måndag 1 oktober 2012

Att tro sig om att inte kunna

Många elever kommer till mig och säger, liksom i förtroende, "Du vet, Katarina, jag kan liksom inte skriva". Eller "Du vet, Katarina, jag kan liksom inte skriva en saklig text. Jag kan bara berätta.". Eller "Du vet, Katarina, jag kan inte läsa böcker och prata om dem. Det går bara inte".

Ibland har de lite rätt. De saknar ett "än" i sitt uttalande. Och de kan bli bättre. Men oftast har de alldeles fel. De kan mycket mer än de tror, och ofta minst lika bra som de andra i gruppen - som tror att de kan. Hur kommer man åt det där?

Ed Yong skriver i sin blogg "Not exactly rocket science" om en undersökning som gjorts på universitetet i Colorado, där 15 minuters skrivande bidragit på ett helt förvånansvärt sätt till att förändra könsskillnader i studieprestationer vad gäller en grundläggande kurs i fysik. Det låter - märkligt. Mumbo jumbo. Men, OM skrivandet har den betydelse Akira Miyake och hans kollegor hävdar, då finns inget att vänta på.

Miyake och hans kollegor på kursen lät studenterna vid två inledande tillfällen ägna 15 minuter åt att skriva om två av de saker som betyder mest för dem; karriär, kreativitet, humor, familj, natur...  Det är det hele. Det vill säga, det är det naturligtvis inte alls; det finns en massa saker som handlar om studiemotiverade unga människor med ambitioner och engagemang och (antar jag) god undervisning etc etc därtill. Men det som FÖRÄNDRADE utfallet vad gäller kvinnors och mäns studieresultat handlade, enligt Yongs beskrivning av Miyake, om ett affirmerande skrivande. "The exercise is designed to affirm a person’s values, boosting their sense of self-worth and integrity, and reinforcing their belief in themselves. For people who suffer from negative stereotypes, this can make all the difference between success and failure." I blogginlägget finns länk till artikeln i Science.

Metoden hade tidigare använts, med framgång, för att förändra obalansen i resultat för svarta studenter jämfört med vita studenter på amerikanska studenter på -60talet. Inget nytt under solen.

Kanske är metoden bara användbar när det gäller kvinnor och män i fysik, eller när det gäller svarta och vita på amerikanska universitet. Men bara tanken på att den skulle kunna ha betydelse för de elever som bär med sig en känsla av att de är förutbestämda att inte kunna, oavsett ämne, kön eller hudfärg...


Varför skriver jag om detta som svensklärare på en blogg som främst handlar om IKT? Därför att ingenting handlar främst om IKT. ALLT handlar om hur lärande och kunskapsutveckling: hinder, möjligheter, utmaningar, hjälpare och stjälpare. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar