav en insikt både i att boken hade mer att ge än många först trodde, och att det var samtalet med andra som öppnade till den insikten.

Glad fröken tar helg och vila.

Underlag ett massmail bort

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta i Stockholms IT-hantering. Eller bara stå som en rumpnisse vid sidan och lite småtoffligt utbrista i det klassiska "voffor gör di på dette viset?". De senaste två dagarna har jag så fort jag öppnat min mailbox drabbats av förtvivlan, förundran och hysteriska skrattkramper, de där som är en slags desperationens sista utväg.

Det viktiga i frågan, det som handlar om att ge uttryck för allt det som avtalet med Volvo IT har inneburit för lärare och elever i Stockholms stad, det har Björn Kindenberg uttryckt så otroligt väl (både till innehåll, språk och tonläge) att det inte finns någon som helst anledning att försöka skriva om det. Och Rektor Edward har bistått med ytterligare artilleri - och uppmuntran.

Det jag har haft i min mailbox har varit en slags förirrade efterdyningar av ett massmail som aldrig skickades, ett mail om att vi som arbetar inom Utbildningsförvaltningen nu har möjlighet att lämna in våra synpunkter på hur IT-situationen är "på golvet". Ja, eller hade, för de dryga två (tror jag det var?) veckor vi fick på oss att svara gick ut i går.

Men massmailet skickades alltså aldrig. Inte det från förvaltningen om att utvärderingen var på gång, och att man kunde lämna synpunkter. Informationen förmedlades i andra kanaler, nämligen Skolwebben och Fronter, som nyheter. Jag såg nyheten under några korta timmar (sen försvinner den från min sida), tänkte att "attans, det här är lätt att missa", och skickade en påminnelse på sändlistan inom skolan med texten från förvaltningen i ett mail. Två och en halv dag före utsatt deadline skickade jag (i egenskap av medlem i en fokusgrupp som på "eget bevåg", dvs utan att vara förvaltningsinitierad, försöker driva IT-frågor och utveckling i staden) också ett massmail till alla som arbetar i Utbildningsförvaltningen. Bara med texten från Fronter - som inte längre gick att hitta. Jag letade och letade och letade, och kom till slut på att jag ju hade den i det mail jag skickat till mina kollegor. Så jag hämtade texten där.

Man SKA INTE skicka massmail i onödan. Men när staden tycker att något är riktigt viktigt, som när vi ska se på filmer om att vi är en stad i världsklass, då använder staden massmailsfunktionen. Det är uppenbarligen en kanal man tillmäter viss genomslagskraft då. Och nog måste staden tycka att det ÄR otroligt viktigt att få in ett så brett underlag som möjligt om vad Utbildningsförvaltningens medarbetare har att säga om IT-situationen när man gör en undersökning om just det, och uppmanar alla som har en synpunkt att lämna den? Så då kanske man ska använda den kanalen i detta fall också? Om den har bra genomslagskraft?

Och jag kan säga att kanalen HAR genomslagskraft. Och att den genomslagskraften verkar skilja sig betydligt från informationskanalerna Skolwebben och Fronter. I min mailbox har legat förfrågningar från alla möjliga håll som alla låtit ungefär så här "Det här är ju jätteviktigt? Hur har jag kunnat missa det här mailet? (som ju alltså inte var något mail) Tack för att ni påminde, jag har en hel del att säga". De mailen har bara varit vänliga, och jag har tänkt att "jaja, mail ÄR en bättre kanal. Tänk om de som utvärderar IT tänkte på det?". Den mer illasinnade tanken "De tänkte nog just på det" har jag hållit ifrån mig.

Men här har också legat svar som inte skulle till mig egentligen, utan som skulle till utvärderaren. Det är lätt att läsa fel, och att rutinmässigt svara avsändaren etc, så det är inte konstigt. Jag har vidarebefordrat till rätt adress. Men jag har också sett innehållet. Och det har gjort mig sant förtvivlad. Förtvivlad över så många olika yrkeskategorier inom skolans värld som inte får vardagen att fungera på grund av otympliga och illa fungerande ITsituationer, förtvivlad över den uppgivenhet och ilska som lyser igenom texterna, förtvivlad över alla elever som inte får vad de skulle behöva - och särskilt de som har extra stora behov.

De desperata skratten har brutit ut över de svavelosande riktigt otrevliga utskällningar jag har fått över att ha mage att skicka ut en så viktig fråga på mail bara två dagar innan svaren ska in; skolledningar ska minsann få tag tag i detta missdåd och jag ska bli hudflådd och evigt olycklig på goda grunder. Jag förstår så väl de riktigt urartat förbannade mailen. Men det är ju inte mig de är arga på, inte egentligen. Inte som jag ser det i alla fall. Jag har ju visat på information som de "skulle ha sett" på annat håll, och som de inte har sett. För att utredarna valde en annan kanal.

"Voffor gör di på dette viset?" undrar jag, när underlaget för vad medarbetarna tycker kanske bara låg ett massmail bort. Några av de möjliga svaren är så obehagliga att jag sedan genast drar ner luvan för öronen och hoppas att jag inte kan läsa läpprörelser som säger "vi ville inte veta". För så KAN det väl ändå inte vara?



måndag 3 september 2012

Varför de sociala medierna är en del av mitt läraruppdrag

Jag tror att sociala medier är otroligt viktiga för oss som arbetar i skolan.

I en tankeväckande - och inte så lite sorglig - artikel i DN den 2 september om Jan Stenbeck fastnade jag för ett begrepp som ekonomihistoriker lär ha myntat i samband med det stora teknologiska systemskifte som präglade slutet av -90talet: "heterogeneous ingeneering", översatt till brokig eller mångskiftande ingenjörskonst. Begreppet försöker fånga in vad som krävs för att lyckas i affärer när ett stort teknologiskt systemskifte äger rum.

Sådana systemskiften är inte vardagsmat. Nyheter, och nytänkande - det behövs hela tiden. Men de här STORA systemskiftena infaller bara sällan. De skapar grunden för nya maktförhållanden och ekonomiska förutsättningar; i artikel talas om järnvägen, elektrifieringen, bilismen, datoriseringen, mobiltelefonen, internet...

Artikelförfattaren Per Andersson sammanfattar systemskiftenas karaktär:
"När helt nya möjligheter uppstår gäller inga gamla lagar. När ny teknik möjliggör attraktiva, värdefulla saker som tidigare inte varit möjliga uppstår en mycket speciell situation. Man vet inte riktigt vem det är som bestämmer. Man vet inte riktigt vart det hela är på väg. Det är osäkert på alla sidor samtidigt.
     Sådana situationer uppstår bara sällan.
     För att färdas lyckosamt i sådan labil terräng måste man förstå sig på politik, teknik, pengar och människor och deras drömmar."

Artikeln handlar om finansmannen Stenbeck och hans imperium. Men jag läste den om skolan och vår situation i dag. Jag blev påmind om att mycket av det som diskuteras kring IT- och IT-resurser inte bara är lätt förvirrade och osäkra bedömningar från alla möjliga aktörer, utan också en förvirring och osäkerhet om makt. När mobiltelefonin bryter in i klassrummet med en våg av samband, möjligheter, distraktioner, utmaningar - vem är det då som bestämmer? När IT-kostnaderna skenar - vem håller i betslet? Och när utbildningspolitiker försöker rama in unga människors val och livsvägar - var forsar drömmarnas och förväntningarnas stormfloder igenom?


Jag känner mig högst osäker på vilka som är de bästa färdkamraterna i den labila terräng där jag som lärare dagligen vistas. Utbildningspolitiken tycks mig okunnig, IT-aktörerna saknar - förstås, för det är inte deras roll! - fokus på det som går utöver den egna vinsten, skolbyråkrater ser maktbalansen förskjutas på ett för dem olyckligt sätt...

Maktförhållandena i skolan är förändrade. Man kan tycka olika saker om det, men man kan inte låtsas som om förändringen inte finns. Själv är jag mest nyfiken på hur det nya landskapet ser ut, och var vägarna går. Att man färdas bäst tillsammans tror jag är en erfarenhet att ta vara på. Jag är helt övertygad om att vi tillsammans måste diskutera både politik, pengar, teknik och människors drömmar för att hitta rätt. Och inte en sak i taget, utan allt i samspel och motljus. Kanske är det just nu i de sociala medierna, med samband och sammanhang som inte nödvändigtvis följer de traditionella skolstrukturerna, som den diskussionen växer fram? Kanske är det på twitter, fb, i bloggosfären, via wikisar eller knytkonferenser eller genom andra "nya" typer av som den brokiga undervisningskonsten tar gestalt?

Det brokiga kan nog te sig rätt bråkigt ibland. Mitt twitterflöde är ibland en ilsken sammanstötning mellan oförenliga skolbilder, stundom en ström av självupphöjande egoboosts, oftast ett flöde långt större än jag orkar ta in - men ständigt en källa till synvändor och omförhandlanden av tidigare insikter.

