tisdag 7 februari 2012

Hur det började

Det började i höstas.

För första gången i mitt lärarliv har jag nu en projektor i alla de klassrum där jag undervisar (aldrig samma klassrum två gånger i samma kurs - lite opraktiskt ibland, men så ser det ut). Det betyder att jag inte behöver fundera över om jag kan använda en prezi eller PP när jag ska gå igenom något - jag kan alltid göra det. Och... jag gör det ofta.

Jag lägger alltid ut min presentationer på Fronter - vår ålagda plattform, som är otymplig, ofta driftstörd och saknar en hel del features som vi länge velat ha - så att de finns till elever för repetition, för den som var sjuk, etc etc. Det här har varit mycket uppskattat av eleverna, men de har också sagt (i alla fall de som inte kommit på lektionerna) att det är dumt att det inte "står mer på PPn/prezin". Och jag har förklarat att de ju fungerar som komplement/del av en muntlig framställning, inte som Framställningen. Bilderna klarar sig inte så enkelt helt på egen hand - inte när det handlar om resonemang, analyser, synteser. Som det ju gör i en lärargenomgång.

Men jag har också känt mig frustrerad över detta med alla genomgångar. Det känns som ett väldigt märkligt sätt att använda den klassrumstid vi har, detta att jag talar mest under långa tider. Nog har jag försökt att ständigt hålla genomgångarna som en slags dialoger, men... Och det är alltid för lite tid till att göra det som klassrummet ger en så särskild arena för: det gemensamma arbetet kring texter och tankar. Så i höstas tänkte jag plötsligt att man egentligen borde lägga ut alla genomgångar som läxor på nåt vis, och sen jobba med det eleverna jobbar med hemma annars (som texter, skrivande etc) i skolan. Och jag kände mig jättefyndig. Och nytänkande. Jag sa till en klass: "vad tror ni om..." och förklarade idén - och de såg ut som fågelholkar. Hade aldrig hört talas om nåt sånt. Var rätt skeptiska.
Men jag tänkte att detta måste vara rätt. Jag började söka mig vidare.

Och då kände jag mig ju varken så fyndig eller nytänkande längre. Inte när jag insåg att många andra, typ halva den anglosaxiska världen, tänkt och jobbat så här hur länge som helst... Lite nedslående för den pedagogiska hybrisen var allt denna insikt. Men samtidigt insåg jag också att om så många andra redan testat och sett goda resultat av idén - ja då finns det faktiskt inget att vänta på. Utom möjligen nån slags teknisk utrustning som gör att man kan skapa genomgångar som är tillräckligt bra för att eleverna ska tänkas få ut nåt av dem. Och det hade jag ju inte. Har fortfarande inte en fungerande kamera som jag kan tömma själv (det måste, tro det eller ej, IT-teknikern göra... Kamerorna lånas bara ut efter tillbörligt pappersarbete. Och är aldrig laddade.)på skolan, ingen webkamera i min dator.

Men så fick jag en iPad i födelsedagspresent...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar