Svar på mail från den 3:e april?

I förra veckan skickade jag ut en påminnelse om att lämna synpunkter på stadens IT-situation med VolvoIT-avtalet till alla som jobbar i Utbildningsförvaltningen. Anmodan om att göra detta hade tidigare publicerats på de två skolplattformarna Fronter och Skolwebben, men det verkade som om många av mina kollegor hade missat det. Och vi tänkte, vi som stretar med att försöka bidra till att det sker någon konstruktiv FÖRÄNDRING av IT-situationen i staden, att det kunde vara bra med en påminnelse. Jag skrev lite om detta i en bloggpost som hette Underlag ett massmail bort, Andra har skrivit med om detta med utvärderingen, allra tydligast och sorgligast (som jag sett) Björn Kindenberg i bloggposten En världskass IT-huvudstad .

I dag fick jag ett mail från en IT-samordnare i staden. Han undrar vem jag är, vilka som driver IT-frågor tillsammans med mig, hur vi går till väga, vad som är viktigt för oss och om vi är intresserade av att komma till förvaltningen och diskutera IT-frågor med dem som jobbar med IT och pedagogiska frågor där.

Det är ju jättebra. Jag är väldigt glad för det mailet, och har förstås svarat och berättat om mig, och om hur vi på skolan arbetat för att lyfta och driva IT-frågor sedan i mars, och att vi gärna vill träffa förvaltningens IT-samordnare för att prata IT. Men jag blir också lite ledsen.

Jag blir lite ledsen över att den verkligen mycket vänliga telefonist som jag ringde till i början av april inte i sina listor kunde hitta någon IT-pedagogisk grupp på förvaltningen. Hon slog och slog och letade, och det kan ju ha varit så att hon var väldigt ny och oerfaren och inte visste alls hur eller var hon skulle leta; hur det än var hittade hon inga namn. Hon gav mig ett antal som kanske skulle kunna vara i rätt riktning i alla fall. Och jag skickade ett mail till dem. Daterat den tredje april. Det finns också i den här bloggen, IT-frågan i Stockholms stad. Den som nu skickat mail till mig fanns inte med bland de namn hon föreslog.

Jag blir lite ledsen över att ingen av dem jag skickade mail till svarade mig. Inget om att de var fel personer, inget om att jag var fel person, inget alls. Och att ingen av dem skickade vidare mitt mail till någon annan, som kanske hade varit rätt person. Eller, om de kanske gjorde det, att ingen av dem som fick det där mailet vidarebefordrat svarade mig.

Men på något sätt har jag väl fått ett svar på mitt mail från den 3:e april i dag då. Ett halvår och ett massmail senare. It´s not the end. It´s not even the beginning of the end. Men jag hoppas på att det kan vara en början - och räknar med fortsatt utgjutelse av blod, svett och tårar. Hm.