Vi rör oss i labil terräng, men många tillsammans. Sociala medier är ett (av många) sätt att hålla koll på verkligheten. Och kartan. Och sambanden...











måndag 27 augusti 2012

UR - allt är nytt, och inget förändrat!

Det är en märklig men tydlig paradox i mitt lärarliv att allt är nytt men inget förändrat. Samtidigt som det mesta är förändrat men inget är nytt. Beroende på vad man tänker på i första och andra ledet: mitt pedagogiska arbete och ansvar, inget nytt eller förändrat, mina verktyg och möjligheter och metoder - allt nytt och förändrat. I dag känns det särskilt tydligt.


Vaknade till Erik Fichtelius debattartikel om skolan och digitaliseringen och studsade till av förtjusning. Äntligen! Äntligen kommer alla åt UR:s program. Och äntligen en helsida på DN debatt som med fokus och esprit hävdar skolans digitala efterblivenhet i allmänhet. Inte alla skolor. Men många. Bland annat min.

Som jag har LÄNGTAT efter att få möjlighet att ge elever möjligheter se hela eller delar av program som UR gjort - det finns bra många som är mer än sevärda. Förra läsåret, efter att vi sett på delar av ett program om språk, kom en elev fram och frågade hur hon kunde få se resten av programmet, och gärna resten av serien, för det var ju så himla spännande det här med språk och programmet verkade så bra och hon ville jättegärna... Hur trist på en skala var det inte att behöva säga, nej tyvärr - vi kan bara se programmen via lösenord som är kopplade till mig som lärare. Hur riktigt och rätt är det inte att jag från och med i dag kan just tipsa henne om att hon kan fortsätta botanisera på egen hand i ett rikt programutbud!

Som jag har LÄNGTAT efter att kunna ge elever som hemuppgift att se hela eller delar av program som UR gjort. Jag vill ju kunna jobba med att DISKUTERA, ANALYSERA, VÄRDERA och gemensamt REFLEKTERA över det vi sett - något som det varit svårt att få tid för när eleverna först måste se programmet (den "lätta biten") tillsammans i klassrummet. Diskussionen har ofta fått bli enskild reflektion som läxa - och så har eleven lämnats att lösa den "svåra biten" på egen hand. Hur riktigt och rätt är det inte att jag kan flippa tidsanvändandet från och med nu, så att eleven tittar på egen hand och processar tillsammans med mig och andra!

Som jag har LÄNGTAT efter att kunna ge elever individuella eller gruppvis riktade UR-program att jobba med. Det egna intresset, det individuella behovet, möjligheten till fördjupning i grupp... plötsligt är det inte bara text utan också UR-program som kan riktas och användas på ett mycket mer ändamålsenligt sätt!


Och för att kunna allt detta behövs två saker: att UR:s material ligger fritt och att mina elever har tillgång till dator och uppkoppling. Det ena har UR nu stått för. Det andra har 95% av mina elever fixat på egen hand (eller snarare deras föräldrar). 95% räcker inte. ALLA elever måste ha tillgång till en dator, på samma sätt som före datorns tid jag som lärare krävde att ALLA elever hade tillgång till böcker (det gör jag nu med förresten. Självklart! Böcker! Och pennor och papper och bilder. Men ingen har nånsin sagt att det är ett för högt ställt eller tveksamt mål). Och sedan måste jag som lärare göra precis med de digitala redskapen som med de analoga: VÄLJA VAD vi använder tillsammans i klassrummet, med en tydlig idé om VARFÖR. På samma sätt som jag för skolarbetets del VÄLJER VAD eleverna gör på egen hand (eller tillsammans med varandra) utanför klassrummet, med en tydlig idé om VARFÖR.

Mitt jobb som pedagog har egentligen inte förändrats så mycket av den digitala revolutionen. Jag jobbar precis som förut med att välja hur vi ska driva kunskapsutveckling i klassrummet - och utanför. Det är bara alla mina verktyg som är HELT nya. Med nya verktyg skapas nya möjligheter och nya metoder. Men det är inget nytt för en lärare -eller hur? 




fredag 24 augusti 2012

PC+ScreenR+iPad=hurra!

Trots att det var en födelsedagspresent i form av en iPad som satte fart på mitt flippade klassrum, trots att jag numera använder min iPad till en hel drös viktiga saker i skolarbetet - trots det är jag i grunden en PC-användare. Jag kan PP mycket bättre än Keynotes, och jag hanterar tastaturen på min tangentbord till datorn oändligt mycket snabbare och säkrare än iPadens pekbord (jo, jag vet, man kan köpa till tangentbord. Ska.).

Därför blev jag så glad när det snurrade till i huvudet i dag och jag insåg hur jag FÖRSTÅS kan använda de verktyg jag redan är bekant med på ett bättre sätt. Jag insåg också att ett av de problem jag brottas med, återbruk kontra nyinspelning faktiskt också får åtminstone en dellösning.

Kortversionen av vad det är jag kommit på att jag kan göra:

1. Jag kan göra mitt prat till textbilder, konstbilder eller vad det nu är för bilder (dvs sådant som inte är "filmning av mig framför kameran") i min PC som jag har bättre koll på än min iPad.

2. Jag spelar in min genomgång av PP:n med hjälp av ScreenR. I dag gjorde jag tre screencasts (inspelningar med ScreenR): en introbild med prat, en genomgång på 6-7 bilder med prat och en slutbild med prat. Sen sparar jag screencasten (plural? Hm.) som mp4-filer på min dator.

3. Jag mailar mp4-filerna till mig själv. Då kan jag få upp dem i mailen på min iPad, och sparar dem därifrån. Det geniala: när filmfiler sparas på iPad hamnar de automatiskt i "kamerarullen", dvs direkt tillgängliga för redigering i iMovie!

4. Jag spelar in mig själv när jag pratar så mycket som det behövs (två småsnuttar den här gången).

5. Jag redigerar alltihop i iMovie, och lägger sen upp filmen via ett enda klick på Youtube.

Och vad är det som är så bra med det här då?

1. Jag kan använda PP som jag redan kan (vilket sparar tid trots allt).

2. Jag kan utforma Screencasten så att det finns separata filmdelar (med tex genomgångar av etiska resonemangsmodeller) som kan användas om och om igen. Jag kan spara dem på min egen dator eller på en sticka eller liknande.

3. Jag kan - om jag inte vill använda förra årets film av något skäl, tex att jag vill anknyta till något aktuellt - lätt fixa en ny film genom att återanvända PPgenomgången (som jag har som mp4-fil) och lägga till en eller flera iPadfilmade nya sekvenser.

Mitt förstlingsverk med det här arbetssättet är inte vare sig det bästa jag gjort eller det bästa jag kommer att göra, men för den som vill få nån slags praktisk förståelse av det jag beskriver kan kanske en snabbtitt på hur det blev vara upplysande i alla fall. Och om inte man får ut NÅGOT annat får man ju se minst en starwarsbild av Kristina Alexandersson! Det är aldrig fel.




tisdag 21 augusti 2012

Femte året med elevbloggar...

Dags att starta en ny omgång elevbloggar. Jag räknade just ut att det är femte läsåret jag jobbar med bloggen som redskap - eller snarare låter eleverna jobba med bloggen som redskap. Och jag har lärt mig en del på resan, även om jag tror att jag har mycket kvar att lära och utveckla. Och bloggandet som idé och företeelse har utvecklats.

Jag minns så väl när jag i hastigt mod bestämde mig för att mina elever skulle bokblogga hösten -08. Och ännu bättre minns jag min totala panik när jag läste de första inläggen. Alla svordomarna? Och de slarviga uttrycken? Hela språksituationen som kändes så plötsligt obekväm att jag inte visste vart jag skulle vända mig... och tanken på att en kollega skulle se något av det som skrevs och hur jag skulle rullas i tjära och fjäder... Svår hjärtklappning och ångest. Fast det visade sig ju att mina elever hade samma slags ångest, fast från andra hållet. Skriva skolsaker i bloggmiljö? Två oförenliga världar som skulle mötas? Vi enades om och i det nya och utmanande i att försöka låta de bästa av de två världarna mötas: innehållet och reflektionen från "skolinnehållet" och det personliga och uttrycksfulla  från blogghållet (en svordom KAN vara uttrycksfull. Men inte ett slapphänt osande. Det var vi faktiskt helt överens om, mina elever och jag). Och det blev helt OK.

Sedan har jag fortsatt. Och gjort på olika sätt, olika år. Det här är vad jag tror att jag lärt mig hittills:

1. Bloggskrivandet utvecklar mina elevers förmåga att skriva. De elever som bloggar uthålligt, det vill säga skriver ett inlägg i veckan ungefär, FÅR ett lödigare språk. De märker det själva - och för mig är det hur tydligt som helst. Det är inte alltid de som bäst behöver det som orkar hålla geisten uppe, men varje år är det några av de där inte fullt så framgångsrika skribenterna som tar några tydliga utvecklingssteg i samband med just bloggandet. Och de riktigt säkra kan bli hur bra som helst.

