fredag 11 maj 2012

#Lärartycket - mitt bidrag till bloggstafetten

#Lärartycket är en bloggstafett där lärare från alla håll och med alla slags erfarenheter välkomnas att berätta om vad som är drivet, kraften, glädjen och utmaningen i att vara lärare. Min stafettpinne ska överlämnas imorgon - och då kommer jag att skriva så här:

Läraryrket är nyfiket. Jag tror att det är det viktigaste, roligaste och mest uppmuntrande med mitt jobb: det kräver och föder en ständig nyfikenhet.

Vill man använda större ord kan man citera Muminpappan, från hans avskedsbrev till den tråkiga hemulen vars hälsningsord ofta var "Har du tvättat dig?" och som man måste hälsa på med svansen i vinkel: "Jag känner att stora ting väntar på mig. Livet är kort och världen är stor. Kanske kommer jag tillbaka prydd av ärans kransar. Hej hej önskar ett mumintroll som inte är som de andra. PS Jag tar med mig en burk pumpmos. (Muminpappans bravader av Tove Jansson, Gebers 1956 s 10).

Den där känslan av nyfikenhet, av att stora saker väntar - den är en bärande del av lärarjobbet. Man vet aldrig vad en lektion kan bli eller leda till. Eftersom lärandet alltid handlar om att öppna nya världar, i smått och stort, kan det vänta stora ting runt knuten alldeles oavsett om dagens lektion är ägnad åt konjunktionernas betydelse för att få en text att hänga ihop eller sätt att beskriva "jaget" i asiatiska religioner. Tiden med eleverna är kort, världen är stor - och jag får nyfiket ge mig ut på gemensam upptäcktsfärd med dem. Mot tydliga mål, men där vägarna kan skifta plötsligt och oväntat. Och längs vägen hänger "ärans kransar" att lyfta och bära som segertecken. Och nej, jag talar inte om bokstäver i enskildhet eller kombination. I alla fall inte enbart. Och absolut inte i första hand. Jag talar om de kransar som man efter en nyvunnen insikt eller tillägnad förmåga plötsligt kan och vill binda själv, för att de är vackra eller funktionella eller helst både och. Och det förunderliga inträffar ofta att det finns kransar både till eleverna och mig på vägen. Vi lär oss nya saker. Inte bara de, inte bara jag.

Och ingen är som den andre. Få av oss har Muminpappans okuvliga självkänsla (och understundom fullständigt bristfälliga verklighetsuppfattning), men de flesta av oss delar känslan av att inte riktigt vara som andra. För Muminpappans del leder hans upptäcktsresa till vänskap och utbyte med personligheter av de mest skiftande slag: den frihetskrävande Joxaren, den praktiske Fredriksson, den beskäftige Sniff och det förvirrade Råddjuret. Som alla faktiskt både har och får plats. Precis som det, i bästa fall, är i ett klassrum. Och när ett klassrum fungerar som bäst, då blir utbytet mellan de olika personerna där ett samspel som hjälper Råddjuret att hålla ordning, Joxaren att bygga relationer och Fredriksson att hitta skönheten.

I den nyfiknes landskap är vägarna sällan snörräta. De är inte alltid så bekväma heller. Muminpappan går och går, och hamnar andra natten på sin resa ut i världen på en slingrig väg i tilltagande storm. När han drar sina kalla tassar under magen och försöker somna är hans sista tanke "I morgon!". Och så är det faktiskt alltid i skolan. I alla fall för en lärare. Imorgon! Jag kan försöka på ett annat sätt imorgon, nästa termin, nästa läsår. Hur priviligierat är inte det?

Ett nyfiket jobb. En upptäcktsresa i en stor och spännande värld. #Lärartycket

Katarina Lycken Rüter, gymnasielärare i svenska och religion

Fler bidrag hittar du på www.larartycket.blogspot.se






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar