Gemensamt skrivande i TitanPad - to be continued

I skolan vet man aldrig riktigt vad som kan hända. För mina elever och mig blev den sista veckan med ordinarie lektioner präglad av ett oväntat dödsfall, och det påverkade förstås allt möjligt, till exempel vad vi använde vår gemensamma tid till. INTE att jobba färdigt med texterna på TitanPad. Det fanns mycket viktigare saker att tala om, tänka på och genomföra. Och detta med våra TitanPadtexter är världslig sak som vi dessutom kommer att kunna göra något åt i höst när vi träffas igen - i just denna klass fortsätter vi med Sv B nästa läsår.
    Det känns ändå befogat med någon slags bedömning av verktyget så här i halvtid. Vi har kommit så långt att de gemensamma texterna är klara, men vi har inte arbetat med bedömningar, stjärnor och önskningar, diskussion av lösningar och låsningar. Viktigt arbete återstår alltså.

Entusiasm

Mina elever reagerade väldigt positivt på TitanPad. Utgångspunkten, som vi alla var ense om (faktiskt!) var att de allra flesta i klassen hamnat på en av dessa "tröskelnivåer" när skrivandet har svårt att utvecklas: man skriver som man "brukar göra" och ser inte vare sig sina förtjänster eller brister, och har svårt att tänka ut nya vägar. Mitt förslag var därför att eleverna skulle tvinga sig in i en gemensam skrivprocess tillsammans med en klasskompis, för att tillsammans producera en text om vår gemensamt lästa bok (Doktor Glas). För detta syfte var TitanPad ett bra verktyg - och eleverna tyckte att det initialt var KUL. Arbetet tydliggjordes, man kunde se och fundera över hur texterna förändrades, och själva verktyget var lättarbetat.

Tröttsamma spamkommentarer

Jag gjorde våra TitanPads helt öppna, för att det skulle vara lätt att komma åt dem. Lösenord har en tendens att glömmas bort, komma bort, sabotera... och jag ville se till att det var fokus på ARBETET och inte på hur man hittade dit. Det visade sig att det fanns nackdelar med det. Chattfunktionen (som kom att vara ett utmärkt verktyg lite senare i arbetet) var dels lite för kul att leka med för de elever som inte kom igång med sitt eget skrivande (det spammades friskt i andras chatter under den första lektionen), dels öppen för arbetsblyga individer som sannolikt söker upp Pads bara på kul och skriver trams och snusk (företrädesvis på engelska) i chatterna. Tack och lov var det dock ingen som gav sig in i själva texterna och saboterade där.
     Vi valde faktiskt att fortsätta ha Padsen (hur i hela fridens namn ska man böja för att känna sig bekväm både med ordet och sin roll som svensklärare? Hu, det får jag fundera på över sommaren...) öppna för att det var mest praktiskt. Tramschattarna i klassen försvann rimligt väl när arbetet verkligen tog fart, och de engelsktalande apskaften låtsades vi som om de inte fanns. Det funkade. Över sommaren, när nu texterna ligger kvar för att vi ska arbeta vidare i höst, låser jag dock in dem med lösenord.

Välfungerande verktyg

Alla tyckte att TitanPad fungerade bra som verktyg: det är tillräckligt snabbt, både skrivyta och chatt fungerar bra, det är lätt att använda extrafunktioner (som den rätt roliga "filmen" där man kan se hur texten vuxit fram) och suveränt att när texten var färdig kunna konvertera till ett vanligt word-dokument, vilket gjorde att vi fick ett texthäfte att arbeta med och inte var tvungen att hålla koll på 13 olika TitanPads (som det blev i min klass).

Fungerar både i klassrummet och på distans

Vi använde fyra lektioner till skrivandet - tre i klassrummet och en fjärde med skrivande på valfri plats men på bestämd tid, nämligen lektionstiden. På min 1:11-skola har vi ju stora problem med datortillgången och kvalitén på datorerna, så när eleverna bönade och bad om att få skriva hemma på sina välfungerande datorer så tyckte jag att det var OK en dag när det inte påverkade andra lektioner.
    Skrivandet i klassrummet har förstås sina fördelar, eftersom jag finns nära till hands och kan hjälpa till att förklara hur man gör och föra resonemang om upplägg och innehåll. En nackdel med gemensamt skrivande i klassrummet, ett skrivande som förutsätter någon slags kommunikation mellan dem som jobbar, var att det blev pratigt - och därmed svårt att få tydlig arbetsro. Det ÄR trots allt enklare att prata med varandra än att använda chattfunktionen.  Men för att få ner ljudvolymen började allt fler använda chatten allt bättre - och när vi hade arbete på distans sista lektionen funkade det utmärkt. Också i samspelet med mig. Jag hade alla 13 Padsen uppe och gick in och ut ur chattarna för se hur det låg till. Och faktiskt var alla utom en igång på avtalad tid (vilket jag ju också kunde konstatera när jag såg vad som hände på skärmen).

To be continued!

Det här arbetet är inte klart - det fortsätter i höst. Jag tänker också fortsätta att använda TitanPad som verktyg,  för jag ser stora möjligheter med det. Det blir mer om detta i höst alltså!