2. Bloggskrivandet utvecklar mina elevers sätt att tänka. "Jag tänker bäst när jag tänker på annat" var det någon som sa, och bloggandet har en plats där. Att sno lite runt i tankar och funderingar och plötsligt få syn på något - det händer inte så sällan för mina bloggare. Inte så sällan upptäcker de det själva efter en periods skrivande. "Jag har börjat upptäcka att jag tänker" var det nån som skrev.

3. Bloggskrivandet sporrar skribenter att läsa och lära av varandra. Inte alla läser andras bloggar - men de som gör det brukar upptäcka saker. Och fundera över det egna sättet att skriva. Imitera lyckade lösningar - för att utveckla vidare själv. Eller i alla fall försöka.

4. Det är inte nödvändigtvis att skriva om det jag ber dem skriva om (jag har oftast en bloggfråga knuten till veckans lektioner, någon text vi läst eller diskussion vi fört som de kan/ska utgå ifrån) som skapar utveckling. Några av dem som utvecklats mest har mest ägnat sig åt att skriva om hur puckat det är att blogga. Men de har gjort det med allt större finess och språklig stuns, och plötsligt är de fast i skrivträsket. De upptäcker att det är roligt att tänka språk, att tänka ord, att tänka textvändningar.

5. Bloggandet kan övervinna skrivkrampen. Det är möjligt att skriva en kort text. Korta texter kan bli längre. Bloggen kan bli en start.

6. Man kan komma igen efter en dålig period. Den som struntat i/inte mäktat med det regelbundna skrivandet kan ta upp det igen. Det är ett tåg som ständigt har nya avgångar, bloggtåget.


MEN

7. Jag har lärt mig att jag måste vara en aktiv läsare, och ge kommentarer så att eleverna ser att jag läser. Och det blir mycket när man har många elever.Men det finns ingen genväg. Smarta lösningar för att se när någon skrivit finns i Blogger (som jag använder). Jag använder dem.

8. Jag har lärt mig att hushålla med bloggandet, så att det blir nya utmaningar genom åren. Numera bloggar jag inte i ettan (fast det är då det talas om att skriva för att tänka - men det kan man gott ha nytta av att arbeta med senare också, Bloggandet är ett medel för att nå andra mål i formuleringskonst och textstrukturerande. Och insikter förstås.) utan börjar med det i tvåan.

9. Och ibland tappar också jag orken och suget och entusiasmen. Men då gäller samma för mig som för eleverna: bloggtåget har nya avgångar. Man kan börja om med en klass - och det kan bli kanonbra.

Så nu börjar jag igen. Nya tag - mot nya lärdomar.




söndag 19 augusti 2012

Ett helt äppelträd

Lagom till första satsen äppelmos i köket kom ett grattis på twitter till att jag blivit nominerad till Guldäpplet. Tillsammans med rekordmånga andra, och - som jag förstår det, som ännu inte sett listan - just många av dem jag inspirerats av och tänkt tillsammans med på twitter.

Det är ju jättekul! Jättekul att ha blivit nominerad till Guldäpplet - men också jättekul att det är så MÅNGA andra som blivit det. Att det kanske inte längre (Guldäpplet har ändå funnits en stund) är några enstaka gyllene äpplen som rullar omkring ute i klassrummen, utan att det finns hela träd av IT-intresserade och -utvecklande pedagoger, som lär av varandra och lär andra.

Nu ska jag erkänna: jag tycker att det vore fantastiskt roligt att bli Guldäpplevinnare. Men jag inser samtidigt att chansen är väldigt liten, med alla dessa kunniga och inspirerande kollegor runtomkring. Och då tänker jag att det är lika fantastiskt roligt att vara en del av ett stort sammanhang, ett pedagogiskt trädverk där frukterna växer och utvecklas. Det manar också till viss eftertanke att det var just ett guldäpple som Eris kastade in på den glada bröllopsfesten på Olympen, ett guldäpple med inskriptionen "Till den vackraste" - som blev upphov till hela det Trojanska kriget...

Men så tokiga är ju inte vi pedagoger, eller hur? Vi planterar våra äppelträd och låter frukterna växa - och hoppas att de glimrar i höstsol och gomsegel!

lördag 18 augusti 2012

Blocka eller inte blocka?

Nu är jag inte blockad längre!

Vår hemsida www.elevlyftet.se har visserligen inget innehåll än, men nu kan man komma åt den från skolan så att det kan bli något av den. Min tanke är att det i mångt och mycket är ett elevstyrt och -stött arbete som ska pågå där, och även om vi är en 1:11-skola så att det mesta datorjobb sker från annan plats, BÖR man komma åt sidan från skolan. Och det gör man nu.

Det gick (jämförelsevis) riktigt fort för staden att åtgärda. Först hörde jag ingenting, sen ingenting, och sen hade det hänt. Vet inte om det bara är en händelse att jag twittrade ut frågan till @webbstjarnan en halvtimme innan genombrottet skedde, och att de lovade hjälpa till snarast? De hann inte kontakta Stockholms stad, det vet jag - men kanske att nån i staden läste twitter och tyckte det hela var genant? Eller så var det bara ett fullständigt sammanträffande i tid.

Det viktiga är att vi nu inte är blockade. Men som min dotter sa när jag refererade historien för henne: "Vadå, lever vi i Kina eller?" Det FINNS en diskussion kring blockandet av olämpliga siter som jag tycker saknas i min förvaltning. Att gravt antisemitiska sidor är blockade är begripligt på många sätt - men det gör det desto märkligare att inte gravt islamofobiska är det? Att eleverna inte ska komma åt olämpligt material riskerar att skapa en fullständigt illusorisk trygghet i tanken att "är det inte blockat (av någon annan) så är det OK." Och jag som lärare behöver definitivt kunna komma åt gravt olämpliga sidor för att diskutera dem med mina elever - eftersom jag vet att de kommer åt sidorna från sin hemdator i alla fall. Förut kunde jag komma förbi blockningen, men det kan jag inte nu. Inte utan att tala med helpdesk varje gång (tydligen). Och det är inte ett särskilt vettigt sätt att jobba, tror jag. Om man ska använda administrativ tid på ett vettigt sätt i alla fall.

Nåja. Vi är inte blockade. Det är steg ett. Då går vi vidare.


fredag 17 augusti 2012

Mrs Tigerteach i tassemarkerna?

Att arbeta med IT i skolan när man bor i Stockholm erbjuder ständigt nya upplevelser.

I förrgår anmälde jag mig till tävlingen Webbstjärnan med en idé vi fick i mitt arbetslag under junidagarna efter skolans slut i år. Vi ska starta ett "elevlyft" för våra elever, där en lärare (nämligen jag) och ett antal elevcoacher har två öppna klassrum en gång i veckan där det finns ett riktigt "studierum" (man ska höra hur det gnistrar i hjärnbarken!). Vår skola har överhuvudtaget inga studieutrymmen, därtill är vi alltför trångbodda - och som våra elever kommer från hela Storstockholm och från kringliggande kommuner behövs det utrymme att sitta på tillsammans för att jobba med svåra mattetal, historiska analyser och vad det nu är. Och vi vill erbjuda äldre elever möjligheten att utveckla sina egna kunskaper genom att tvingas förklara för andra. Inget märkvärdigt alls, basic kan man säga - men på just min skola finns det inte.

Jag kom på en idé om hur man skulle kunna utveckla det här projektet med ett webbprojekt också - just nu har jag hybris och tror att det blir strålande. Och jag insåg att jag faktiskt skulle kunna ha nytta av att få ta del av Webbstjärnans alla resurser genom att anmäla mig deras tävling. Och lite kul med tävlandet är det ju... Så jag anmälde ett lag på stört när tävlingen öppnades, i onsdags.

Webbstjärnan tar emot ansökan, och sedan gås den igenom så att den verkar OK, relevant etc - innan man får tillgång till sin domän. Det är en av de fina grejerna med Webbstjärnan: man får under ett år gratis webbhotell och en se-domän till sitt projekt. Min/vår heter sålunda www.elevlyftet.se och i går fick jag mail från Webbstjärnan att den godkänts och fanns tillgänglig.

Kunde ju jag tro. Inte i Stockholms stad.

Känns ju på sitt sätt lite spännande. Mrs Tigerteach "suspicious" - det trodde ni inte?

Fast mest visar detta att jag jobbar på ett ställe som har en slarvig och feltänkt strategi kring nätet. Suck.

Helpdesk kunde förstås inte göra något åt saken, men de skulle skicka det vidare till rätt instans och angav att ärendet "eskalerat". Jisses.

Men spännande är det ju, på sitt sätt. Jag traskar runt i våtmarkerna och hoppas att det slutar klafsa snart - för jag vill börja jobba.

Du har verktygen!

I onsdags var jag inbjuden att hålla ett "inspirationsseminarium" om hur man kan arbeta med the flipped classroom på ett granngymnasium. Hedrande förstås, och attans uppfordrande. Jag vet ju själv hur det är med av skolledningen indragna "inspiratörer" som man inte ger ett vitten för och vars idéer man har svårt att se relevansen av. Samtidigt lutar jag mig tryggt mot att jag själv fått så mycket tillbaka av att arbeta med the flipped classroom att det inte är möjligt att inte åtminstone någon annan skulle kunna bli inspirerad av att höra om hur man kan göra det. Och när jag väl var där så fanns det i alla fall ett par stycken som verkligen högg: nu ska det ske.

I lärargruppen fanns en kollega sedan tidigare, på annan skola. Han är, eftersom han också har den funktionen inskriven i sin tjänst, mycket mer lojal mot stadens PC-satsning (utan att på något sätt försvara den usla upphandlingen och den helt bisarra fortsatta inköpssituationen) än jag. Han är dessutom en klok, engagerad, skicklig och rolig lärare. Och mötet med honom påminde mig om att visserligen var det att jag fick en iPad som gjorde att jag flippade min undervisning, men det betyder inte att man måste ha en iPad för att vare sig komma på det eller göra det.Verkligen inte. Möjligheterna finns i stor utsträckning i den utrustning som staden tillhandahåller - den är bara inte särskilt lätt tillgänglig eller begriplig. Jag inser att jag i hyfsad stor utsträckning kan säga när jag är ute och berättar om flippning inte bara att "så här kan du göra" utan också "du har många verktyg". Men jag måste bli bättre på de där ointuitiva, de vi fått oss tilldelade.

Jag är egentligen rätt ointresserad av programvaror. Hårdvaror också förresten. Jag vill bara att det ska funka, enkelt. Jag tror att det gäller de flesta. För att hjälpa mina kollegor som inte får samma födelsedagspresenter som jag att hitta i stadens snåriga datorvärld måste jag hitta en programnördskompis. Jag tror att jag vet vem jag ska haka på - och jag tror att vi ska stå i skogen på friluftsdag i dag och ha en station tillsammans.


Ny start - nystart?

Så är det dags igen - nytt läsår. Efter att ha varit sommarledig och ouppkopplad (ganska mycket i alla fall) har jag sakta dragit igång verksamheten igen. Tillsammans med alla kollegorna förstås. Och sedan i går med elever. Fast jag träffar dem inte på "allvar" förrän på måndag när också våra tvåor och treor dundrar in i lokalerna.

Att ny start också är ett tillfälle till nystart tycker jag har blivit väldigt tydligt i år. Det är när man "startar om" igen man orkar/kan/känner sig motiverad att ändra riktning lite, att göra de lite större förändringarna - eller de lite mindre med stora konsekvenser. Jag började mitt flippande vårterminen -12, inte där i november/december -11 när jag insåg att det gick. Och nu, hösten -12, märker jag ett nytt intresse från mina kollegor kring det här sättet att arbeta. Det är väldigt roligt.

Och annars är det väl som det alltid är i terminsstart? Tokmycket att göra, semestervanor i kroppen och i år en extra längtan efter MER SOL om man är en värmelängtare som jag. Business as usual.

söndag 17 juni 2012

To be continued...

Att avsluta läsåret med två intensiva dagar med arbetslaget är som att läsa en roman av Dickens, nån av de mest typiskt följetongsskrivna. Vilka cliffhangers vi har! Elevlyftet med peerinstructors och en satsning på lyft för alla känns otroligt inspirerande, de nya samarbetsprojekten mellan naturvetenskap och svenska utvecklande och utmanande... och så är det idéerna jag har för hur man kan utveckla flippandet i Religion A och Svenska 1 och vad Svenska 2 ska bli...

Men jag VET att det är bra med sommarlov nu. Att tvinga mig själv att koppla bort och av skolan ett tag. Så, nu gör jag bloggpausförsök två. Ses i augusti?

måndag 11 juni 2012

Till alla som funderar på flipped classroom - en elevhälsning

Fick just tillstånd av min elev att lägga ut filmen med hennes hälsning till lärare om flipped classroom, och då kan jag ju inte låta bli, sommarlov eller ej. Glad sommar!


Och nu - SOMMARLOV!

Jag har faktiskt gjort det jag tänkte med den här bloggen under terminen: jag har använt den för att reflektera över min undervisning i allmänhet och min IKTanvändning i synnerhet. Jag kommer att fortsätta till hösten. Det är ett så bra sätt att få syn på sina tankar, att skriva ner dem. Och i bästa fall kan mina tankar väcka andra tankar hos andra.

Men nu, nu tar jag sommarlov.

Jag tror att det är viktigt - att ta sommarlov. Att återhämta sig efter ett läsår, att hämta energi och lust och engagemang i helt andra saker än skolsituationen. Själv ska jag ladda med konserver och böcker och ge mig ut till ön i Stockholms yttre skärgård för att läsa, bada, sola, läsa, elda vedspis, hämta vatten i brunnen, läsa, läsa, umgås med familj och vänner, akta mig för huggormar, läsa, bada mer, baka sockerkakor, dricka eftermiddagskaffe, och så läsa lite. Kanske blir det Ulysses, kanske inte. Kanske blir det Buddenbrocks, kanske inte. Deckare blir det, och kanske några fackböcker, och olästa godbitar från bokmässan förra hösten, och kanske Sara Lidman, och alltid Tove Jansson, och möjligen... Ja, jag har inte bestämt mig. Men en sak är säker, uppkopplad kommer jag inte vara så ofta. För att bli det måste man cykla till ångbåtsbryggan, det är enda stället med någorlunda säker täckning. Och där kan man ju inte hänga jämt.

Därför blir det inga inlägg förrän i augusti. Skulle jag tro. Till mig själv, och till eventuella andra läsare: njut av sommaren! När hösten kommer blir det mycket nytt och spännande. Som alltid!

#elevtycket

Lärartycket, rektortycket och elevtycket - tre sätt att låta oss som jobbar i skolan beskriva vår verklighet. Ett sätt att "reclaim the schools" (en uppmaning som sprider sig som en löpeld genom skolvärlden. Heja!).

Min etta och jag ägnade två lektioner under de allra sista och skälvande slutdagarna till att göra ett väldigt enkelt och oprententiöst elevtyck: och nu finns det med i Bloggen elevtycket. KUL, tyckte eleverna när jag träffade dem i morse (dvs i gryningen - sista övningen för i år var en traditionsenlig gryningscykling längs stadens vatten. Ljuvligt. Roligt. Vackert. Och de kinesiska lyktorna till minnet av en död klasskamrat lyfte skimrande i morgonrodnaden.). Kul att få ge uttryck, om än i det lilla formatet, för egna tankar om skolan, kul att bli lästa av andra. Hoppas att några läser och skriver en kommentar... Det är viktigt att bli sedd. Jag saxar en elevröst ur högen, en röst som jag tycker förmedlar bland annat det:

"Snälla lärare - var inte rädda. Var inte rädda för oss. Var inte rädda för att bestämma och var inte rädda för att testa nya saker. Vi vill bli överraskade när vi kommer till din lektion, aldrig riktigt veta vad som kommer härnäst.
Var inte rädda för att fråga oss om våra åsikter och var inte rädda för att involvera oss. Sånt gillar vi. Vi gillar när ni får oss att känna oss viktiga och hörda."

Flippat i Malmö

En dag om flippade klassrum i Malmö - dan efter skolornas studentutspring. Det var tappert av alla de lärare och skolledare som samlades i Pauliskolans aula trots att det säkert kändes i både kropp och själ att det är dags för LOV och ÅTERHÄMTNING och inget annat.

För första gången fick jag lyssna på Daniel Barker live, och som vi faktiskt arbetat parallellt med att flippa våra klassrum (vi startade ungefär samtidigt och har dragit ganska likartade slutsatser) på grannskolor var det verkligen roligt och givande att få både tillfälle att prata med honom (i en taxikö på motorvägen till exempel) och lyssna på honom. Knasigt att det sker i Malmö, och inte på hemmaplan, kan man tycka. Nåja.

Förutom att det var väldigt trevligt, var det intressant. Fysik och svenska är ämnen med rätt olika struktur. Och ändå är våra flippningar på många sätt så lika. Det kan se rätt olika ut, men i själva verket tyckte jag att det våra två föreläsningar om flippning framför allt visade var att principen är densamma oavsett ämne - och den har fog för sig. Oavsett ämne.

Här några av de tankar som slog mig när jag lyssnade på Daniel, i förhållande till vad jag sa själv:

Klassrummet är i fokus

Det är väl rätt självklart - men dock. I fysik handlar det om att förstå och applicera teorier i praktiken, till exempel med experiment och beräkningar. I svenska om att förstå och applicera kunskaper om sammanhang och teorier i praktiken, till exempel i  läsning av och produktion av text.

Ingångar, genomgångar - ser olika ut men innehåller detsamma

Våra flipfilmer ser rätt olika ut - Daniels genomgångar och mina har rätt olika karaktär. Till en del beror det på ämnena. Till en del beror det säkert på vilka vi är och vad som är våra styrkor och svagheter som lärare. Samtidigt blir det så uppenbart att vi jobbar efter samma principer: skapa ingångar och intresse hos eleverna, och sedan sätta grundläggande redskap i händerna på dem. Det är vad filmerna gör. I klassrummet använder vi redskapen.

Många elever uppskattar detta

Medan vi var i Malmö kom det ett sms om att Daniel fått ett väldigt fint pris (kanske det finaste man kan tänka sig?) - elevkåren på Norra Real hade utsett honom till skolans bästa pedagog. Vad härligt! Synd om honom att inte vara närvarande när priset delades ut, men jag tror att han också kände att alla i Malmö gladdes med honom.
      Jag har inte fått något pris, men jag hade med mig en film där en av mina elever (en film som inte gick att visa, min PC och skolans Macmiljö kompade rätt dåligt) hälsade till alla lärarna i Malmö att hon hoppades att de skulle våga steget, våga pröva att flippa sitt klassrum - för det funkar så bra för eleverna. När jag i torsdags frågade en av mina klasser om det fanns någon som ville hälsa de lärare jag skulle möta dagen därpå något om flippning, räcktes en skog av händer upp! Det var jättemånga som ville förmedla att att flippning har fördelar ur elevsynpunkt, men sedan (helt utan min inblandning) började de inbördes diskutera vem som skulle göra det bäst, och valet föll på Hanna. "För du kan verkligen vara övertygande", sa de andra. De ville verkligen att budskapet skulle nå fram.

Jag tror att många av de lärare och skolledare som lyssnade på oss redan är övertygade om att det finns poänger med att flippa klassrummet - jag fick på eftermiddagen se exempel på lärare som redan jobbat igenom massor av stoff till nya kurser, och som hade många nya tankar. Jag blev inspirerad av att träffa dem. Sharing is caring! Jag hoppas att Malmödagen gav dem som var där mest för att lyssna matnyttiga tankar. Själv åkte jag hem med friskt mod och engagemang. Det här läsåret är slut... men nästa!

onsdag 6 juni 2012

Gemensamt skrivande i TitanPad - to be continued

I skolan vet man aldrig riktigt vad som kan hända. För mina elever och mig blev den sista veckan med ordinarie lektioner präglad av ett oväntat dödsfall, och det påverkade förstås allt möjligt, till exempel vad vi använde vår gemensamma tid till. INTE att jobba färdigt med texterna på TitanPad. Det fanns mycket viktigare saker att tala om, tänka på och genomföra. Och detta med våra TitanPadtexter är världslig sak som vi dessutom kommer att kunna göra något åt i höst när vi träffas igen - i just denna klass fortsätter vi med Sv B nästa läsår.
    Det känns ändå befogat med någon slags bedömning av verktyget så här i halvtid. Vi har kommit så långt att de gemensamma texterna är klara, men vi har inte arbetat med bedömningar, stjärnor och önskningar, diskussion av lösningar och låsningar. Viktigt arbete återstår alltså.

Entusiasm

Mina elever reagerade väldigt positivt på TitanPad. Utgångspunkten, som vi alla var ense om (faktiskt!) var att de allra flesta i klassen hamnat på en av dessa "tröskelnivåer" när skrivandet har svårt att utvecklas: man skriver som man "brukar göra" och ser inte vare sig sina förtjänster eller brister, och har svårt att tänka ut nya vägar. Mitt förslag var därför att eleverna skulle tvinga sig in i en gemensam skrivprocess tillsammans med en klasskompis, för att tillsammans producera en text om vår gemensamt lästa bok (Doktor Glas). För detta syfte var TitanPad ett bra verktyg - och eleverna tyckte att det initialt var KUL. Arbetet tydliggjordes, man kunde se och fundera över hur texterna förändrades, och själva verktyget var lättarbetat.


Tröttsamma spamkommentarer

Jag gjorde våra TitanPads helt öppna, för att det skulle vara lätt att komma åt dem. Lösenord har en tendens att glömmas bort, komma bort, sabotera... och jag ville se till att det var fokus på ARBETET och inte på hur man hittade dit. Det visade sig att det fanns nackdelar med det. Chattfunktionen (som kom att vara ett utmärkt verktyg lite senare i arbetet) var dels lite för kul att leka med för de elever som inte kom igång med sitt eget skrivande (det spammades friskt i andras chatter under den första lektionen), dels öppen för arbetsblyga individer som sannolikt söker upp Pads bara på kul och skriver trams och snusk (företrädesvis på engelska) i chatterna. Tack och lov var det dock ingen som gav sig in i själva texterna och saboterade där.
     Vi valde faktiskt att fortsätta ha Padsen (hur i hela fridens namn ska man böja för att känna sig bekväm både med ordet och sin roll som svensklärare? Hu, det får jag fundera på över sommaren...) öppna för att det var mest praktiskt. Tramschattarna i klassen försvann rimligt väl när arbetet verkligen tog fart, och de engelsktalande apskaften låtsades vi som om de inte fanns. Det funkade. Över sommaren, när nu texterna ligger kvar för att vi ska arbeta vidare i höst, låser jag dock in dem med lösenord.

Välfungerande verktyg

Alla tyckte att TitanPad fungerade bra som verktyg: det är tillräckligt snabbt, både skrivyta och chatt fungerar bra, det är lätt att använda extrafunktioner (som den rätt roliga "filmen" där man kan se hur texten vuxit fram) och suveränt att när texten var färdig kunna konvertera till ett vanligt word-dokument, vilket gjorde att vi fick ett texthäfte att arbeta med och inte var tvungen att hålla koll på 13 olika TitanPads (som det blev i min klass).

Fungerar både i klassrummet och på distans

Vi använde fyra lektioner till skrivandet - tre i klassrummet och en fjärde med skrivande på valfri plats men på bestämd tid, nämligen lektionstiden. På min 1:11-skola har vi ju stora problem med datortillgången och kvalitén på datorerna, så när eleverna bönade och bad om att få skriva hemma på sina välfungerande datorer så tyckte jag att det var OK en dag när det inte påverkade andra lektioner.
    Skrivandet i klassrummet har förstås sina fördelar, eftersom jag finns nära till hands och kan hjälpa till att förklara hur man gör och föra resonemang om upplägg och innehåll. En nackdel med gemensamt skrivande i klassrummet, ett skrivande som förutsätter någon slags kommunikation mellan dem som jobbar, var att det blev pratigt - och därmed svårt att få tydlig arbetsro. Det ÄR trots allt enklare att prata med varandra än att använda chattfunktionen.  Men för att få ner ljudvolymen började allt fler använda chatten allt bättre - och när vi hade arbete på distans sista lektionen funkade det utmärkt. Också i samspelet med mig. Jag hade alla 13 Padsen uppe och gick in och ut ur chattarna för se hur det låg till. Och faktiskt var alla utom en igång på avtalad tid (vilket jag ju också kunde konstatera när jag såg vad som hände på skärmen).

To be continued!

Det här arbetet är inte klart - det fortsätter i höst. Jag tänker också fortsätta att använda TitanPad som verktyg,  för jag ser stora möjligheter med det. Det blir mer om detta i höst alltså!

tisdag 29 maj 2012

Virtuella boksamtal

När jag nu börjar göra bokslut över årets erfarenheter ser jag att jag inte i denna blogg skrivit något om de virtuella bokchattar jag började experimentera med under hösten - en erfarenhet som jag verkligen kan rekommendera för svensklärare. Därför tar jag fram ur skåpet några av de reflektioner jag gjorde på www.bokcirklar.se, en nätplats för just boksamtal som startades av Nina Frid (som i år får Svenska Akademiens pris för bibliotekarier bland annat för just bokcirklar.se).

Först något om nätplatsen i sig: just bokcirklar.se är kanske inte det bästa forumet för skolklasser, av flera skäl. Främst för att det inte är meningen att det ska invaderas av en massa elever som läser samma bok om än i flera grupper - det knorrades en del av andra på nätplatsen om de många cirklar som dök upp. Och det kan jag förstå (även om jag gärna hade sett att mina elever fått också andra än klasskamrater att diskutera med). Men också för att verktyget av mina elever klassades som lite för långsamt och segt; de hade egna chattforum som fungerade bättre, och som vi valde att använda när vi återupptog bokcirklarna till vårens arbete.

Själva det virtuella chattande är något som HAR fantastiska fördelar. Och för att ge bilder av det ska jag här i bloggen lägga in några av de inlägg jag skrev i den "läsdagbok" som jag förde på bokcirklar.se, eftersom de inläggen visar något av vad jag ser som de stora möjligheterna. Håll till godo med lite skåpmat alltså...

2011-10-13 · 08:42

Det är alltid likadant när jag ger mig in i något jag inte känner till och ska försöka använda det i skolan... Jag tror att det ska bli på ett sätt - och ofta blir det ungefär så, men det är också något annat som blir mer intressant eller utmanande än det jag tänkte på.

Första bokcirkeln (för mina elever) gick av stapeln häromkvällen. Jag kunde inte vara med själv (en av grejerna var ju att eleverna själva skulle få välja tid), utan studsade bara in för en treminuters ögonblicksbild när jag tillfälligtvis kom åt en dator. Jag blev lite förskräckt. Det stod (just då) mest "Aaaaaa" och "Mmmmm" i chatten - och jag tänkte "milde tid, de har övergått till att skriva enstaviga läten istället för att formulera sig. Hoppas ingen av mina kolleger ser detta, jag blir svedd och rökt för mitt tilltag...". Men det var ju liksom inget att göra något åt, utan jag lämnade cirkeln åt sitt öde och fortsatte med kvällen där jag var.

Igår träffade jag två av cirkelmedlemmarna i korridoren. "Hur var det?" frågade jag, och bävade lite inför svaren. Och här är vad mina elever sa, i sammandrag: fyra punkter om cirkelchatten:

1. Det var lite ovant att chatta om böcker. Fast när man väl vant sig vid att använda ett välkänt verktyg i ett ovant sammanhang var det ju ganska bra. "Chattar gör vi ju hela tiden, typ". Ja, och så hade jag ju tänkt ungefär.

2. Tekniken ställde till lite trassel, alla kommentarer kom inte med i sin helhet, och då blev det hackigt och svårt att se sammanhang. Och en råkade kanske komma åt nån knapp eller nåt och loggades ut, men kom in igen i alla fall. Jaja, det hade jag väl också varit lite förberedd på - ibland kan det tjafsa lite med det tekniska, men det här var ju inga stora problem och det verkade som om det inte varit så bekymmersamt ändå.

3. "Det var ju stor skillnad att vara bara fyra som pratade om en bok, mot 32 som vanligt - man fick mycket mer utrymme och chans att säga saker och så" - ja, DET var ju det jag hade tänkt mest på när jag sjösatte försöket. En av medlemmarna fnissade lite och sa att det i förväg hade känts som jättelång tid att veta att man skulle sitta en hel timme och chatta om boken (det var den stränga frökens åläggande), men att tiden bara rasade iväg.

OCH SEN KOM DET, det där som jag överhuvudtaget inte reflekterat över och som kanske är viktigare än mycket annat EGENTLIGEN?
4. Båda eleverna talade om hur bra det var med en chatt eftersom man får så mycket stöd och uppmuntran av varann, i form av inpass som "jaa..." "visst" "mmm". Alla de enstaviga uttrycken?! "Man får liksom bättre självförtroende när man lyfter fram något man har sett eller tänkt på i boken, och genast får respons av de andra. Det får man ju nästan aldrig i klassrummet - men nu fick man det."

Självkänslan, insikten att mina tankar duger - är inte det bland det viktigaste att stärka för att skapa aktiva och intresserade läsare och fruktbara boksamtal? Och där hade jag haft lärarnoja för bristen på adekvat vokabulär just den minut jag tittade in...

Fler bokcirklar på g. Jag tycker att det här är spännande. Och det händer alltid något annat...

2011-10-18 · 14:52

So far: tre (tror jag?) cirklar genomförda, ytterligare tre annonserade. I min klass är det sju cirklar på gång, och där diskuteras fyra olika böcker. För den ordningsamme är det lite besvärande med det gytter av möjliga tider och diskussioner som släppts ut i cyberrymden när eleverna kört igång sitt cirklande. Inte för att jag är så förfärligt ordningsam, men ett visst ansvar för att ha koll - det känner jag trots allt. Nå, jag försöker.

När jag pratat med elever som genomfört sin cirkel har de varit rätt nöjda. Det var kul att chatta, men tekniken var inte helt hundra. Men någon funderade över om de verkligen "kommit fram till något"?

I det samtal om Ormens väg som jag läst fanns det många olika trådar som eleverna nystade i: språket som både lust och motstånd, osäkerheter i hur man skulle förstå relationerna mellan olika karaktärer, det obegripliga i bristen på starka känsloyttringar över alla de sorger och vidrigheter som människor drabbas av, musikens betydelse... Många trådar - men inget nystan. Sådär prydligt sammanrullat som det kan bli när man metodiskt reder ut och samlar ihop och ordnar upp.

Det finns en poäng i att nysta och reda och komma fram till saker i ett boksamtal. Kanske har min mycket lösliga instruktion till mina elever inte givit tillräcklig stadga för att de ska känna att de verkligen "kommer fram till något". Samtidigt får jag en slags kvirrande känsla av att detta med att "komma fram till något" ibland är en återvändsgränd. Det blir som om boken och läsningen av den vore ett pussel som ska lösas. För att, som man gör med ett pussel, sen läggas undan och glömmas bort. Klart var det. Ända tills man glömt bort hur man lade det och kan ta fram det igen och sitta i vinterkvällen (det är då jag lägger pussel, under jullovet i lampans sken) och ge sig sjutton på att det är en mörkgrön bit som ska ligga just där, om jag bara hittade den...

I mitt privata läsande betraktar jag inte böcker som pussel. Inte i meningen att de blir färdiglagda. Snarare är de som kaleidoskopiska mönster där en ny läsning i en ny situation kan locka fram alldeles andra färger och upplevelser än den första (eller andra eller tredje) gjorde.

Försöker mitt lärarjag ge eleverna pusselläsning? Där man ska hitta mönster och lägga bitarna och få det att "stämma" eller "säga något", slutgiltigt? Korsa fingrarna, Gud förbjude! Så varför blir jag så störd av att eleverna inte tydligt "kommer fram till något" i sina bokcirklar?

Det ska jag fundera över medan jag läser vidare. 

2011-10-19 · 15:53

Oj.
Nu har jag läst en cirkel till. Den var HELT annorlunda än den första. Andra frågor, andra sätt att uttrycka sig. Men samma bok.

Kaleidoskopet rör sig. Olika läsare ser olika mönster, drabbas av olika upplevelser. Och jag får ståpäls av att det just nu finns möjlighet att uttrycka, fundera över, diskutera så många olika läsningar. Den virtuella bokcirkeln skapar svängrum. Heureka!

Jag läser vidare.

2011-10-19 · 16:07

De tre cirklarna som läst Ormens väg på hälleberget lästa. Nu måste jag vila en stund, av ren upplevelseutmattning. Vilka samtal!

Kanske någon som INTE brukar föra boksamtal med 32 elever på en gång inte skulle bli lika glad till sinnes - så kan det kanske vara. Men för mig är skillnaden enorm. Det är betydligt fler tanketrådar som gås igenom - förstås, eftersom olika cirklar väljer olika infallsvinklar. Eleverna kommer i mycket större utsträckning till tals, visar att de kan både bidra med nytt och bygga på andras börjor. Jag HOPPAS så att de själva tycker att detta varit givande. Jag vill bra gärna fortsätta med virtuellt bokcirklande i undervisningen.
Också, ska kanske tilläggas, samtalet IRL, klassrumslivet, det vill jag aldrig vara utan. Men - tror jag - från och med nu vill jag inte vara utan nätbokcirklandet heller!
.

måndag 21 maj 2012

Kortkort - 7 minuter om the flipped classroom

Jag hade förmånen att få vara med på BiBMeetScand på SETT för att prata i 7 minuter om the flipped classroom. Oj vad det kändes kort - men jag tror ändå att jag fick med det jag hittills tycker är allra viktigast av mina erfarenheter.

Film på Tuben om The Flipped Classroom från BiBMeet 26 april

måndag 14 maj 2012

27/48/12/20/30

27 elever som vill arbeta.

48 bärbara datorer släpade i sina vagnar (tre stycken) från tre olika våningsplan.

12 av dem fungerar inte alls.

Efter 20 minuter är alla eleverna inloggade.

Efter 30 minuter ger första batteriet upp.

DET SKA INTE KUNNA VARA SÅ HÄR PÅ EN SVENSK SKOLA. Tycker jag. Nu är jag så trött att jag inte ens är riktigt glad över att många av mina elever skrivit kalasbra uppsatser på det nationella provet i svenska B. Och att de muntliga presentationer jag hörde i dag var retoriskt genomtänkta och engagerat framförda.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om fördelar och nackdelar med TitanPad. Men det finns gränser.

Att se en text växa fram - TitanPad

Jag testar TitanPad med mina elever - de skriver en gemensam text om idéinnehåll i Doktor Glas i verktyget. Det gemensamma skrivandet syftar till att utveckla skrivförmågan, att faktiskt och praktiskt få sitt eget språk och skrivande läst och diskuterat med någon annan. Som man måste när man skriver tillsammans.

De har bara skrivit en lektion än så länge - och den lektionen ägnades i mycket åt att förklara konceptet, skapa grupper etc. I dag fortsätter vi med full kraft. Men redan nu är det helt fascinerande att se texterna växa fram. Och då menar jag verkligen se, eftersom TitanPad kan visa hur hela texten vuxit fram, med alla förändringar, som en animerad film ungefär. Skrivprocessen syns! Överväganden, felskrivningar, strukturförändringar... allt blir synligt. DET ÄR SÅ GRYMT SPÄNNANDE. I bästa fall kan jag ladda upp en film här (med mina elevers tillstånd) så småningom.

fredag 11 maj 2012

#Lärartycket - mitt bidrag till bloggstafetten

#Lärartycket är en bloggstafett där lärare från alla håll och med alla slags erfarenheter välkomnas att berätta om vad som är drivet, kraften, glädjen och utmaningen i att vara lärare. Min stafettpinne ska överlämnas imorgon - och då kommer jag att skriva så här:

Läraryrket är nyfiket. Jag tror att det är det viktigaste, roligaste och mest uppmuntrande med mitt jobb: det kräver och föder en ständig nyfikenhet.

Vill man använda större ord kan man citera Muminpappan, från hans avskedsbrev till den tråkiga hemulen vars hälsningsord ofta var "Har du tvättat dig?" och som man måste hälsa på med svansen i vinkel: "Jag känner att stora ting väntar på mig. Livet är kort och världen är stor. Kanske kommer jag tillbaka prydd av ärans kransar. Hej hej önskar ett mumintroll som inte är som de andra. PS Jag tar med mig en burk pumpmos. (Muminpappans bravader av Tove Jansson, Gebers 1956 s 10).

Den där känslan av nyfikenhet, av att stora saker väntar - den är en bärande del av lärarjobbet. Man vet aldrig vad en lektion kan bli eller leda till. Eftersom lärandet alltid handlar om att öppna nya världar, i smått och stort, kan det vänta stora ting runt knuten alldeles oavsett om dagens lektion är ägnad åt konjunktionernas betydelse för att få en text att hänga ihop eller sätt att beskriva "jaget" i asiatiska religioner. Tiden med eleverna är kort, världen är stor - och jag får nyfiket ge mig ut på gemensam upptäcktsfärd med dem. Mot tydliga mål, men där vägarna kan skifta plötsligt och oväntat. Och längs vägen hänger "ärans kransar" att lyfta och bära som segertecken. Och nej, jag talar inte om bokstäver i enskildhet eller kombination. I alla fall inte enbart. Och absolut inte i första hand. Jag talar om de kransar som man efter en nyvunnen insikt eller tillägnad förmåga plötsligt kan och vill binda själv, för att de är vackra eller funktionella eller helst både och. Och det förunderliga inträffar ofta att det finns kransar både till eleverna och mig på vägen. Vi lär oss nya saker. Inte bara de, inte bara jag.

Och ingen är som den andre. Få av oss har Muminpappans okuvliga självkänsla (och understundom fullständigt bristfälliga verklighetsuppfattning), men de flesta av oss delar känslan av att inte riktigt vara som andra. För Muminpappans del leder hans upptäcktsresa till vänskap och utbyte med personligheter av de mest skiftande slag: den frihetskrävande Joxaren, den praktiske Fredriksson, den beskäftige Sniff och det förvirrade Råddjuret. Som alla faktiskt både har och får plats. Precis som det, i bästa fall, är i ett klassrum. Och när ett klassrum fungerar som bäst, då blir utbytet mellan de olika personerna där ett samspel som hjälper Råddjuret att hålla ordning, Joxaren att bygga relationer och Fredriksson att hitta skönheten.

I den nyfiknes landskap är vägarna sällan snörräta. De är inte alltid så bekväma heller. Muminpappan går och går, och hamnar andra natten på sin resa ut i världen på en slingrig väg i tilltagande storm. När han drar sina kalla tassar under magen och försöker somna är hans sista tanke "I morgon!". Och så är det faktiskt alltid i skolan. I alla fall för en lärare. Imorgon! Jag kan försöka på ett annat sätt imorgon, nästa termin, nästa läsår. Hur priviligierat är inte det?

Ett nyfiket jobb. En upptäcktsresa i en stor och spännande värld. #Lärartycket

Katarina Lycken Rüter, gymnasielärare i svenska och religion

Fler bidrag hittar du på www.larartycket.blogspot.se






tisdag 8 maj 2012

Edcampspel

Fyra bord som man cirkulerar kring, någon som valt ett ämne som man diskuterar en halvtimme - och fritt fram för tankeutbyte, vilda idéer och högljudda protester. Edcamp är en vitamininjektion. I går fick jag min första (av just den sorten).

Gårdagens tema var spel: gamification, spelifiering... många begrepp och åtminstone för mig lite osäkra och otydliga sådana. Men intressanta. Jag gillar dataspel, fast jag vet att jag inte kan ge mig in i dem (sedan jag spelade Myst och Riven ett jullov och höll på att aldrig återfå min dygnsrytm igen. Eller i alla fall inte en dygnsrytm kompatibel med familjeliv, arbetsliv och vanligt umgänge...). Och jag vet att många av mina elever har datspel som en självklar del i sin vardag. Jag använder ibland spel som studieobjekt i min religionsundervisning (jätteintressant att diskutera/undersöka etiska förhållningssätt, värderingsskalor och handlingsutrymme i dataspel bara för att ta ett exempel) -men kan man tänka på andra sätt och ledder?

Ja.

Otvetydigt ja. I går fick jag många infallsvinklar på detta i form av diskussioner om belönings/motivationssystem, om experience points och alternativa vägar till mål, om gränssnitt, bild och ljud. I mycket kan man känna igen sig som pedagog - problemlösning är gemensamt fokus. I annat kan det bli lite tveksamt (behaviourism? manipulation? gränser?). För den som vill få ett hum om vad som diskuterades finns en del anteckningar samlade här.

Själv cyklade jag hem i majkvällen på glada trampor, med inspirerande kollegors röster i huvudet. Fast allra mest förtjust - och fundersam, varför ser det så annorlunda ut i skolan? pengar, ja,men det är inte hela sanningen... - över Richard Gatarskis inledande reflektioner över hur spelvärlden visualiserar (ja, och ljudsätter!) mål, utvecklingsstadier och förutsättningar. Det där att man bara VILL ge sig in i ett system...

Att jag sedan gjorde bort mig så grundligt inför samme Gatarski att jag rodnade hela vägen hem (ställde mig i egna tankar rakt framför webbsändningens kamera...) får jag leva med. Tar peruk nästa gång jag ska på skolutvecklingskonferens helt enkelt...


Ett brev till tjänstemän med IT-fokus

I dag har två miljöpartister skrivit om IT-utveckling för Stockholms stads skolor - och behovet av en konstruktiv nystart med pedagogiska utvecklingsmål i fokus. www.dagenssamhalle.se Debatt: Nytt IT-system sänker skolan

Det är bra. Att det skrivs och väcks tankar. Jag vet ju att Per Olsson, som är en av dem som skriver, har fått - och uppenbarligen läst - Malmös handlingsplan i ett liknande läge för tre år sedan, den som hänvisas till i texten. Jag vet ju också att alla andra av nämndens politiker fått samma information.

Jag vet dessutom att flera av dem som arbetar på stadens förvaltning med IT-frågor, de som en hjälpsam telefonist i växeln med utgångspunkt från sina listor kunde utröna hade med saken att göra, också har fått samma information. Jag skrev ett mail till dem den 3 april. Det borde vara officiella handlingar (diariefört). För typ sex veckor sedan.

Jag har inte fått något svar. Inte från en enda av de åtta tjänstemän (varav en helt enkelt är chefen för det hele) som fick mailet. Inte ett "tack för visat intresse", inte ett "vi arbetar med detta och har egna planer", inte ett "tack, men nej tack, det här är inget som sådana som du har med att göra". Ingenting. Och jag tror inte att mailet var vare sig osakligt, otydligt eller otrevligt. Döm själva?

Hej,

jag skriver till er angående ett förslag till konstruktivt arbete framåt vad gäller IT-utvecklingen i Stockholms stads skolor, ett förslag som också skickats till politikerna i nämnden med anledning av den diskussion som fördes på nämndmötet den 15 mars angående IT-kostnader och IT-utveckling i stadens skolor.

Ni är säkert väl medvetna om den starka kritik mot nuvarande IT-situation som finns bland stadens gymnasieskolor, både vad gäller kostnader och reella förutsättningar. Ungefär samma situation som Stockholm i dag befinner sig i förelåg i Malmö för drygt tre år sedan. Där tillsattes då, med den uttryckliga avsikten att skapa en IT-struktur som var både för staden kostnadseffektiv och utvecklingsinriktad, en arbetsgrupp bestående av tjänstemän från förvaltningen, politiker och skickliga och intresserade IT-pedagoger. Framgångarna i Malmö har inte låtit vänta på sig. Vi är många som gärna skulle se att Stockholm också utifrån sina unika förutsättningar skapade en sådan utvecklingsgrupp där befintliga problem på nytt genomlyses och en ny utvecklingsstrategi utformas. Jag bifogar det IT-utvecklingsdokument som skapats (och efterlevts) i Malmö stad, samt de kommentarer som rektor Edward Jensinger (ordförande för den utvecklingsgrupp som sedan skapades) bifogat för att dokumentet rätt ska förstås. Detta material har också skickats av Edward Jensinger direkt till nämndpolitikern Per Olsson (mp), det har givits till nämndpolitikern Linda Nordlund (fp) vid ett studiebesök hon gjorde på Östra Real i slutet av mars, och det har skickats till alla politiker i nämnden.

Det är min förhoppning att vi i Stockholm ska arbeta konstruktivt framåt för nya ITlösningar som leder till högre måluppfyllelse i skolan, och jag tror att det sätt Malmö arbetade på skulle kunna vara till stor inspiration och hjälp i arbetet framåt.

Jag ser fram mot att få respons från er på detta.

Med vänlig hälsning






lördag 5 maj 2012

Ett flippat klassrum har sina faser...

Två saker kan man konstatera när man ser på Mrs Tigerteach på bloggen och på youtube: det har inte varit mycket action på sistone. Inte särskilt många nya inlägg, och inte särskilt många nya filmer/genomgångar/presentationer. I bakhuvudet hör jag den försmädliga papegojan från Pippi i Söderhavet, den där som hånar kapten Efraim när han sitter fånge hos de gruvliga piraterna Blod-Svente och Jocke med kniven med ett ständigt "Är du mör nu, Knubbis?". Är flipförälskelsen över nu, och så visar det sig att det mesta återgår till det vanliga? Är jag mör nu?

Nej, faktiskt inte. Vi är bara inte i flipfas just nu.

I mina klassrum har det, sedan strax efter påsklovet, funnits en ganska stor känsla av att vi nu går från utmaning, utveckling, upplevelse, utvärdering, upprepning ... till utvärdering. Bara utvärdering. I svenska, det ämne där jag under våren flippat mest, har det varit nationella prov på längden och tvären känns det som. Och när jag ser framåt i veckorna så är det onekligen obegripligt många av mina ordinarie lektioner som "går bort", det vill säga används för annat än just svenska eller religion, och det har oftast med olika slags utvärderingar att göra. Eller prov, vad vi nu kallar´t. Och också i mina klassrum börjar det förstås summeras, göras sammanfattningar, vi ska knyta ihop säckarna. Och då är inte, som jag använder dem, flipfilmerna särskilt relevanta.

Däremot är datorerna det. Och mina stackars elever, som tålmodigt prövar sig igenom tre, fyra eller fem datorer innan de hittar en som funkar att använda på lektionen, som hjälper varandra att systerligt och broderligt dela på de elkablar som finns för att hinna spara innan nåt batteri plötsligt tvärdör, som hjälper mig att släpa datorvagnar genom korridorerna, de härdar ut. För vi är trots allt eniga om att mycket av det vi gör blir bättre, tydligare och mer relevant när vi till exempel använder ordbehandling för att skriva.

I en enda klass, där jag läser svenska B i långsam fart under två år (för att eleverna ska få ha någon svenska i trean också) har vi inte avslutningskänslan alls. Där ska vi börja skriva gemensamma texter, för att utmana skrivandet och skärpa till formuleringskonsten. Jag ska testa verktyget TitanPad - och återkommer om hur det funkar. Samt om vad eleverna skriver om Doktor Glas som idéroman. Här ska det nog bli om inte en film så i alla fall en screencast...

tisdag 24 april 2012

BiBMeetScand!


I morgon ska jag prata på BiBMeetScand, en programpunkt på SETT främst för bibliotekarier. Lite som en katt bland hermelinerna känner jag mig allt – bibliotekarier, som är det coolaste som finns med all sin kunskap om informationssökning och sin kärlek till böcker. Och hur kan mitt inslag om flipfilmer passa in i det en bibliotekarie vill veta något om?

Fast, om det är något jag tror på är det väl att man oftast inte riktigt vet vad det är man kan lära sig något nytt av, och vad som kan göra att man kommer på något avgörande. Visste man det hade det ju redan hänt, liksom.
Därför tänker jag att mina åtta minuter kanske, trots att inte jag vet hur, kan leda nån annan på spår den inte hittat till annars. Och dotera har tittat igenom presentationen. Den skoningslösa kritik hon ger får jag nog ingen annanstans. Hon godkände. Så nu är det bara att komma ihåg att man ser mindre nervös ut än man känner sig, att hålla stenhårt i orden så att tidsramen inte sprängs – och att köra på. 

BiBMeetScand i morrn!

fredag 20 april 2012

När lösningar blir låsningar (min krönika i LÄRA 3/12)

Många ”måsten” och ”prataom” har det varit på sistone. Måste är inget direkt upplivande ord, och prat… Det finns det så mycket av ändå. Men man blir liksom omringad. 

Först var det den där boken, ”Vi måste prata om Kevin”. Föräldraskap, civilisationskritik, skolskjutningar – huga. Jag lät den stå kvar i hyllan. När Tilda Swanson, en personlig favorit på vita duken, skulle spela Kevins mamma i filmversionen insåg jag att jag inte kom undan. Man inte kan ducka för de svåra frågorna. Inte hur länge som helst. Inte med Swanson i en huvudroll.
Sen kastade Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter loss i #prataomdet. Tala om att det blev ord på allas läppar! Och så småningom belönat med stora journalistpriset i kategorin ”årets förnyare”. Plötsligt pratades det på allvar om gråzoner och kommunikationsmönster, om rädsla och oförstånd, om makt och utsatthet, om dubbeltydighet och om sånt som gick riktigt, riktigt fel. Fast man ville så rätt.
Man måste helt enkelt prata om saker – särskilt om de svåra. Och jag vet en som är svårare än många andra: Stockholms stad, skolorna och IT.
Den är som alla andra prataomdet-frågor: obekväm. Föresatsen att alla ska få ett gemensamt golv för IT-nivån, den är självklart bra. Där finns inget att invända, tvärtom! Men de som finner att golvet också är tak får svårt med både svängrum och syresättning av lokalerna. Att det mesta ska gå att få hjälp med är förstås också utmärkt. Men när det som förut gick att fixa på tio minuter nu tar tio dagar, blir bromsspåren förfärande djupa.
När det som skulle bli så många lösningar blev ännu fler låsningar, då är det något som gått helt fel. Och vi måste prataomdet.
Vi måste prata om allt det gröna gräs som hägrar utanför lärplattformars höga murar i form av eleganta program och lättillgängliga applikationer, och om vad man vinner och vad man förlorar om man släpper tanken på att ett enda system ska funka till allt. Vi måste prata om personuppgiftsbiträdesavtal och säkerhet, och om varför man faktiskt inte i alla lägen kan jobba med utmärkta gratisprogram på webben. Och vi måste, verkligen, prata om hur det kommer sig att en skola (till exempel min) 2012 kan betala nära tre miljoner mer för IT än vad den gjorde för tre år sedan, utan att det finns fler datorer till eleverna. Eller till lärarna. Utan att det finns fler program att använda i undervisningen - i själva verket betydligt färre av de ämnesspecifika. Hur är det möjligt?
Allt det här måste vi försöka prata om utan att fastna i prestigebevakning och pajkastning. De syretörstande pedagogerna med ögonen fulla av gröngräs måste möta och förstå de säkerhetstänkande och helhetsansvariga upphandlarna och vice versa – och ingen kan enbart hävda sin egen ofelbarhet och andras bristande insikt. Av alla svårigheter är det nog den mest utmanande. Vem vill, vem kan? Och vem vågar?
Jag tror att vi måste prataomdet, men det är klart… Det finns andra varianter. Jag var hos tandläkaren häromveckan och efter undersökningen log hon hult, tog min hand och sa med sin mest uppmuntrande röst: ”Bettskena?”

Jag funderar på saken.

onsdag 18 april 2012

Pedagogiskt café om surfplattor på Medioteket

Direkt från wikibygget i filmkunskap till kvällens Pedagogiska café på Medioteket. Bra grej, man samlar lärare från alla håll och bjuder in några som får visa på praktiska verktyg/möjligheter för undervisningen.

I kväll handlade det om surfplattor - och kvällen erbjöd både förtjusning och förtvivlan. I all fall blev jag både förtjust, upprymd - och djupt, djupt förtvivlad och modlös. Varför, varför, VARFÖR är det så omöjligt att mina elever ska kunna få tillgång till de möjligheter som FINNS där ute?

Jag blev nog allra mest lyrisk över de olika eboksläsare som två bibliotekarier visade mot slutet. Särskilt en, där man också kunde inbegripa andras läsningar i sin egen, genom anteckningar och samtalsmöjligheter. Ja! Boksamtal under läsningens gång! Ja, jag vill OCKSÅ jobba så med mina elever!

Och så vill jag såklart att alla mina elever ska ha tillgång till de hjälpmedel som finns för att bli bättre organiserade, för att göra text till ljud och ljud till text, för att läsa och skriva och...

Jag var också en av de som pratade på cafét, om flipfilmer förstås och hur enkelt det är att göra dem.  Några kom fram efteråt och sa att de blivit inspirerade. Det gjorde mig väldigt glad. Det är roligt att inspirera. Men just ikväll känns det som om min egen inspiration har tvärdött, att den försvann i samma bottenlösa avgrund som VolvoIT:s budgethål har skapat. Hur sjutton ska vi kunna få till vettiga redskap att jobba med? Lotto? Kanske är det det som är det jag får ha som mitt halmstrå: plötsligt händer det.

Jag hoppas det gör det snart.